Så kom den då till slut. Den outhärdliga vintern. Eller vinter är nog kanske fel ord. Men det vita helvettet från himlen, snön. Och med det kom även plusgrader, snö- och ishalka. Min kära asfalt, ta väl hand om dig så ses vi till våren. Längtar redan efter dig. I mitt huvud ekar Emily Robisons sorgsna röst när hon vemodigt sjunger”cause baby your winter is nothing but prison it drives me away. And maybe, come summer, then we’ll be together again. Our time will come again, ’til then I see you in the spring.” Hon förstår mig precis.
Det enda positiva med snö- och ishalkan är att jag fått inviga mina nya Asics Fujisetsu. Dom kom till slut. Helt fantastisk sko. Plockade upp dom från kartongen och sprang 2mil direkt och det kändes som vi vart bästa vänner i flera år. Blev lite förvånad hur bra greppet faktiskt var jämfört med att dubba själv. Förstår inte hur jag kunnat springa med broddar tidigare. Inga som helst problem att hålla steget.
Träningen flyter på. Har fått till några riktigt bra pass i veckan men framförallt har kroppen vart fräsch fräsch vid varje pass. Det hör verkligen inte till vanligheterna. Det normala är ju annars att kroppen alltid är sliten men just nu får jag hålla tillbaka för att inte springa för fort. Trots att både snö- och ishalkan kom har det gått att springa rätt fort. I onsdags sprang jag 21km i ”snökaos” varav 10km i mitten på 38.53min utan problem. Dagen efter 20km i 4.30-fart trots att det var snorhalt. I fredags var jag dock tvungen att kapitulera. Snön fullkomligen vräkte ner hela förmiddagen och lagom till eftermiddagen övergick det till regn och minusgraderna byttes mot plusgrader. Ingen rolig kombination.
Sen frös den där skiten på till is. Förbrukade en hel veckas svordomar i samband med det. Det gick att springa hjälpligt igår morse men lagom till eftermiddagens andra pass var det omöjligt. Tack för att det finns löpband.
Imorse ringde klockan 07.30. Hade ställt in mig på att eventuellt få köra dagens planerade långpanna inne på band och hade lite ågren inför det, men efter lite velande fram och tillbaka stack jag ut och testade ishalkan och det funkande hyffsat även om jag förbrukade ytterligare en veckas svordomar. Inte ens mina nya Fujisetsu kunde rå på allt slask som frusit på till ojämn och deformerad is.
Såhär har träningen sett ut i veckan:
Måndag: styrketräning 60min
Tisdag: Progressiv distans 22km, 4.30min/km (barmark)
Onsdag: 21km distans inkl. 10km på 38.53min, snittfart 4.15 (snöfall)
Torsdag: Distans 20km 4.35min/km (snö/is)
Fredag: Styrketräning
Lördag FM: Distans 15km 4.52min/km (ishalka)
Lördag EM: 6x1000m löpband på 3.30min/km, totalt 10km
Söndag: Långpanna 32km 4.50-fart
Totalt: 120km
Kan summera en helt okej vecka trots skitvädret. Motivationen är på topp. Ser fram emot varje dag jag får springa. Förhoppningsvis smälter isen bort de kommande dagarna. Samtidigt håller jag tummarna för att kroppen även i frotsättningen får vara pigg och fräsch. Det är märkligt hur kroppen fungerar. I höstas hade jag alltid ont nånstans trots att jag sprang mindre jämfört med de senaste veckorna. Nu kan jag kuta på utan minsta lilla tendens till att vara sliten. Och jag har inte förändrat nånting egentligen.
Trots att jag hatar vintern så är det bara å gilla läget. Så här är det att bo i Svedala. Det är vinter jävligt länge. Om jag ska försöka vara riktigt positiv så kanske jag skulle kunna tycka att även vinterlöpning kan ha en viss tjusning, men det kommer jag aldrig erkänna. Snö och is är som pest eller kolera. Men jag biter ihop, springer på ändå och fantiserar om asfalt, splitshorts och lätta skor. Om ett halvår så…
Dagens låt: det här är en sång för alla oss som inte gillar vintern. Det är också en sång för alla som gillar bra musik. En sång om brustna hjärtan och om hur inte ens kärleken kan övervinna den hemska vintern. Jakob Dylan och Emily Robisons röster är som gjorda för varandra. Och Jakob blir mer och mer lik pappa Bob för varje år som går.
