Axelmos med coachen

Jag gillar inte vilodagar. Framför allt när de dyker upp för att man känner sig trött, sliten och har lite ont och inte för att de är en del av ett välplanerat träningsschema. Idag är en sådan dag. Jag har träningsvärk överallt, blåmärken som räcker för att täcka Skåne och ont runt vänster nyckelben (se bilden). Jag skyller allt på VÄGGEN från i måndags. Hade tänkt återhämtningsspringa i morse, men sket i det för att jag inte orkade. Benen värkte och jag kände mig helt ur gängorna när jag vaknade. Därför cyklade jag till jobbet i stället för att få lite cirkulation i kroppen.

Cykelturen gjorde underverk. När jag hade landat på kontorsstolen drabbades jag visserligen av frysma och tröttma och ville bara dra något gammalt över mig, men frukost och en sjal (virkad av min pappa – hörde jag nnaaaaawwwww?) fick mig att piggna till och benen tackade för lite extra blod till musklerna.

I morgon står det PT-pass med coach Jakob på schemat. Vi ska gå igenom lite olika muscle up-progressioner så jag hoppas att det förbannade nyckelbenet mår bättre. Jag vette katten vad som har hänt. Det känns som att det är muskulärt i alla fall och det blir bättre när jag blir varm, så jag får värma upp ordentligt.

Nu är det dags att cykla hem igen. Lite mer cirkulation till trötta låren och lite mer frisk luft till trötta hjärnan. I morgon är jag som ny!

---

Idag var det dags. Jag och Sofie skulle äntligen få lära oss att bemästra hinder och väggen. Vi på redaktionen har ett lag till Tough Vikings sprinttävling i maj och ända sedan vi bestämde att vi skulle vara med där har Sofie blivit OBSTACLE-SOFFI! Ja, men versaler. Hon gick all in, och kunde när man minst anade det smyga upp bakom dig och plötsligt vråla ”I AM OBSTACLE-SOFFI!!!” På riktigt var jag lite ängslig över hur hon skulle hantera den här klassen. Övertänd är bara förnamnet när vi åkte ut till Bosön med bussen. Jag själv var mest rädd. För Obstacle-Soffi. Och för väggen.

Väggen – ni hör ju själva hur otäckt det är. Jag har ända sedan skolgympan tyckt illa om att hoppa över höga objekt. Ja, jag räknar en vanlig plint som hög. Idag var det en vägg på dryga två meter som skulle klättras över. Oh. My. God. Till vår hjälp hade vi Konstantin Avramidis, en av världens bästa hinderbanelöpare som Reebok har inlett ett samarbete i och med satsningen på hinderbanelopp och hinderbaneträning. Efter uppvärmning visade han på en plint hur vi skulle göra för att ta oss över. Det såg ju lätt ut. Och det var det också. Gympasals-Anna-Lena fick stryka på foten och jag studsade över plinten. Oroväckande snart var det dags för VÄGGEN.

Konstantin flög, nej – flöt över väggen. Det gjorde inte jag. Och det gjorde inte Obstacle Soffi. Jag gjorde ett minst sagt förnedrande försök då jag knappt kom upp till kanten med händerna. Jag hade likasom gett upp redan innan jag var framme vid väggen. Försök nummer två var knappt bättre. Nu var jag skitarg.

Obstacle-Soffi, då? Jo, hon satsade allt, stampade i marken, frustade som en tjur och brände i hög hastighet rätt in i väggen med ena knät före.

Vid det här laget var jag frustrerad och arg, men på tredje försöket gick det bra och jag kom över! Från den sekunden var jag OBSTACLE-ANNA-LENA. Jag kände mig helt oslagbar och vräkte mig över väggen gång på gång. Efter väggen kom en rad över-och-under-hinder och avslutningen var…

…att välta stockar två gånger innan man fick springa tillbaka och ställa sig längst bak i kön för att återigen ta sig an väggen.

Obstacle-Soffi fick sig en törn, blev lite tilltufsad, men hon kommer tillbaka – det är jag säker på. Hon får slicka sina sår (hon lyckades också vrida sitt andra knä illa), men sen är hon med all säkerhet tillbaka – måhända lite mer sansad.

Jag ska ärligt talat också slicka mina sår, eller åtminstone mina blåmärken som dagens obstacle triaining lämnade efter sig på mina underarmar.

Sambon är inte helt nöjd med att jag ser misshandlad ut, det får bli långärmat ett par dagar tills det har lagt sig.

---