Det måste påpekas att man i Nikes Breaking2-projekt inte kommer genomföra sub2-försöket i ett sanktionerat och godkänt lopp. Det talas om att man ska ha en bil framför löparna som kommer ge mindre luftmotstånd. Mindre luftmotstånd kommer ge löparna en väldigt stor energibesparing, vilket man alltså inte skulle kunna utnyttja i ett lopp godkänt för världsrekord.

I september 2015 satte kenyanen Dennis Kimetto (bilden) nytt världsrekord i Berlin med tiden 2.02.57, vilket ger ett snitt på 2.55 minuter per kilometer. För att komma ner under två timmar krävs precis under 2.51-tempo. Går det att springa så fort?
Det vill alla ha svar på, och kanske går det med minskat luftmotstånd i ett helt tillrättalagt lopp. Men vad skulle krävts av löparna om man gjorde försöket i ett riktigt lopp?

För att svara på den frågan tog RW hjälp av statistik från mer än 10 000 elitmaratonlöpares prestationer över ett halvt sekel. Här fann man totalt nio faktorer som legat bakom de många rekordförbättringarna sedan 1998, och som är avgörande för att kunna springa under två timmar. För att lyckas krävs att alla dessa faktorer samspelar på den perfekta banan – för den perfekta löparen. Lite av det Breaking2 nu försöker optimera i sitt försök.

Klicka in på PDF:n och läs hela artikel kring vad som verkligen krävs.

Nikes sub2-projekt Breaking2 – som handlar om att springa maraton under två timmar – går av stapeln i helgen. Exakt vilken dag rekordförsöket görs bestäms utifrån väder- och vindförhållandena, men den 6, 7 eller 8 maj är de datum som gäller. 

Platsen är den legendariska racingbanan Monza i Italien, och tre östafrikanska världslöpare har valts ut för uppgiften. Bakom sig har de ett helt team av experter inom fysiologi och idrottsnutrition, framför sig kommer de ha en intrimmad grupp harar – och på fötterna har de förstås Nike-skor särskilt framtagna för uppgiften.

Nike Zoom Vaporfly 4% är de skor som Lelisa Desisa från Etiopien, Eliud Kipchoge från Kenya och Zersenay Tadese från Eritrea ska springa i. Ändelsen 4% står för den energibesparing i procent som skon ska leverera, jämfört med Nikes tidigare snabbaste maratonsko.

Den stora nyheten handlar om mellansulan, kallad Nike ZoomX. I kombination med en inkapslad kolfiberplatta i skons hela längd ska detta nya, lätta material leverera både dämpning i landningen och generera energi i frånskjutet. I våra tester visade det sig att mellansulematerialet hade en 80-procentig energiretur – att materialet alltså ”studsar” tillbaka efter att ha komprimerats. Det är det högsta värde vi har noterat för en löparsko i vårt testlabb.

Kolfiberplattan, som är integrerad i mellansulan förlänger frånskjutsfasen genom att begränsa hur mycket tåleden kan böjas. Därmed elimineras en liten del av den energiförlust som det annars innebär att tårna böjs i frånskjutsfasen. Samtidigt fungerar kolfiberplattan lite som en fjäder – vilket har fått kritiker att hävda att den är att se som ett otillbörligt hjälpmedel som borde förbjudas. Men liknande konstruktioner har använts tidigare i många olika typer av löparskor.

Det som framför allt sticker ut jämfört med mer traditionella tävlingsskor är den höga profilen på mellansulan. Den är nästan 36 millimeter hög under hälen, och 25 millimeter under framfoten – vilket ger en höjdskillnad (dropp) på 11 millimeter. Rent visuellt påminner den också om mer ”maximalistiska” löparskor som till exempel Hoka One One. I vårt skolabb fick också Vaporfly 4% det bästa testvärdet någonsin – av alla skor vi har testat – när det gäller dämpningen i häldelen.

Andra detaljer som ska hjälpa Breaking2-löparna att knäcka tvåtimmarsgränsen är den ”aerodynamiska” hälkappan (som knappast har någon praktisk effekt) samt det stödjande band runt fotvalvet som ska hålla foten på plats när de blåser på i 2.50-fart. Ovandelen är förstås så lätt och luftig som möjligt – totalvikten för en herrsko i US10/44 är 195 gram.

