Martin Regborn tog brons och Evelina Henriksson silver. Unga Sebastian Lörstad tog en imponerande skalp i juniorklassen och på hemmaplan har Emilia Lillemo visat upp fin höstform.
Nordiska mästerskapen i terräng avgjordes i Vantaa, Finland, under klassiska terrängförhållanden. Mulet och med en temperatur för linne och vantar.
Bland herrarna lyckades Martin Regborn bäst. Örebrolöparen lyckades knipa en bronspeng efter ett jämnt lopp som vanns av danske Joel Iber Lillesö.
Tiden för Regborn blev 22.28 (7,5 km), fem sekunder efter Lillesö. Bakom honom knep Axel Djurberg en åttondeplats och Oscar Claesson en fjortonde plats. Det svenska herrlaget slutade trea i lagtävlingen som vanns av Danmark.
På damsidan lyckades Evelina Henriksson springa till ett silver efter ett fint lopp där det till slut endast skiljde två sekunder ner till bronset. Henriksson, som annars tävlar för Umeå, kom i mål på 26,37. Finskan Ilona Mononen tog hem segern, fjorton sekunder före Henriksson.
Bakom Henriksson slutade Liv Denis femma, Sara Christiansson nia och Lovisa Modig tolva. Detta gjorde att Sverige tog hem segern i lagtävlingen.
Lörstad fortsätter imponera
Unga lidingölöpparen, Sebastian Lörstad, går från klarhet till klarhet. Trots att han bara är 16 år tävlade han i U20- klassen mot löpare som är upp till tre år äldre.
Det här verkar dock inte ha spelat någon roll för Lörstad som tog täten tidigt i loppet och höll den positionen ändå in i mål.
Segertiden i 4,5 km loppet blev 13.25 för Lörstad.
I Stockholm avgjordes det lite backigare 10 km- loppet, Höstrusket. För Emilia Lillemo blev det ett bevis på att höstens träning går i rätt riktning.
24- åringen tog hem damklassen på fina 32.42. På 10 km landsväg har bara sex svenska kvinnor sprungit snabbare än det någonsin. Det ska dock tilläggas att det här skedde i ett mixat lopp, alltså där män och kvinnor startar samtidigt.
Emilia Lillemo under terräng-SM. FOTO: DECA Text & Bild
Det avgjordes också ett maratonlopp under samma tävling. Där tog Hanna Lindholm och Hugo Setthagen hem segrarna på 2.41,57 respektive 2.27,24.
Den nya versionen av Brooks Adrenaline GTS 24 är utrustad med det uppdaterade supportsystemet GuideRails. Det är en beprövad konstruktion som hjälper dina knän och fotleder att följa sitt naturliga rörelsemönster.
[ANNONS FRÅN BROOKS] Den nya versionen av Adrenaline är den perfekta allroundskon för dina dagliga löparpass. Brooks Adrenaline GTS 24 bygger på den pålitliga teknologin i det uppdaterade supportsystemet GuideRails. Det hjälper löparen att springa med ett naturligt rörelsemönster genom att motverka överdrivet mycket rörelse i knä- och fotleder.
Detta kombineras med en förbättrad komfort och dämpning i form av det nitrogeninjicerade DNA LOFT v3-skummet i mellansulan. Det här innebär att Adrenaline GTS (Go-To-Support) 24 nu är en ännu lättare, mjukare och mer följsam löpupplevelse – som fortfarande har gott om stadigt stöd. DNA LOFT v3 innebär också att mellansulan är mer responsiv än tidigare, vilket hjälper dig att få lite mer skjuts i ifrånskjutet.
Nya Adrenaline GTS 24 erbjuder alltså en perfekt balans mellan stöd och dämpning – inte minst för överpronerare – och anpassar sig dessutom efter varje löpares unika rörelsemönster och löpsteg. Den uppgraderade versionen är också ännu mer bekväm än föregångaren, inte minst tack vare det nya skummaterialet i mellansulan. En av marknadens mest populära löparskor har med andra ord blivit ännu bättre.
Här är de viktigaste nyheterna i Brooks Adrenaline GTS 24
GuideRails Support System
Designat för att motverka överdriven rörelse i knän och fotleder. Genom att ett naturligt rörelsemönster stöttas, där GuideRails snarare styr fötterna än korrigerar dem, kan du springa komfortabelt och säkert.
GuideRails stödsystem styr helt enkelt in foten mellan två uppdragna sarger på sidorna. När du landar styr skon foten genom hela stegfasen till ifrånskjutet. Uppdateringen innebär att sargerna nu både är lite högre och sträcker sig lite längre än i tidigare versioner.
Nitrogen-injicerad DNA LOFT v3-dämpning
Det här moderna skummaterialet erbjuder mjukare dämpning med lägre vikt än vad LOFT v2 gör, som användes i föregångaren. Mellansulan anpassar sig nu ännu bättre efter löparens naturliga löpsteg för en sömlös och komfortabel löpupplevelse.
Resultatet är att Adrenaline GTS 24 alltid erbjuder mjuk dämpning, oavsett om du springer långa distanser eller kortare och snabbare pass. Den förbättrade spänsten innebär att du får bättre skjuts i ifrånskjutet.
Ovandel i Engineered Air Mesh
Den uppdaterade ovandelen har bättre andningsförmåga än tidigare, framför allt i framfoten. Genom att tillåta viss fotrörelse ger materialet också en förbättrad passform i kombination med ett tydligt stöd. På insidan av foten är ovandelsmaterialet extra fast för att hålla foten tydligt på plats i skon.
Hållbara material i yttersulan
Den greppvänliga RoadTack-yttersulan är tillverkad av en blandning av gummi och återvunnen kiseldioxid. Materialet är både lätt och slitstarkt – och ger lite extra studs i steget. Blandningen är dessutom mer motståndskraftig mot kompression vilket innebär att yttersulan behåller sina egenskaper under längre tid. En segmenterad Crash Pad är också integrerad i yttersulan för bättre dämpning och en mjuk och naturlig övergång från landning till ifrånskjut.
– Med Adrenaline GTS 24 har vi tagit den här uppskattade löparskon till nästa nivå. Genom att kombinera supportsystemet GuideRails med nitrogeninjicerat skummaterial har skon både blivit lättare och mjukare. Adrenaline GTS 24 hjälper löparen att springa bekvämt – från start till mål, säger Gerard Klein som är ansvarig för EMEA Footwear Merchandising på Brooks Running.
Ebba Tulu Chala har tagit två SM-guld och segrar i både Stockholm Halvmaraton och Lidingöloppet i år – men vägen till framgångarna har varit både lång och tuff.
