Olympia2Olympia: Buenos Aires – Rio de Janeiro #6 São Paulo

Paraná, en delstat som endast fått en begränsad del av den brasilianska kustlinjen. 

Invånarna i provinsen bör nog ändå vara ganska nöjda. Längst in i djungeln förfogar de nämligen över något som är helt unikt på världskartan.

— Vår familj är av hundra procent japanskt blod, men vi är även hundra procent brassar.

Det är på en färja över Rio Palmital i Paranás södra grannstat Santa Catarina som jag kommer i samspråk med Regis Nishimoto och hans unga familj. I Brasilien bor det många med japanskt ursprung och då inte minst i storstaden São Paulo. Där finns bland annat den populära japanska stadsdelen Liberdade som är ett Tokyo i miniatyr fast i brasiliansk tappning.

Det finns av förklarliga skäl många etniciteter i det väldiga Brasilien och även svenskar har en gång i tiden emigrerat hit i hopp om ett bättre liv. Det gemensamma är ändå att det inte dröjer alltför länge innan man inlemmas i landet. För egen del behöver jag exempelvis knappt mer än kliva ur flygplanet förrän jag känner mig mer gröngul än blågul.

Min nyfunne vän Regis är själv en hängiven cyklist och levererar det ena värdefulla tipset efter det andra under den korta färjeturen. Tack vare honom får jag därmed några helt suveräna dagar när jag senare korsar gränsen till hans provins.

— Vi har så kort kustremsa i Paraná, därför åker många från min hemstad Curitiba istället över till Santa Catarina för sol och bad, förklarar han innan vi tar adjö av varandra.

Nu blev i själva verket Paraná långt ifrån lottlöst när det gäller turistattraktioner kopplat till vatten. Längst in i djungeln, på gränsen mot Argentina och bara några få kilometer från Paraguay, ligger det som enligt mina ögon toppar listan (tillsammans med Redwood-skogarna i Kalifornien) över de mest majestätiska platser som finns på vår planet: Iguazúfallen, världens till ytan största vattenfall. 

Eftersom jag nyligen, för någon gång i ordningen, besökt det oförskämt vackra vattenskådespelet som utspelas i djungeln, valde jag denna gång att istället följa Regis råd. Jag pedalade i nordvästlig riktning till Morretes, den stad jag fick order om att ha som ”basläger” innan det var dags att snurra upp bland de vackra bergen Serra da graciosa.

Det hann knappt gå mer än ett par pedaltag in i staden förrän jag förstod varför det var just här jag hade kommenderats att tillbringa natten. Morretes är nämligen en av de allra vackraste byar jag har besökt i Sydamerika.

I ett charmerande Bed & Breakfast rakt framför den ståtliga kyrkan kunde jag njuta av den lilla floden som rann förbi mitt sovrum samt de perfekt formade bergstopparna i periferin. 

Att jag påföljande dag skulle pedala nästan tusen höjdmeter upp i skyn lade inte det minsta sordin på humöret. Tvärtom. Det var då jag på allvar förstod innebörden av att vara brasse. Det är så mycket mer än en nationell identitet, det är i själva verket ett hedonistiskt sinnestillstånd…

---

Santa Catarina, den till både namn och dramatiska natur kanske allra vackraste brasilianska delstaten. 

Den lilla provinsen i södra Brasilien fick i princip allt, inte minst vackra stränder.

—Alemão? 

—Não, sou sueco. 

—Ahhh… Zlatan Ibrahimovic! 

Brassarna är härliga på alla möjliga vis och framförallt är de inte det minsta blyga för att ta kontakt om de ser något suspekt i sin omgivning, exempelvis en främling i cykelbrallor. Däremot har brassarna en något skev uppfattning om alla turister, förbluffande många tar nämligen för givet att alla främlingar är tyskar. 

Trots att det snart har gått trettio år sedan mitt första besök i Brasilien, och oavsett var i landet jag har befunnit mig så har jag alltid fått frågan om jag är en alemão (tysk). Den enda skillnaden från mina tidiga resor i Brasilien är att den nuvarande generationen följer upp mitt svar med att referera Sverige till ”Zlatan” istället för Brolin eller Ravelli. 

Apropå tyskar så finns det ett stort germanskt inslag i södra Brasilien och inte minst i delstaten Santa Catarina eftersom många tyskar emigrerade till denna provins under 1800-talet. Det är därmed inte alls konstigt att man varje höst kan besöka en oktoberfesival i Blumenau, den brasilianska stad som kanske har de allra största tyska influenserna. 

