Jag är löpare: Fredrik Hallgren
Skådespelaren Fredrik Hallgren, 48, har vi bland annat sett som Sunes pappa i de senaste Sune-filmerna samt i tv-serien Bonusfamiljen. Nu är han bioaktuell som en av huvudrollerna i Mårten Klingbergs nya Vasaloppskomedi Ur spår. Här berättar Fredrik om sin relation till löpning.
”I många år sprang jag milen minst fyra gånger i veckan. Det är en sådan skön känsla att springa lite längre sträckor och komma in i andningen och hamna i ett flow, det blir ett slags meditativt tillstånd. Då känns det som att man kan springa hur långt och hur fort som helst.
Men för fem år sedan började jag få problem med knäna. Första gången det gjorde rejält ont var efter att jag hade sprungit till Vinterviken och tagit en fika med min dåvarande fru. När jag skulle springa hem igen började det småregna och det gick uppför hela tiden och jag var kall. Efter en tredjedel av sträckan började jag får ont i ena knäet, men jag fortsatte ändå.
Jag lider nämligen av en liten åkomma: om jag har påbörjat en löptur eller ett lopp kan jag inte sluta, hur ont det än gör. Det är nog också av den anledningen som jag ogillar att springa lopp. För mig är det allt eller inget, och fort ska det gå. Jag känner alltid att jag måste springa fortare än min förmåga och springa om alla, och det brukar inte sluta så bra …
Efter det fick jag fick problem med menisken, den hade flisats sönder och jag blev titthålsopererad. Efter ett tag började jag springa igen, men då började det andra knäet att göra ont. Då fick jag lov att cykla mer i stället.
Efter ett par år kände jag att jag saknade löpningen och förra sommaren bestämde jag mig för att ändra mitt löpsteg för då skulle kanske knäna palla, tänkte jag. Jag köpte ett par löparskor med tunn sula, ett par barfotaskor, och sedan dess jobbar jag på att få ett bättre och lättare löpsteg.
Jag landar nu på trampdynan. Det har varit framgångsrikt, knäna orkar om jag springer lite kortare sträckor, en tre och en halv kilometer så där. Springer jag längre än så börjar det göra ont. Men även om knäna fixar det, så är det ett helvete för vaderna, jag får ont på baksidan.
Det har varit en invänjningsprocess att lära om löptekniken. Jag har kollat på bilder på löpare som har bra löpsteg och försökt att härma dem. Efter en whiplashskada som jag drog på mig för några år sedan har jag generellt svårt att slappna av i skulderpartiet, vilket ju inte är så bra för hållningen. Men jag försöker tänka ’upp med bröstet’. Det hjälper, jag känner mig lättare då när jag springer.
Det är något med höften också, jag har svårt att sträcka fram benet. Jag är explosivt lagd, jag tror att min kropp egentligen är byggd mer för snabba spurter. Och det är ju svårt att lära gamla hundar sitta.
Det bästa med löpningen är att det är så enkelt att ta sig ut, särskilt om man jämför med till exempel cykling där det krävs ett förarbete och ett efterarbete. Innan man tar sig ut på cykeln ska man kolla att däcktrycket och stötdämpningen är okej, och att skorna är rengjorda. Man måste ha särskilda byxor med vaddering och så. Och efteråt så ska man se till att utrustningen fortfarande är intakt.
När man springer behöver man bara dra på sig dojorna och ge sig ut och kuta. Det känns så fritt. Och så kan man snabbt bli trött. Man får upp pulsen direkt. Jag springer i fem minuters-fart. Min snabbaste mil har jag sprungit på 46 minuter.
Jag är ensamstående pappa till tre barn och har dem varannan vecka. Då är det tidseffektivt att kunna löpträna. Jag ger mig ut 20–30 minuter åt gången, och får då upp puls och flås ordentligt. Mina barn hinner knappt blinka förrän jag kommer hem igen.
Numera, när jag springer kort och fokuserar på hur jag ska trippa fram på tå, hamnar jag tyvärr inte i det där meditativa tillståndet som på den tiden när jag sprang långt. Nu får jag använda mig av en annan morot i stället: att dra ut i skogen. Där får jag tillbaka barnasinnet när jag parerar mellan rötter och stenar – det är lite som att leka cowboys och indianer som jagar varandra. Det är jävligt gött.
Jag älskar att ta snabba beslut i skogen, att inte veta vad som ska komma, det passar mig som har ADHD, det blir som en vila för min hjärna som hela tiden är på och har svårt att koppla av. I skogen tvingas jag att fokusera på underlaget och terrängen, annars kan jag ju trilla. Det är så skönt att bara vara i nuet och inte behöva tänka på något annat. Efteråt, när jag har sprungit klart, känner jag att hjärnan har vaknat till. Den har syresatts och energin flödar.”