[ANNONS FRÅN ADIDAS RUNNING] När Ebba kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för drygt tio år sedan hade han aldrig tränat löpning. Däremot hade han gått ungefär tre timmar varje dag, till och från skolan hemma i Etiopien. Ebba hjälpte också till hemma på gården som låg utanför staden Bekoji, som ligger på runt 3 000 meters höjd.
Men när hans pappa mördades och efter att Ebba och hans mamma blev fängslade och torterade bestämde han sig för att fly. Det nya livet i Sverige började på ett flyktingboende för ensamkommande barn i Salem utanför Stockholm 2013.
Två månader efter Ebbas ankomst till Sverige började han på Sågbäcksgymnasiet i Huddinge kommun söder om Stockholm. Där testade han löpning för första gången – och upptäckte att han hade talang. Tre veckor senare anmälde hans lärare honom till Sicklaloppets 10 kilometersdistans där Ebba tog tredje platsen med tiden 32.22.
Två jobb – och en heltidssatsning som löpare
Nu, drygt ett decennium senare, är Ebba svensk medborgare med två jobb och en heltidssatsning som löpare. Vi träffar honom på Bosön på Lidingö utanför Stockholm. Det är två dagar efter att han har avslutat sin minst sagt framgångsrika säsong med att springa Frankfurt Marathon. Där tog han en meriterande 8:e plats – återigen på en tid under 2.10.
Ebba kommer direkt från ett av sina två jobb för att prata och springa med oss. På schemat står det en timme lugn återhämtningsdistans – vilket för Ebba innebär en fart runt 4.30 minuter per kilometer.
– Loppet i Frankfurt var inget perfekt lopp, trots att det blev 2.09.36. Det ska gå ännu snabbare, säger Ebba när vi börjar springa.
Tidigare i år gjorde han sitt första maraton under 2.10 när han sprang in på 2.09.06 i Sevilla Marathon i Spanien. Det är den tredje bästa tiden av en svensk någonsin. Ebbas prestation hamnade dock lite i skymundan av att löparkompisen Suldan Hassan slog det svenska maratonrekordet i samma lopp med 2.07.36.
Den första juni tog han SM-guldet på adidas Stockholm Marathon. Efter loppet drabbades han av lite strul med en fot, men under sensommaren och hösten har Ebba dominerat svensk långdistans. Han vann Stockholm Halvmarathon och tog därmed också SM-guldet på distansen. Det följde han upp med en mycket meriterande seger på klassiska tremilen på Lidingöloppet med tiden 1.38.18.
Älskar tuffa långpass
Ebba berättar att de riktigt tuffa långpassen är hans favoritpass.
– Jag börjar ofta en ny träningsperiod mot ett maraton med långpass på 25 kilometer. Sedan höjer jag volymen efter hand. Först upp till 30 kilometer, sedan 35 – det kan till och med bli upp till 40 kilometer långa pass.
För Ebba är det oftast riktigt tuff fart som gäller under långpassen. Han berättar att han gillar att ligga runt 3.10–3.15 minuter per kilometer i snitt. Då ska man veta att snittfarten på Ebbas hittills snabbaste maraton är 3.03 minuter per kilometer.
– Min träningsfilosofi är att springa riktigt nära min tävlingsfart på långa pass. Drömmen är så klart att jag ska kunna ta mig under det svenska rekordet.
Efter att ha fått hjälp av olika tränare tränar Ebba numera efter eget huvud, även om han har andra som bollplank. På längre träningsläger på hög höjd tränar han däremot ofta med en grupp löpare på plats och anpassar sig då efter det upplägg som erbjuds.
– Även om det är riktigt tuffa pass på de lägren så längtar jag efter att få åka dit. För då kan jag fokusera helt på löpningen under en period. Det är kul och bra att jobba här hemma vid sidan av löpningen – men det är förstås lättare att träna riktigt hårt där.
Inte som andra elitlöpare
I Sverige är det få elitlöpare som har möjlighet att kunna satsa på heltid. Trots att Ebba har haft stöttning från sin tidigare klubb Keep Up Running Club och sponsras av adidas gäller det även honom. Vid sidan av de hårda träningspassen har han två jobb. Dels arbetar han på restaurangen på Bosön, där han bara timmar efter segern på Lidingöloppet gick på ännu ett jobbpass. Dels jobbar han på Bobergsskolan på Lidingö.
– Genom att dubbeljobba kan jag åka till Etiopien på ett långt träningsläger om några månader. Det är ett viktigt steg i förberedelserna inför nästa stora mål, som är Sevilla Marathon i Spanien nästa år.
Där siktar Ebba på att ta nästa kliv mot den stora drömmen – att ta en OS-medalj på maraton för Sverige.
Ebbas drömsko: adidas adizero adios PRO EVO 1
Ebba har på sig ett par studsiga och lätta adidas adizero adios PRO 3 under passet. Han menar att de är en riktig favorit att både träna och tävla i.
– Jag valde dem trots att det här är ett återhämtningspass. För att vara en lätt snabbsko är PRO 3 så väldämpad att den även funkar för återhämtande pass, säger Ebba.
En ännu större favoritsko för tävling är den nya och omtalade adidas adizero EVO PRO 1.
– Det tog ett tag innan jag fick rätt storlek, men nu är det faktiskt min drömsko att tävla i. Jag har verkligen skor för alla typer av pass jag kör genom samarbetet med adidas.
Vi fortsätter att följa The North Face-stjärnan Fanny Borgström på hennes väg tillbaka från en hälbensoperation till att förhoppningsvis kunna tävla igen. Målet: The North Face Transgrancanaria i februari 2025.
[ANNONSSAMARBETE MED THE NORTH FACE]
“Fyra veckor sedan jag tog stygnen. Har liksom inte haft något bakslag sen operationen. Kanske har jag lärt mig av mina misstag? Men ändå kryper sig andra hjärnspöken på. Gör jag för lite? Kommer allt att skita sig när jag trappar upp?”
Det här är ett utdrag ur min rehab-dagbok som jag skrev i varje kväll de första sex månaderna efter min andra operation av Haglundshäl.
Efter båda mina operationer har en ständig dragkamp mellan förtvivlan och hopp följt. Ifrågasättanden och hopplöshet. Förväntningar och ambitioner. Det är en daglig dialog där jag ena sekunden tror stenhårt på det jag gör, till att nästa sekund fundera på om det här någonsin kommer att bli bra.
Mitt senaste inlägg avslutades med saltstänkta kinder och högt uppsatta målsättningar: Trans Gran Canaria 2025. Men när både ambitionerna och förväntningarna är höga så blir kanske också den här sex månader långa perioden efter min andra operation extra utmanande.