Nu blev det inget besök i just denna stad på min cykelresa, men det finns många andra godbitar i provinsen som exempelvis Florianopolis, en stad som tack vare sin skönhet med all rätta liknats vid Rio de Janeiro. Det finns emellertid fler kuststäder i Santa Catarina som jag lärt känna under cykelturen och som förtjänar samma liknelse.

Med bergen ständigt närvarande i bakgrunden och de palmbeklädda stränderna i förgrunden borde Santa Catarina i själva verket vara en ovärderlig tavla inlåst på ett konstmuseum. Det finns faktiskt inga i dag kända superlativ som gör provinsen rättvisa. Jag kan i alla fall inte komma på några. Santa Catarina kan vara mitt livs kärlek. 

Det enda som väl saknas i delstaten är ett fotbollslag av allra högsta klass. Det finns nämligen inget lag kvar från Santa Catarina i den allra högsta nationella ligan Brasileirão Série A.

Figueirense från Florianopolis är en av delstatens toppklubbar som väldigt gärna vill ändra på detta tråkiga faktum. Laget spelar sina hemmamatcher på Estádio Orlando Scarpelli och har bland annat fostrat tidigare Liverpoolstjärnan Firmino. I stadion finns dessutom ett museum med en imponerande samling pokaler. Det enda som tycktes saknas där var de allra finaste troféerna Copa Libertadores och Copa Sul-Americana.

Ett lag från Santa Catarina som däremot kan stoltsera med en buckla för Copa Sul-Americana är den lilla klubben Chapecoense. Fotbollslaget i de grönvita tröjorna från Santa Catarina fick dessvärre inte chansen att spela om bucklan eftersom deras flygplan tragiskt störtade i Colombia på väg till finalen. Nu hamnade pokalen ändå i Chapecó eftersom motståndarlaget valde att efterskänka titeln till Chapecoense.

Jag har vid ett tidigare besök i Santa Catarina besökt Arena Condá, hemmaplan för Chapecoense. Ett besök som sammanföll med en minneshögtid på dagen fem år efter den tragiska flygolyckan. Fotbollsklubben har via minnesmonument och målningar i arenaområdet sett till att de omkomna spelarna och ledarna aldrig kommer att glömmas bort.

Och trots att det är ett världshav mellan Santa Catarina och Hälsingland så kommer även jag att påminnas om Chapecoense varje gång jag öppnar min byrålåda. Där ligger nämligen en grönvit tröja med Chapecoenses klubbemblem.

---

Brasilien, världens femte största land, både till yta och befolkning.

Allra längst ner på den brasilianska kartan finner man Rio Grande do Sul, den vackra delstaten som känns som en skön förlängning av Uruguay.

– Du har precis missat den, Uruguays passkontroll ligger tre kilometer söder om gränsen mot Brasilien. 

Med drygt tretton mil i cykelsadeln kan jag knappast påstå att jag var sugen på fler fysiska aktiviteter denna dag, men det var bara att följa hotellreceptionens direktiv och trampa tillbaka för att få den nödvändiga stämpeln i passet. Rätt ska vara rätt. 

Till ytan är Brasilien något mindre än Europa om man räknar vår östra gräns vid Uralbergen. Det finns därmed, precis som i Europa, gigantiska skillnader vad gäller landets natur och kultur. Jag anser därför att jag till viss del är ursäktad för att jag lyckades missa Uruguays immigrationskontroll i min iver att redan samma dag korsa gränsen till den nation som blivit något av mitt andra hemland. 

Brasiliens sydligaste provins Rio Grande do Sul är i princip en förlängning av Argentina och Uruguay. Allt ser likadant ut och alla gauchos (delstatens befolkning) ses fortfarande, precis som grannarna i söder, vandra omkring med en termos hett vatten och den traditionella koppen med ”mate”. Den bittra te-sorten som flitigt avnjuts tillsammans bland vänner och bekanta under i princip dygnets alla vakna timmar. En dryck lika viktig som kaffe för en norrlänning. 

Det enda som särskiljer befolkningen på respektive sida av gränsen är alltså språket. Det är portugisiska som gäller i Rio Grande do Sul till skillnad från den spanska som till övervägande del talas överallt annars i Sydamerika. De båda världsspråken är lyckligtvis väldigt nära besläktade så jag kommer ganska långt med min hopsnickrade ”portanhol” när jag rör mig mellan länderna. 