Det är förstås mycket som ska stämma för att Lelisa Desisa, Eliud Kipchoge och Zersenay Tadese ska lyckas – formen ska toppas, återhämtningen ska vara optimal och kosten före och under loppet ska ge löparna bästa möjliga förutsättningar. De yttre förhållandena i form av vind, temperatur och luftfuktighet behöver också vara så gynnsamma som möjligt, liksom löparnas och hararnas förmåga att hålla ett jämnt tempo – i rekordfart. Givetvis behöver även utrustningen vara på topp – men kan verkligen ett par löparskor göra skillnad? Det kan du läsa om i nya numret av Runner’s World, ute i butik från och med 4 maj!

Kolla in våra tidigare artiklar om sub2 här:

Så planerar Nike spränga drömgränsen

Skorna och platsen

RW:s expert om skorna

Vill du kolla in tidningen?

Mer om Nike’s sub2 sko kan du läsa om i nummer 5 2017. Nedan hittar du våra möjligheter att läsa tidningen förutom köp i butik:

Backyard Ultra är en växande ultralöpningsform i Sverige. Från noll lopp för några år sedan genomförs i år totalt sex tävlingar. Backyards Ultra-loppen har sina föregångare i USA och genomförs på ett varv som är 6 706 meter. Deltagarna springer så många varv man orkar, och vill, med kravet att varvet ska genomföras snabbare än på 1 timme.  

Varje hel timme är det en ny start, och de löpare som misslyckas med att slutföra varvet inom 60 minuter kommer att avsluta tävlingen och får sitt resultat (sträcka) utifrån senast avklarat varv. Loppet pågår så länge det behövs tills bara en löpare är kvar. (I vissa fall finns en tidsgräns då loppet avslutas.) Sträckan på varvet utgår från att 24 varv, eller om man så vill, ett dygns löpning, ska ge den amerikanska drömgränsen 100 miles (ca 160 km).

Loppet i Trosa startade kl 11.00 i lördags förmiddag, och det var många som jobbade på varv efter varv. Några med en taktik där man sprang lite fortare och vilade lite längre innan varje ny start, andra tog god tid på sig på varvet och fick lite kortare vila innan nästa varvs start.

Efter 30 timmar, på Valborgsmässoaftons eftermiddag, var det tre kvar som gav sig ut på det 31:a varvet. Trion Nina Eibring, Richard Andersson och Andreas Falk hade då avverkat mer än 200 km. När Nina hade avverkat det 31:a varvet nöjde hon sig – det är det längsta någon svensk tjej gjort på en Backyard Ultra. Ut på 33:e varvet vände Andreas Falk, och ensam kvar på banan var då Richard Andersson som blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Nina är en rutinerad Backyard Ultralöpare, då hon sprungit alla lopp som hittills genomförts i Sverige. Nina berättar att storheten med tävlingsformen är att alla kan vara med och prestera oavsett nivå, och om man har en bra dag kan man sätta personligt längdrekord. Nästan alla klarar av en 6,7 km runda på 1 timme, sen gäller det bara jobba på så många timmar man fysiskt och mentalt klarar. För många är målet sju varv, då når man ultrasträckan, vilket definieras som en sträcka längre än ett maraton.

Det blir en härlig gemenskap runt banan, och Nina berättar att supporten i Trosa och stämningen på loppet var fantastisk. Efteråt kom givetvis tanken på att det kunde blivit något varv till, men då Trosa-loppet var en del i träning inför klassiska Spartathlon i september valde hon stanna medan det fortfarande kändes bra.

FOTO: Joakim Grimholt & Trosa Ultra Backyard

Vill du tänja på din km-gränser och testa en Backyard ultra?
Förutom Trosa Ultra Backyard (TUB) finns Lurs Backyard Ultra, Örebro Backyard, Älvdalen Backyard Ultra (ÄBU) och Backyard Ultra Sydkusten (BUS).