Perspektiv på tid
Till skillnad från efter min första operation så var de första sex veckorna väldigt passiva. Jag trampade lätt på cykeln, började med tio minuter och jobbade mig upp till en timme.
Jag intalade mig själv att kroppen har en viss kvot för att kunna läka, och att den därför skulle ligga på att läka operationsskadorna – inte på att behöva återuppbygga sig från annan träningsbelastning.
Så här i efterhand låter förstås sex veckor som en kort tid. Men när man är mitt uppe i det så känns det som en evighet. Speciellt när allt man vill är att komma framåt.
Men tålamod, det tråkiga och allmänt uttjatade ordet när det gäller rehab, var och är vägen till framgång.
Kroppen behöver tid. Den är fantastisk om vi ger den tid. Tänk att allt vi egentligen behöver för att läka finns inom oss, bara vi ser till att ge oss själva tid och rätt förutsättningar.
”Du kan inte sätta dig över fysiologin” är ett mantra som min sjukgymnast planterat hos mig. Det flödade ständigt i mitt huvud när jag ville göra mer än vad min rehab-plan sa.
Inre demoner
Efter tre månader av rehab- och cykelträning började tilliten till foten sakta komma. Det var så tydligt den där första gången som jag kände dragningskraften i att ta ett löpsteg. Inte springa. Men tre korta små steg. Jag skrattade för mig själv samtidigt som jag kände hur ett rus gick genom kroppen. Kroppen hade fått tid – och nu belönade den mig med tydliga tecken på att nästa steg var rimligt att ta.
Men lika snabbt som ruset sköljde genom min kropp kunde tvivlet komma tillbaka när stelheten infann sig efter utmanande rehabpass eller ovanlig belastning. Tänk om det aldrig blir bra? Hur ska jag lära mig var gränsen går? Eller är jag bara för känslig, för lyhörd på kroppens signaler? Denna inre demon som kommer med en skada, som sliter en i alla riktningar.
Rehab och träning handlar krasst om att belasta och bryta ner, för att sedan bygga upp och bli starkare när vi vilar. För att denna ekvation ska gå ihop så behöver vi de tidigare omtalade faktorerna tid och tålamod.
Att lita på processen
Sakta började jag introducera hoppträning i planen, varvat med att springa på tjockmatta. Jag använde mig även av ett viktavlastande system för löpbandet. Första gången kändes 5 x 1 minut som en evighet. Jag undrade hur jag någonsin skulle klara av att springa längre än tio minuter.
Men kroppen är fascinerande. Med en långsam upptrappning kändes det som att förmågan sakta kom tillbaka igen.
Att värdera träningen utifrån processen och inte baserat på vad jag vill, har varit nyckeln till en hanterbar progression – för det är lätt att svepas med när man snabbt blir bättre. Ett fungerande upplägg för min häl var därför att ha ett tydligt schema. Det innebar löpning varannan dag, där tre pass i rad skulle vara samma distans innan jag fick öka. I kombination med styrketräning och rehab i gymmet gav detta kroppen möjlighet att stärkas men också att återhämta sig mellan varven.
Hjärnspökena kommer tillbaka
I dag kan jag inte ens säga hur länge sedan det är jag opererade mig. Jag har flyttat fokus från tid till process, och det möjliggör en mer realistisk upptrappning för mig.
Men visst kommer de där hjärnspökena på besök ibland. De ifrågasätter och sår tvivel. Men jag har lärt mig att inte springa ifrån mina problem. Jag stannar upp, ger mig själv tid och känner tillit till kroppens förmåga att läka. För den finns där. Även om den kanske uttrycker sig på ett annorlunda sätt än vad man förväntar sig.
FAKTA FANNY BORGSTRÖM Ålder: 30 år Bostadsort: Duved Yrke: Traillöpare i det internationella The North Face-teamet Meriter i urval: Seger i Kia Fjällmarathon 2018 & 2019 EM-silver i Skyrunning 2019 3:a i Ring of Steall Skyrace 2019 4:a i Marathon du Mont-Blanc 2019 Utsedd till årets svenska kvinnliga traillöpare 2019 av Trailrunning Sweden
Mustaschmilen är inte bara ett lopp, utan också en möjlighet för alla att bidra till en viktig sak. Loppet har både fysiska versioner och ett digitalt alternativ, och riktar ljuset mot Sveriges vanligaste cancersjukdom – prostatacancer. Under november månad samlas tusentals deltagare på travbanor i Stockholm, Göteborg och Malmö. På lördag 9 november är det dags att dra igång Mustaschmilens första fysiska lopp för 2024, och det är Stockholms tur att ta täten.
Solvalla väntar på att fyllas med löparglädje och energi när deltagarna ger sig ut på banan, för att tillsammans stödja kampen mot prostatacancer. Intresset är större än någonsin, och tävlingsledningen förväntar sig en stämningsfull dag fylld av gemenskap och glädje.
”Vi är otroligt glada att se en sådan fantastisk respons i år. Att kunna välkomna löpare både digitalt och på plats gör att vi når ut till fler än någonsin,” säger Marcus Andersson, tävlingsledare för Mustaschmilen. ”Vi ser fram emot en minnesvärd dag på Solvalla, där deltagarna inte bara springer för sin egen hälsa utan också för ett viktigt ändamål.”
Det digitala loppet redan igång med stark start
Parallellt med det fysiska loppet är den digitala upplagan av Mustaschmilen redan igång, och många löpare har redan genomfört sina lopp. Den digitala varianten ger friheten att springa när och var man vill under november, vilket gör att Mustaschmilen verkligen kan nå ut till löpare över hela landet.
Markant ökning i antalet deltagare
Jämfört med samma period förra året har antalet deltagare ökat med hela 45%, och Mustaschmilen går mot all-time high i antal deltagare. Detta markerar ett historiskt ögonblick för evenemanget och visar på både ett ökat intresse för motionslopp och en stark vilja att bidra till kampen mot prostatacancer.
Det finns fortfarande möjligheter för dem som vill vara med. Förutom lördagens evenemang på Solvalla går det att anmäla sig till kommande lopp i Göteborg och Malmö, samt till den digitala upplagan för de som vill springa på hemmaplan.
Marcus Andersson avslutar: ”Mustaschmilen har alltid handlat om mer än bara löpning – det handlar om att skapa en gemenskap där vi springer för varandra och för alla som kämpar mot prostatacancer. Vi ser fram emot en fortsatt stark uppslutning och välkomnar både nya och återkommande löpare att delta och göra skillnad.”
Med den kommande lördagen på Solvalla är Mustaschmilen 2024 redo att skriva historia. Var med och bli en del av denna rekordbrytande resa!