Det finns emellertid några fallgropar som man ska försöka undvika. När jag 1999, efter många besök i portugistalande Brasilien, cyklade igenom Uruguay och Argentina för första gången fick jag ofta frågan om hur gammal jag var. Ända fram tills en argentinsk kompis gjorde mig uppmärksam på den något pinsamma skillnaden mellan ordet för år (anos på portugisiska och años på spanska) så hade jag istället för att förklara att jag var 32 år gammal glatt förkunnat att jag var utrustad med 32 anus! 

Både språkligt och kulturellt kanske jag därmed ändå känner mig något mer hemma i Brasilien än i grannländerna i söder. 

Cykelresan genom Rio Grande do Sul utvecklades därmed till en njutning modell ”deluxe” där jag fick uppleva mina tre favoritländer på en och samma gång, typ som ett kinderägg. Jag kunde till och med uppskatta åsynen av kapybaran (världens största gnagare, även kallad vattensvin), trots att AIK (gnaget) är det fotbollslag jag minst vurmar för…

 

---

AM Estádio Centenário i Montevideo, platsen där VM-bucklan höjdes för första gången.

Men är anläggningen verkligen ”The Holy Grail” bland världens fotbollsarenor? 

Uruguay, nationen med det i särklass coolaste namnet. Landet vars flagga faktiskt var den första vid sidan av den svenska som jag lärde mig känna igen. En kunskap jag förvärvade 1974 när jag bläddrade igenom ett nummer av Kalle Anka med ett fotbollsspecial om det stundade världsmästerskapet i Västtyskland. 

Då som nu är Uruguay fortfarande en av mina absoluta favoriter i Sydamerika. Något som inte minst har att göra med att attityden känns något mer avslappnad i den lilla nationen vid Rio de la Plata än hos de mäktiga grannarna i norr och söder. Förutom när det vankas fotbollslandskamper förstås. Uruguay har nämligen en ful ovana att fälla sina grannar i VM-finaler, något som skedde både i mötet mot Brasilien 1950 och Argentina 1930. 

När Uruguay arrangerade det allra första världsmästerskapet i fotboll 1930 så spelades finalen på den mäktiga Estadio Centenario i huvudstaden Montevideo. En helgedom jag nu själv försökte komna in i för att beskåda med egna ögon. Poliserna utanför den vackra anläggningen stoppade mig emellertid vänligt men bestämt eftersom de ansåg att det var en mindre bra idé. 

— Det pågår en stor katolsk mässa inne på arenan, förklarade en av poliserna. 

Uruguays ordningsmakt hade alltså gjort den korrekta bedömningen att jag och min fullastade långfärdscykel knappast hörde hemma i den katolska miljön. I en av ingångarna på baksidan till arenan hade jag däremot större lycka och välkomnades hjärtligt av två ynglingar som tycktes anse att hedningen i cykelbrallor visst borde besöka den pågående mässan. 

Av den anledningen kunde jag därmed till slut besöka det som enligt mig är något av en ”Holy Grail” bland världens alla fotbollsarenor. Och även fast jag var omgiven av flera tusen sydamerikanska katoliker så är jag övertygad om att det bara var jag som hade något religiöst i blicken…

När jag påföljande morgon lämnade Montevideo hade jag till en början sällskap av ett antal morgonpigga långdistansare eftersom det samtidigt pågick ett maraton i Uruguays huvudstad. Jag hade emellertid redan prickat av Uruguay på maratonkartan i form av Punta del Este Maraton några år tidigare. Jag kände därmed bara ett litet uns av dåligt samvete för att jag istället pedalade iväg i 20 kilometer i timmen i riktning mot värmen i Brasilien.

När jag lämnade Buenos Aires hade nämligen hösten kommit på besök, en årstid som även drabbade grannen Uruguay. Räddningen fanns emellertid på nära håll. Med en dagsdos på cirka 100 kilometer så dröjer det därmed inte mer än några få dagar förrän temperaturen blir anständig och närmar sig något som kan liknas vid en svensk sommar.

