Jag och silverfiskarna

Idag började grundträningen inför Barcelona officiellt. 1 december och det är fortfarande barmark, något vi varken är bortskämda med eller tar för givet här i norr. Självklart måste det utnyttjas på bästa sätt genom att springa. Har inte blivit så mycket bloggande eller några djupare reflektioner heller för den delen på sistone av förklariliga skäl. Distanslöpning vintertid är inte jättesexigt, det kan t.o.m en distansjunkie som jag erkänna. Snabba intervaller smäller såklart högre än snor i ansiktet och tre lager kläder på överkroppen. Men det gäller att göra sin hemläxa nu i vintern så man inte står med brallorna nerdragna lagom till vårens första tävlingar.

Förra veckan lallade jag mest på utan nåt större fokus men lyckades ändå skrapa ihop >100km. Det bådar gott inför kommande månad med fokus på mängd så nu är det bara att öka. Jag gillar den här typen av löpning. Att sticka ut efter jobbet i mörkret och bara låta benen tugga på ett par mil utan att bry sig om klockan. Skitsamma om det regnar, blåser eller är snorkallt, så länge det inte snöar så kan man inte göra annat än å njuta. Som ikväll. 22km progressiv distans. Några avslutande kilometrar ner mot 4-fart bara för att benen kändes fräscha. 4.30-fart i snitt. Då är man värd en påse Haribo fruktnappar efteråt. Nu blir det en jävla massa distanslöpning i december, långpass på helgerna och en och annan fartökning när benen vill. Det kommer bli bra det här.

Snön verkar dock vara på ingång nästa vecka om man ska tro vissa rapporter så bara därför har jag garderat upp mig med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Jag hoppas såklart att jag inte ska behöva packa upp dom ur kartongen alls nu i vinter men sannolikheten för det är ju ungefär lika stor som att tomten finns på riktigt, så det var nog ett smart drag att mejla Camilla på Asics som fixade. Av nån anledning verkar många tro att dubbade skor är synonymnt med Icebug. Häromdagen i fikarummet på jobbet så benämnde några icke-löpande kollegor dubbskor som Icebugs. Orkade inte ens rätta dom trots den besserwisser som jag ibland kan vara. Dom kanske är bra, jag vet inte för jag har inte sprungit med dom, men jag är glad att jag provade dom på fötterna i butik för nåt år sen och inte beställde oprövat på nätet som jag tänkte för jag upptäckte att den anorektiskt smala sulan och den bananböjda formen inte riktigt var min påse. Sen dess har jag dubbat själv och ibland använt broddar men i år tror jag på mina Asics. Om dom bara kan komma nån gång. Inte för att det är nån panik men ibland undrar man vad posten sysslar med. Jag vill ha dom nu. Vad är det som tar sån tid? Har ju redan förberett en plats i skoparken åt dom och t.o.m förpassat ett par gamla Adios till källaren. Avskyr att vänta.

Appropå skor så går det ju åt några om man springer kontinuerligt året om. Förrut köpte jag skor i tid och otid, minst ett par i månaden, men jag har blivit mycket bättre på att kräma ur allt som går genom att inte använda nåt par mer än max nån gång per vecka, då håller dom flesta riktigt länge. Jag har ett par 5-år gamla Asics Sky Speed som gått dryga 150mil och fortfarande håller fint, samma med mina fyra par Adidas Adios vars sula knappt är nött och ett av mina Asics Tarther par som överlevt två Lidingölopp och två New York Marathon skänker mig fortfarande glädje varje gång jag använder dom. Trots det blir man ju ändå sugen på att köpa nytt och prova nya modeller. I fredags under Black Friday hittade jag årets Hyperspeed för 599:-. Det är ju mer eller mindre gratis och svårt att motivera att inte köpa. Men nu är det ju ändå bara grundträning så jag planerar att kräma ur det sista som går ur mina Kinvara, Karhu, Asics, Adidas och allt vad dom nu heter. Det ska ju ändå inte gå särskilt fort. Och när snön väl kommer är det skitsamma vad man har på fötterna.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer nya Coldplay plattan. Den är riktigt bra, inte i klass med Adele men topp10 i år. År 2000 hörde jag Parachutes för första gången och var såld. Alla hyllade Coldplay som det nya Oasis eller Radiohead. Med X&Y tog dom steget till att bli U2’s arvtagare som kulminerade med deras magnum opus Viva la Vida. Sen hände nåt. Chris och Gwyneth skiljde sig. Försöket att experimentera med elektronisk musik, ambient och synthar var inte bra nånstans. Nu är dom tillbaka på riktigt. Och Gwyneth Paltrow gästsjunger dessutom på nya skivan.