Årets 44:e löparvecka tar oss till USA. Där har världens största maratonlopp avgjorts och svenskarna har skördat framgångar i terränglöpningen.
Gatorna i New York var fyllda med löpare när den 54:e upplagan av New York Maraton avgjordes.
På damsidan blev det kenyansk seger då Sheila Chepkirui var först över mållinjen på 2.24,35 (3.26/km), cirka två minuter ifrån det 21 år gamla banrekordet. Kenyanskt blev det även på andra och tredjeplatsen då Hellen Obiri var femton sekunder efter och Vivian Cheruiyot knappa minuten.
Bland herrarna var det nederländaren Abdi Nageeye som tog hem segern på 2.07,39 (2.58/km). Om segern var det dock ännu jämnare än på damsidan då andraplasten gick till kenyanen Evans Chebet, endast sex sekunder efter. Tredjeplatsen gick även den till Kenya genom Albert Korir på 2.08,00.
Alla resultat från New York Maraton hittar ni här.
USA- kollen
Det har varit en rolig vecka för de svenska terränglöparna på andra sidan Atlanten. Flera Conference- mästerskap har avgjorts och där har framför allt två svenskar utmärkt sig.
Men vi kan börja med att förklara vad ett Conference- mästerskap är. Alla skolor är indelade i olika Conferences, enkelt förklarat kan man säga att det är som distrikt. Vinner man sin Conference blir man klar för Nationals, den stora finalen i USA där de bästa löparna från de bästa skolorna gör upp om NCAA- titeln. Efter de internationella mästerskapen räknas NCAA som det största man kan vinna inom friidrotten.
Under lördagen tog först Vera Sjöberg hem sin Conference i nordöstra USA i överlägsen stil. Täbylöparen, som i USA tävlar för Boston University, ledde 6 km- loppet från start till mål och vann på 19.46, en halv minut före tvåan.
Inte nog med det. I Ohio Valley tog även Nova Ojutkangas hem sitt Conference- mästerskap när hon vann 6 km- loppet på 20.58. Ojutkangas har tidigare bott i Frankrike men tävlar för Sverige och Västerås. 20- åringen var sommaren 2023 med på JEM på 5000 meter där hon blev 23:a. I USA tävlar hon för Southeast Missouri State University.
Nova Ojutkangas på terräng-NM 2022. FOTO: DECA Text & Bild
Även Wilma Nielsen har sprungit terräng. Hon bidrog till att hennes skola, Oregon University, tog hem lagsegern i deras conference genom att bli 21:a i mästerskapet och för första gången springa 6 km under 20 minuter (19.50).
Mustaschmilen är inte bara ett lopp, utan också en möjlighet för alla att bidra till en viktig sak. Under november månad samlas tusentals deltagare på travbanor i Stockholm den 9/11, Göteborg den 16/11 och Malmö den 23/11. För de som vill springa hemma erbjuder Mustaschmilen även ett digitalt alternativ som pågår under hela november. Loppet riktar ljuset mot Sveriges vanligaste cancersjukdom – prostatacancer.
Varje år får cirka 10 000 män i Sverige diagnosen prostatacancer, och mer än 2 200 av dem förlorar kampen. Mustaschmilen stöttar forskningen genom att samla in medel till Mustaschkampen och Prostatacancerförbundet. Det är också ett initiativ för att öka medvetenheten om vikten av tidig upptäckt och en hälsosam livsstil.
”Mustaschmilen handlar om mer än att bara springa – det handlar om att göra skillnad tillsammans. Det är otroligt roligt att se så många som vill delta på plats med oss i Stockholm, Göteborg och Malmö. Genom att springa tillsammans ökar vi medvetenheten om prostatacancer och samlar in viktiga medel till forskningen”, säger Marcus Andersson, tävlingsledare för Mustaschmilen.
Tre distanser
Mustaschmilen erbjuder tre olika distanser: 10 km, 5 km och ett barnlopp på 1 km, där föräldrar kan springa vid sidan av och supporta sina barn. Detta gör att alla kan hitta en sträcka som passar deras förmåga och ambition. Oavsett om du vill utmana dig själv med den längre distansen eller heja på barnen i barnloppet, finns det en möjlighet för alla att vara med.
”Vi vill samla människor från hela Sverige för att springa tillsammans och stötta både prostatacancerdrabbade män och deras närstående. Via våra lopp hoppas vi kunna sprida medvetenhet och samla in pengar till forskning”, säger Per-Anders Nygård, kampanjledare för Mustaschkampen.
Alla är välkomna
Årets lopp hålls på tre ikoniska travbanor – Solvalla i Stockholm, Åbytravet i Göteborg och Jägersro i Malmö. På dessa arenor utlovas en peppig stämning där människor i alla åldrar kan delta. Från glada motionärer till elitlöpare – alla är välkomna att bidra till kampen mot prostatacancer.
Vill du vara en del av gemenskapen och bidra till något viktigt? Anmäl dig till Mustaschmilen och upplev känslan av att springa för livet, för hälsan och för framtiden.
En ny studie från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har undersökt vad som gör oss löpare lyckliga – att jobba mot långsiktiga mål eller att uppleva glädje i stunden av ett nytt PB.
Studien Happy runners: the role of needs and Hedonic & Eudaimonic satisfactionär publicerad i Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism. Den är baserad på en enkät med 32 frågor som 900 slumpmässigt utvalda deltagare i Göteborgsvarvet har besvarat. Bakom studien står John Armbrecht och Tommy D. Andersson, som forskar om evenemang.
Frågorna handlade om vilka behov löparna hade och hur nöjda de var med olika aspekter av loppet. Forskarna ställde även frågor om hur lyckliga deltagarna kände sig.
Olika behov hos olika löpare
För att mäta löparnas lycka har man tittat på hur deras behov har tillfredsställts. Studien har utgått ifrån två sorters behov: de som ger njutning och glädje här och nu, och de som handlar om välmående genom att utvecklas som människa.
Studien kom fram till att löpare kan bli lika lyckliga av kortsiktiga, snabba kickar (som att sätta nytt personbästa) som av att jobba mot mer långsiktiga mål och göra något tillsammans med andra.
John Armbrecht Foto: Isac Lundmark
– Evenemang som Göteborgsvarvet är bra på att tillfredsställa våra behov av att socialisera, ha fysisk aktivitet och komma ut ur vardagen. Det är en uppslukande upplevelse som påverkar vårt välbefinnande. Därför är det intressant att studera för att förstå vad som gör oss lyckliga, säger John Armbrecht, docent i företagsekonomi.
