(O)dödlig
I våras när resultaten gick min väg och kroppen svarade på all träning utan att trilskas så kände jag mig oövervinnerlig. Sen small knät. Efter Ultravasan kände jag mig återigen odödlig. Överlever jag den överlever jag vad som helst, tänkte jag innan. De senaste veckorna har verkligheten börjat komma ikapp. Med facit i hand borde jag 1) ha vilat mer än 5 dagar efter urladdningen i Mora och 2) inte ha haft så bråttom med att springa en massa lopp så tätt inpå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Har underskattat kroppens behov av vila och återhämtning och lurat mig själv å tro att allt vart som vanligt. Dom 9 milen mellan Sälen och Mora slet mer än jag velat erkänna för mig själv. Det är lätt å se vilka fel och misstag andra gör men sällan sina egna. En 5-åring hade kunnat räkna ut att skicket på min kropp efteråt skulle vara – för att tala skivspråk – Vg minus (many marks, has noice but plays, looks bad) snarare än mint condition (as new)
Har börjat fundera på om inte vila är den rätta medicinen inför Berlin Marathon. Som det har känts hittills så har fartpassen slitit mer än vad de gett. Planen den här veckan har vart att ta det lite piano. Gå tillbaka till det som funkade i vintras inför Rotterdam. Springa massa distans och dra ner på farten utan att för den skull frångå LG’s schema. Mer mellanmjölk helt enkelt. I måndags blev det 20km distans i 5-fart. Tisdag 20km distans något under 5-fart. Igår onsdag 20km distans i exakt 5-fart. 20km distans är grejen.
Men idag efter jobbet dök en brännande och stickande känsla på utsidan av ITB upp från ingenstans. Fick panik. Rullade foamroller. Stretchade. Testade några stapplande steg jogg på promenaden till och från gymmet. Ingen smärta som tur var. Tok prehab i ren desperation och en massa svordomar över att jag inte hållt i styrkeövningarna som jag lovade mig själv. Känslan är att det inte är ett återfall till löparknä utan snarare att kroppen bara är allmänt trött och sliten, men bara det faktum att den brännande känslan kommer från samma område gör ju att pulsen börjar åka berg och dalbana och tankarna flyger iväg och tänker det värsta.
Konstigt nog känner jag ingen panik inför Berlin nästa helg. Det får gå som det går. 2.50 eller 3.30 spelar ingen roll just nu, det absolut viktigaste är att få vara hel och kunna springa överhuvudtaget. Tänker ta ett par vilodagar med total löpvila och drömma mig tillbaka till i våras då jag kände mig odödlig. Just nu är min enda önskan att få uppleva den känslan igen om så endast för en kort sekund. Börjar bli less på att ha en trasig kropp.
Dagens låt: har aldrig riktigt gillat allsång på konserter, de flesta i publiken är antingen för fulla, kan inte texten eller så är de totalt tondöva och sjunger falskare än en kråka. Men det här är undantaget som bekräftar regeln och som grädde på moset avslutas det hela med ett hjärtskärande gitarrsolo signerat Steve Rothery.