Uruguay är på det hela taget ett utmärkt cykelland med vackra vyer och vänliga människor. Och god mat förstås. Nationalrätten Chivito är dock starkt beroendeframkallande och restaurangerna borde nog klistra på en varningstriangel på tallrikarna när de serverar denna delikatess. En tugga av nationalrätten är en fullständig orgie för smaklökarna som etsar sig fast i minnet flera ljusår framåt.

Det var alltså med ett visst vemod jag lämnade den lilla nationen vid Rio de la Plata för att rulla in i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Lyckligtvis skulle det inte dröja alltför länge innan jag fick återse Uruguay. Två kilometer in i Brasilien insåg jag nämligen att jag hade missat Uruguays gränskontroll och tvingades därmed cykla tillbaka fem kilometer för att få rätt stämpel i passet…

---

Trots att jag satt klistrad framför tv-apparaten under sommarlovet 1978 för att se VM i Argentina så skulle det ta åtskilliga år innan jag på allvar började älska argentinsk fotboll. Istället var det de hårdskjutande holländarna som till en början stal mitt fotbollshjärta. 

Svenskarna fick som bekant respass redan i gruppspelet under världsmästerskapet 1978 efter att ha gått mållösa de två sista matcherna mot Österrike och Spanien. 

När Zico och hans brasilianska lagkamrater charmade hela fotbollsvärlden 1982 och 1986 med ”jogo bonito” förflyttades mina sympatier för lång tid framåt istället till Argentinas granne i norr. De finns väl i viss mån fortfarande kvar på denna breddgrad, men sedan mitt första besök i Argentina för snart 25 år sedan har mitt fotbollshjärta sakta men säkert antagit blåvita nyanser. 

Jag har däremot alltid haft ett något kluvet förhållande till Diego Maradona. Det skulle faktiskt dröja ända till senare hälften av nittiotalet, i samband med en resa i Sydafrika, som jag till slut började uppskatta den argentinske fotbollshjälten. 

Det var där, på en bussturné bland vingårdar som jag träffade ett gäng glada och lätt berusade skottar. Fotbollsfanatiker från Glasgow som förklarade att Maradona faktiskt var stor nationalhjälte i Skottland. En dyrkan som uppstod i samma stund som han ”lirade handboll” mot skottarnas eviga trätobroder England under VM 1986. I ärlighetens namn så utförde han en hel del magi också i Mexiko, så det var väl hög tid att trots allt ge honom syndernas förlåtelse. 

I skrivande stund har jag precis avslutat en cykelresa genom Sydamerika. En cykeltur som startade vid Maradonas grav i ”Jardin Bella Vista” i södra Buenos Aires och som via ett besök vid Pelés kista i den brasilianska hamnstaden Santos så småningom avslutades på Maracanã i Rio de Janeiro. Arenan som förutom att ha två VM-finaler på sitt samvete, 1950 och 2014, även arrangerade invignings- och avslutningsceremonin för de olympiska spelen 2016.

Cykeln visade sig omgående vara ett makalöst bra verktyg för att besöka alla kända fotbollsarenor i Buenos Aires. Med hjälp av detta fantastiska transportmedel fick jag bland annat chansen att besöka Boca Juniors legendariska arena La Bombonera, så även arenan tillhörande nationalikonens moderklubb Argentinos Juniors som numera bär namnet Estadio Diego Armando Maradona.

Via en cykeltur till den något mindre fashionabla stadsdelen Villa Fiorito lyckades jag även snoka upp Diegos uppväxthem. Ett anspråkslöst hus i en stadsdel som knappt ens lämpar sig att besökas i dagsljus.

Det blev dessutom ett besök till Estadio José Amalfitani, den arena som till vardags används av storklubben Vélez Sarsfield. Under VM 1978 blev arenan emellertid synonym med det svenska fotbollsfiaskot. Trots ett kryss i första matchen mot Brasilien så blev det inga fler mål för den blågula landslagselvan i Argentina. Thomas Sjöberg och Benny Wendt i all ära, men Sverige hade nog behövt både Maradona och Pelé på topp. Och förmodligen även Messi.

Buenos Aires har alltid varit en stor favorit, men det har fortfarande inte blivit något maratonbesök i staden. Tills vidare får jag därmed nöja mig med att ha sprungit maraton i Lionel Messis hemstad Rosario. Jag räknar dock med att rätta till denna oförrätt i slutet av september då Buenos Aires marathon går av stapeln. Jag är nämligen ganska säker på att den argentinska huvudstaden lämpar sig lika bra för löpning som för cykling…

 

---