Aktiviteter som ger fysisk tillfredställelse, social samvaro och en känsla av personlig utveckling gör att vi mår bra. Men om det är glädjen i stunden eller långsiktigt strävande mot ett mål som skänker oss mest lycka är helt enkelt individuellt.
Arrangörer kan förstå deltagarnas behov bättre
– Studien nyanserar vår förståelse av vad som gör oss lyckliga. Tidigare har föreställningen varit att nöje i stunden är viktigast. Men det är behoven som styr vilken av dessa två vägar som leder till lycka för individen, säger John Armbrecht.
Studien pekar på att en förståelse av deltagarnas behov kan hjälpa arrangörer att förbättra ett evenemangs utformning och innehåll. Eftersom behoven ser olika ut mellan deltagare bör de erbjuda aktiviteter och upplevelser som både är roliga och meningsfulla. Detta kan göra löparna mer tillfredsställda och lojala.
Lyckliga människor på Avenyn under Göteborgsvarvet.
När mörkret lägger sig som ett lock över Norden och höststormarna piskar Skånes klippiga kust är det återigen dags för Kullamannen by UTMB. Svenska trailundret Petter Engdahl är av många välmeriterade elitlöpare som kommer.
I år, under helgen 1-3 november, ställer sig 2 800 löpare på startlinjen för att uppleva Kullaberg, Bjäre Skåneleden och det skånska novemberklimatet. Loppet ses som ett av de hårdaste i UTMB-serien.
Trenden att Kullamannen lockar fler och fler internationella löpare håller i sig. 1200 av de startande är tillresta från andra länder.
– De utländska löparna har aldrig sett något liknande. Det är höst, det är mörkt, det är ett kustlopp. Det är en helt annan atmosfär här än på loppen med sol och blå himmel. Vi är en katt bland hermelinerna, säger tävlingsledaren Per Sjögren.
Jakob Åberg vinner 2023 års Kullamannen
Inte minst elitledet är internationellt. På Ultra 100 miles startar Alexandre ”Green cap” Boucheix (FRA) som vann 2022 och kom tvåa förra året, efter Jakob Åberg (SWE) som även han återvänder. De utmanas av flera starka löpare med hög ranking, som Juuso Simpanen (FIN), Ivan Hrastovec (SLO) och Samir Tazi (FRA).
– Men det finns en chans att Magnus Lind (SWE) och Bill Öster (SWE) kan utmana. Ett lopp i totalt novembermörker med två varv runt Kullaberg avgörs inte på pappret, säger Per Sjögren.
Loppets ”dark horse” är Simon Bloss (SWE).
Anna Carlsson på 100 miles & Petter Engdal på 50 km
På damernas 100 miles ser vi fram mot ett stenhårt race mellan fjolårsvinnaren Johanna Antila (FIN), Emma Stuart (IRE) och Anna Carlsson (SWE) som vann 2018.
På Sprint Ultra 100 kilometer startar den högt rankade trailmaskinen Yngvild Kaspersen (NOR), som alltså dubblar efter förra årets seger i 50 kilometer. På UTMB:s index är hon tvåa i världen på 100 kilometer. Hon kommer att jagas av bland andra Michaela Pilat (AUT) och Anna-Stiina Erkkila (FIN).
På herrsidan har Tobias Dahlö Fenre (NOR) högst ranking på UTMB-indexet.
Seventh Seal 50 kilometer har i år ett mycket rutinerat startfält som väntas prestera på hög nivå. Högst ranking har Sveriges största trailstjärna Petter Engdahl (SWE) som inte sprungit Kullamannen tidigare. Han tävlar nästan aldrig i Sverige och kommer att utmanas av Daniel Pattis (ITA), Kristian Jones (UK) och Fredrik Bruseth Toreli (NOR).
– Det är extra kul att Petter väljer detta lopp och att fansen får en chans att se honom på hemmaplan, säger Per Sjögren.
Utöver ultraloppen genomförs även ett kortare lopp. North Shore är ett nytt 20 kilometer långt, flackt och snabbt kilometerslopp, med start och mål i Båstad.
FAKTA OM LOPPEN Ultra 100 miles och Sprint Ultra 100 kilometer Start i Höganäs intill Himmelfärdskyrkan fredagen 1 november och målgång i Båstad lördag 2 november. Seventh seal ultra 50 kilometer Start och mål i Båstad lördag 2 november.
Racecenter
Hela tävlingen och alla löpare samlas i Båstad. Här finns info-center, nummerlappsutdelning, mässa och utställare med massor av schyssta erbjudanden. Alla löpare går i mål i Båstad och vi väntar oss mycket folk. Prisutdelningen flyttar in på ikoniska nattklubben Pepes Bodega. – Det blir en ny upplevelse att vi samlar hela loppet på ett ställe. Det kommer att märkas tydligt att det blir mycket mer folk i Båstad, säger Per Sjögren.
Ny aid-station i Mölle
Tälten med mat och dryck nere i hamnen är borta, istället flyttar den servicen in på legendariska Krukmakeriet ”Krukan” i Mölle. Här kommer 100-mileslöparna, som springer två varv runt Kullaberg, att fylla på energi under natten mellan fredagen och lördagen.
Leo Magnussons succéår fortsätter. Under helgen tog han ytterligare ett SM-guld när han vann den korta banan på terräng-SM. Det har också slagits världsrekord i halvmaraton – och i Frankfurt har Ebba Tulu Chala gjort ett nytt fint maratonlopp.
Under helgen samlades den svenska löpareliten i Jönköping för terräng-SM. Moln och en temperatur för shorts och linne var det som erbjöds av vädergudarna under första dagen.
Först ut på seniorsidan var damernas 4 km (korta banan). Tempot drogs upp direkt från start med en comebackande Sarah Lahti och Emilia Lillemo som lokförare. De två turades om att hålla uppe farten fram till sista backen då Lahti ryckte ifrån Lillemo och knep guldet.
Lahtis seger kommer efter att hon varit borta på grund av skada i sju månader. Hennes tid skrevs till 13.11 (fem sekunder före Lillemo).
Bronset gick till Samrawit Mengsteab, 15 sekunder efter Lillemo.
I lagtävlingen tog Hälle guldet före Örgryte och Spårvägen.
Sarah Lahti är tillbaka efter skadorna. FOTO: DECA Text & Bild
Magnusson fortsätter vinna
I herrloppet satte Martin Regborn upp farten från start och vid varvning (2km) hade en tättrio utkristalliserat sig beståendes av Regborn, Leo Magnusson och Karl Ottfalk.
Här satte Regborn in ytterligare en stöt och fick en lucka ned till de övriga. Magnusson jagade dock ikapp den och i sista backen kunde han också gå förbi Regborn för att sen springa hem guldet.
Regborn höll dock andraplatsen och silvermedaljen och Axel Djurberg knep bronset. Ottfalk stumnade mot slutet och kom i mål som sjua.
Magnussons segertid blev 11.31, sex sekunder före Regborn och åtta före Djurberg.
Hälles förstalag tog hem lagtävlingen före Tjalve och Hälles andralag.
Långa banan och Lörstad imponerar
Under andra dagen blev vädret än mer “terrängaktigt” när regnet kom fram och gjorde banan tuffare.
I 10-kilometersloppet fick Emilia Lillemo byta silver mot guld. Täbylöparen tog täten direkt och släppte inte förstaplatsen någon gång under loppet. Bakom henne tog maratonspecialisten, Carolina Wikström, silver och Samrawit Mengsteab brons.
Segertiden för Lillemo blev 35.57, en minut och 32 sekunder före Wikström. Samrawit Mengsteabs tid blev 37.06.
Lagtävlingen vanns av Örgryte före Umeå och Hälle.
Två medaljer för Lillemo under helgen. FOTO: DECA Text & Bild
I herrloppet började den “från elitlöpningen pensionerade” Mohammadreza Abootorabi köra hårt en bit in i loppet. Örgytes Awet Mengsteab var den som orkade hänga med längst men till slut fick även han ge sig.
Rezas tuffa löpning gav honom guldet även om det blev jämnt på slutet. Efter ett starkt upplopp skilde det till slut endast en sekund mellan Reza och Mengsteab i mål. En sekund var också marginalen ner till trean i loppet, Oliver Löfqvist.
Rezas segertid blev 31.11 och i lagtävlingen gick guldet till Spårvägen före Hälle och Hässelby.
Vi måste också nämna 16-årige Sebastian Lörstad som stod för en ny fin prestation. I överlägsen stil tog han hem 4-kilometersloppet i 16-årsklassen på 11.57. En tid som hade räckt till en sjundeplats bland seniorerna.
Alla resultat från terräng-SM hittar ni här och på vår Instagram finns filmer från loppen.
Världsrekord i Valencia
Yomif Kejelcha har sedan tidigare två VM-guld och ett VM-silver. Nu kan den långa etiopiern även lägga till ett världsrekord på meritlistan.
I Valencia sprang han in på 57.30 på halvmaraton och slog därmed Jacob Kiplimos gamla rekord med en sekund.
Kejelcha sprang med jämn och hög fart hela vägen och passerade 10 kilometer på 27.12.
Snabbt gick det också på damsidan där Agnes Ngetich från Kenya vann på 63.04, den näst bästa tiden någonsin.
Ny fin mara av Tulu Chala
En som gått lite under radarn det här året är Ebba Tulu Chala. I februari blev han tredje svensk att springa maraton under 2.10 och för några veckor sedan tog han hem segern i Lidingöloppet. Idag stod han för en ny fin prestation när han på nytt var under 2.10 på maraton.
Det var i Frankfurt som Tulu Chala slog till med fina 2.09.35, en halv minut från hans personbästa.
Tiden räckte till en åttondeplats i loppet som vanns av kenyanen Benrard Biwott på 2.05.54.
Ebba Tulu Chala med Lidingöloppskransen. FOTO: DECA Text & Bild
SM i terräng plus VSM: ”Bra gräs och mycket backar”, sammanfattar Abraha Adhanom, Eskilstuna IF, banan inför Terräng–SM i Jönköping i en intervju med FK Studenternas Lorenzo Nesi, med tillägget att banan också är mycket värre än den han en gång sprang i terräng–VM.
Jag tänker att VSM i terräng kommer bli en gräsligt jobbig upplevelse. Jag funderar också om en gräslöpare i England kan kallas för en lawnmower (nåt kul måste man ju ha att göra när man åker tåg…) Jag har tuffat tåget ner till Nässjö, bytt till Krösatåget och landat i Jönköping. Årets sista lopp är det tänkt, fyra kilometer terränglöpning, mestadels på gräs, och lite ängslig är jag. En fot har börjat krångla, närmare bestämt en hälsena.
Malaga
För några dagar sedan kom jag hem från Malaga efter ett besök hos dotter som skulle fira sin trettiofjärde födelsedag (ja herregud, man gör skäl för sin veteranstatus) och Malaga visade sig vara en alldeles underbar stad att löpa i. Det blev någon mil varje morgon i soluppgången, sedan frukost och någon timmes vila (som sagt, man är ju veteran) och så ett par timmars promenad på det i strålande solsken. Allting frid och fröjd, förutom att underlaget på strandpromenaden i huvudsak bestod av kakel, och kakel är mycket hårt.
Väl hemma och ut på en lätt runda några dagar innan avfärd till Jönköping började ena hälsenan beklaga sig över tidens tand och tyngd. Kunde vi inte bara ligga i soffan och läsa en bok, som normala sextioplussare. Men det örat ville jag inte lyssna på, gnuggade i stället in senan med Ormsalva Extreme både morgon och kväll – men senan fortsatte sura. Hur ska detta gå?
– Du ska inte kuta om du är skadad, muttrar brorsan (med en uppfostrande ton) på telefon. Då kan det bli värre, och du vet ju hur det är med skador i vår ålder, det tar låååång tid att läka.
– Jo, men jag tycker kanske ändå att det möjligen känns lite bättre ändå, förklarar jag och försöker känna efter i hälsenan så positivt som möjligt.
Med tankens kraft och allt det där man kan läsa i självhjälpsböcker borde positiva tankar också kunna verka positivt på en sårig hälsena.
– Jag testar och går det så går det, och går det inte så går det inte, ett avbrutet lopp är ju också ett lopp, travesterar jag Ulf Lundell (om en inställd konsert).
Brorsan bangade
Brorsan hade eventuellt tänkt följa med, men hoppade av i sista stund, formen var inte riktigt vad den borde vara efter en längre tids rehab av, ja gissa vad, en fotskada. Kanske är det genetiskt? Brorsans klass, M60, är ett veritabelt getingbo med tjugotvå startande, hungriga sextioplussare. Det är lite lugnare i M65 (storebrors klass) där tio kommer till start, och så nio i M70, fem i M75, och fem i M80. Det lär bli trångt i startfållan i veteranstarten.
Jag fick med mig brorsans Nike XC spikskor för terräng (ingen gegga på dom när du lämnar tillbaka dom, vilket jag lovade heligt), men vet inte om jag vågar ta dom med tanke på vaden. Stoppade också ner ett par urgamla Icebug Animas BugGrip, som funkade fint på ett terräng-DM i Huddinge på den tiden man sprang i M60, dock mer av en traktor i jämförelse med Nikes racermodell. Men betydligt snällare mot hälsenan, och då lämpligare att halta runt i. Och jo, fick med att par gamla Vaporfly också, men odubbat på gräs?
Mötte Mårten från Rinkeby Runners som talade ur skägget om loppet!
Jag pratade lite med tävlingsledaren Anders Grönvall kvällen innan tävlingsdagen, han kliade sig i skägget och sa att möjligen kunde det komma lite dagg på gräset, men annars var det torrt och fint, så nog kunde det funka med odubbat. Men särskilt kul är det förstås inte, det blir stumt och trist utan dubbar på gräs. Planen är att sova på saken och bestämma sig på plats, typ 30 minuter innan start. Så får det bli. God natt!
Tävlingsdag
Och god morgon! Sov finfint på Scandic Elmia, mycket fräscht hotell med förföriskt sköna sängar och formidabel frukost. Låter det som om jag vore sponsrad, så är det fel. Jag har bara sovit gott!
Tävlingsdag, och det är nervöst. Vickar på foten fram och åter, dags för uppvärmning, dags för test. Trampar försiktigt en cykelväg ner mot Vätterns strand, där horisonten förlorar sig i en gråmulen gryning. Det är förförande vackert, hjärtat lyfter, hoppas det lyfter hälsenan också. Trippar försiktigt och det känns okey. Gör några fartökningar, lite känning men kors i taket och ödmjuk blick mot himlen, det kan gå.
BG och Gysing, glada trots många krämpor.
Jag möter BG Nilensjö, IS Götas eminente storlöpare, vid tält för omklädning, som vänligen förklarar att starten för herrar M60 och uppåt går klockan 11.00 och inte 10.30 som jag fått för mig (demensen tilltar), om jag nu inte vill starta i K60 förstås. Jag förklarar mig vara nöjd med min könstillhörighet, är alldeles för gammal för att byta juridiskt kön, dock inte lika nöjd med hälsenan. BG vill inte vara sämre, han berättar om hjärtsvikt och andra hiskeliga krämpor och vi är rörande överens om att klarar vi ta oss runt banan så är det med yttersta nöd och näppe. Där kommer så Lennart Julin förbi och frågar BG om han är den ena eller den andra tvillingen (BG har en tvillingbror, Svenne). BG förklarar promt att han är BG
Dags för start
Starten närmar sig, och det är en samling väderbitna mångåringar från 60 och upp till 80 som lydigt placerar sig längs startlinjen efter anvisningar från FK Studenternas legendariske tränarvirtous, Lorenzo Nesi (som också verkar som speaker). Seniga och sammanbitna gubbar hukar sig fram med fingrar på tidtagaruren, nu är det allvar av, nu ska den kanske mest gräsligt backiga terräng–SM–banan någonsin besegras. Jag har bestämt mig för att kuta i mina gamla Icebug, kanske kan man bugga sig fram om det kniper (mer orolig är rolig)?
Starten går och ett gäng med M65 lappar fästade bak på ryggarna drar iväg i en rasande fart. Jag tänker att här gäller det att tygla sig och inte låta sig dras med, lyssna till signaler från foten och inte dra på sig en massa mjölksyra redan efter femhundra meter. Efter femtonhundra meter väntar en förskräcklig backe på närmare 300 meter och förfärlig lutning innan det är dags för varvning.
Efter 500 meter hör jag ett flås i nacken och en nätt M65:a från Björnstorps IF rusar förbi, med lätta steg. Jag vågar inte haka på, hold your horses, det är långt kvar. I den förfärliga backen hör jag ännu ett flås i nacken och en senig M65:a från Växjö Löparklubb stånkar förbi. Men det var väl själva faen, ska det vara på det här viset? Jag överlägger med mig själv, ställer en fråga till hälsenan, som förklarar sig vara ansträngd men inte överansträngd. Ett varv kvar, troligtvis det sista loppet för i år och jag fäster blicken vaderna från Småland framför mig och biter ihop. Det rullar på bra i nerförsbackarna och så är det dags för den förfärliga backen igen.
Bra uppbackning
Men se där, där är ju M65:an från Björnstorp, och inte längre lika pigg i steget som på första varvet. Mannen från Växjö med mig i hasorna, passerar förbi mitt i backen. Nu är det jobbigt, herrejävlars, ska den här backen aldrig ta slut. Jag hör rejäla stånk från framförvarande sista femtio innan upploppet, det är ljuv musik för ett par ben som ändå tycker sig ha litet kraft kvar. Så kommer upploppet och tyglar släpps och proppar dras ur öronen (bildligt talat, tänk hästsport och finish på Solvalla) och jag kränger mig förbi med vobblande lår (mjölksyra) och passerar mållinjen och tänker att springa terränglopp är ganska underbart ändå. Ingen plats på pallen men det blev en fjärde plats, och det känns som en seger. Foten höll, nu blir det att halta fram ett par dagar.
Det var kanske inte alldeles förnuftigt att löpa loppet, men det är som det är, ryktet som gör gällande att man blir klokare med åren är betydligt överdrivet, i alla fall vad det gäller löpare. Och BG, han kom trea, tog SM–brons, med hjärtsvikt och allt. Kära hjärtanes, det ”klaffade” där med!
Stort tack till arrangörerna, Svensk Friidrott och IKHB Huskvarna, för en lysande löparhelg, och i alla avseenden grym terrängbana!
Sexton år gamla Sebastian Lörstad är inte bara en löpartalang av rang – han har faktiskt flera strängar på sin lyra. Kenneth Gysing har intervjuat honom om framfarten i löparspåren och om framtidens svåra vägval.
EM-brons på 3 000 meter i U18-EM i Slovakien. PB och en femteplats på klassiska Kalmarmilen på 29.51. Seger i Hässelbyloppet, kross av Mustafa ”Musse” Mohameds banrekord på 29.21 – och nytt PB på 10 kilometer med 29.09. Du har haft en fantastisk sommar bakom dig. Är det någon av tävlingarna du rankar högst?
– Det är svårt att säga, jag är egentligen jättenöjd med allt. Placeringsmässigt rankar jag kanske U18-EM högst, men den bästa prestationen var nog ändå Hässelbyloppet.
Berätta lite om det loppet. När du gick i mål var du fyrtio sekunder före landslagslöparen Oliver Lövqvist, som är tio år äldre än dig.
– Jag tog ledningen från början och så höll jag den under hela loppet. Att ingen hängde på berodde nog på att alla trodde att ”ja, ja, den där grabben kommer inte hålla hela vägen i det tempot”. Men vid sju kilometer fick jag höra att jag låg 14 sekunder före och att Ebba Tulu bakom mig kom spurtandes.
– Det är svårt att säga vad som hade hänt om han inte hade sprungit fel, det var samtidigt lite tråkigt, det hade varit kul med en spurtduell på slutet. Men jag klagar inte, det var ju banrekord. Det var skitkul!
Sebastian på upploppet i Lidingöloppet där det blev seger i och nytt banrekord i P17 på den tuffa sista milen med 30:51
Du är bara sexton år. Vad händer i huvudet efter en sådan seger? Risk att drabbas av hybris?
– Det har ju gått väldigt bra men jag försöker att inte bli för uppspelt. Jag försöker vara mig själv, och hålla det hyggligt. Man vet aldrig vad som händer. Det går jättebra nu men man kanske bryter benet, vad som helst kan hända. Jag försöker vara i nuet, acceptera det som varit och sedan får man se vad som händer i framtiden.
Vad tror du är orsaken till det stora genombrottet i år?
– Jag har haft ett väldigt bra träningsschema under året och inga problem med skador, det är nog det som har lagt grunden. Min träning under det här året har också ökat väldigt mycket jämfört med förra året. Nu springer jag runt sju, åtta mil i veckan. Utöver det kör jag tre och en halv timmes alternativ träning på en crosstrainer.
Hur är upplägget för träningen?
– Min tränare Daniel Nilsson är väldigt speciell med sitt träningsupplägg, han anpassar det individuellt. Just för mig är det nästan bara ren tröskelträning under de vanliga träningsveckorna, och först ett par veckor innan en tävling lägger han in några hårda kvalitetspass. Forskning visar ju också att tröskelträning ger väldigt bra effekt, den producerar mest mitokondrier.
– Trösklarna brukar ligga på trettio minuter, där vi varierar mellan tre, fem och sex minuter långa intervaller. Farterna varierar lite beroende på längden på intervallen, men i genomsnitt runt 3.10 minuter per kilometer, och en laktatnivå under tröskelgränsen. Jag testar inte laktatnivån särskilt ofta, jag har pulsband och vet att ligger jag under 180 så är det under min tröskelpuls.
– Vi springer mest på grus. Daniel är en extremt smart tränare, han lägger oerhört mycket tid på att fokusera på vad som är bäst för kroppen. Spikskorna kommer in sent. Jag kanske kör två, tre pass med spikskor två veckor innan ett lopp, och då oftast efter ett tröskelpass. Då blir det några fyrahundringar.
Nu ska du springa terräng-SM, där du tävlar i klassen Pojkar 15-17. Förhoppningar inför loppet?
Visst blev det seger för Sebastian i P17 på Terräng- SM 2024 på gräsbanan i Jönköping
– Jag siktar på att vinna. Jag hade gärna tävlat i seniorklassen, men det fick jag inte. Regler är regler, det är sådant man får ta. Det var samma sak när jag sprang Kalmarmilen, jag var för ung för att få tävla i seniorklassen. Jag fick springa i motionsklassen i stället, det var inte lika roligt. Det blir ju mer driv att tävla i SM än i motionsklass, haha. Men jag kom femma totalt, även om det inte räknades in i SM.
Vad tänker du om framtiden? Någon distans du kommer att fokusera på?
– Jag tycker jag är väldigt allround som löpare, men jag märker att ju kortare distans desto sämre går det. Min tid på 1 500 meter är 3.50, det är ju inte på samma nivå som min tid på 10 kilometer. Men jag tror att jag kommer att specialisera mig på ett mellanting. Att vara europé och springa 10 000 meter är så himla svårt, konkurrensen är oerhörd ute i världen på den distansen. Då känns 5 000 meter mer som en europeisk distans. Men jag får väl se hur jag utvecklas.
Parallellt med löpningen spelar du också cello på hög nivå. Du har vunnit en massa priser, och har spelat med en orkester i världsberömda Royal Albert Hall i London. Nu går du första året i gymnasiet på musikskolan Lilla Akademin i Stockholm. Hur får du ihop satsningen på löpning med satsningen på musiken?
– Jag började spela cello redan som femåring. Det har alltid varit mycket musik i min familj, pappa är violinist i Stockholms Filharmoniker. Det är ju en lite skum blandning, cello och löpning, men jag tror att desto skummare desto bättre, haha.
– Personligen tror jag att det är bra att ha två intressen, det tar bort stress när man kan fokusera på olika saker. Går det ena åt pipan har jag det andra att stödja mig mot. Jag tror också det är bra att inte enbart fokusera på en sak. När jag spelar cello kan jag glömma löpningen för ett tag, och när jag springer vilar jag från cellospelet.
Du var på ett långt musikläger i England i somras. Hur tränar man löpning på ett musikläger?
– Ja, de ställen vi bor på när vi spelar musik är inte direkt anpassade för löpträning, haha. Jag hittade en stor gräsplan där vi bodde i somras, gick upp tidigt på mornarna när alla andra sov. Jag tror jag sprang över åttio varv runt den där gräsplanen under ett pass.
Är du noga med vad du äter?
– Det är jag verkligen, men inte när det gäller hur mycket. Jag är ju ungdom, då ska man inte tänka diet. Men jag är noga med vad jag äter. Min mamma är läkare och nu när löpningen har börjat gå så bra sista året har hon börjat läsa in sig på vad som är lämpligt att äta som löpare. Hon har börjat göra olika smoothies åt mig före och efter träning. Den innan träning har mycket snabbt socker, mycket frukter. Den efter har mycket protein i sig. Så jag dricker mina smoothies, käkar bönor, kyckling och fisk, men inte så mycket rött kött.
Kan det bli så att du närmar dig ett vägskäl i framtiden, där du måste välja mellan löpning och cello?
– Om jag blir professionell löpare, vilket är målet, blir det nog svårt att också vara professionell cellist. Men musiken är en sådan stor del av mitt liv, så den kommer alltid vara med mig på ett eller annat vis.
Tävlingsmål inför nästa år?
– Jag hoppas på att komma med till U20-EM och springa 5 000 meter där. Om min utveckling fortsätter så kanske jag kan ta en medalj där. Finnkampen vore också väldigt kul att få vara med i som senior. Det var ju några sjuttonåringar som var med där i år som seniorer, på stav och längd. Men jag tror det är andra regler för långdistans. Men om jag toppar listorna på 10 kilometer nästa år kanske det blir annorlunda.
Så en sista fråga, vilken är din favoritkompositör?
– Det är nog Edward Elgar, jag tycker mycket om hans cellokonsert!
