Loppet är baserat på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 f.Kr. för att hämta hjälp från Spartanerna. Löpningen ska ha tagit Feidippides en och en halv dag, vilket blivit maxtiden på loppet som är på 36 timmar.
Loppet har avgjorts sedan 1983. Tidsgränsen, sträckan och värmen på dagen och kylan på natten gör att runt två tredjedelar av startfältet oftast inte tar sig i mål. Mindre än 30 svenska löpare har klarat av bedriften och ultralegenden Rune Larsson är den mest framträdande svensken med tre segrar i loppet. I årets lopp finns tio svenskar i startlistan och vi tog ett kort snack med debutanterna Susann Lorinder och Nina Eibring.
Varför ger man sig på Spartathlon?
Nina: Spartathlon är ju loppet som alla ultralöpare bara vill testa! Det mytomspunna, det fantastiska, det utmanande. Man vet att gränsen för vad man klarar av kommer att testas fullt ut. Jag vill se om jag är stark nog psykiskt och fysiskt för att klara det.
Susann: Förra året följde jag loppet, och då kände jag att jag bara måste ge mig på det. Det kändes så omöjligt, och det var precis samma känsla som jag hade inför min första ultra som var på 74 km men då gick det. Det här känns helt omöjligt, men jag måste veta om det går.
– Sen ligger Grekland mig väldigt varmt om hjärtat. Jag pluggade till arkeolog för en herrans massa år sedan med Grekland som specialitet. Med tanke på det känns den historiska aspekten väldigt intressant.
Vad tror ni är den tuffaste utmaningen?
Nina: Värmen, och att få energiintaget och magen att funka.
Susann: Den största utmaningen är distansen och sen att Grekland kan vara ganska varmt. Hemma i Sverige har det inte varit så varmt vilket gör att omställningen kan bli tuff. Sen är det en helt främmande miljö att springa i, så jag vet inte vad som väntar mig där och sen vad som händer efter 24 timmar.
Hur ser er energiplan ut?
Nina: Jag dricker Bcaa längs vägen och tar en Enervitliquid i timmen. Jag har ett saltkar med efter råd från Rune Larsson. Sen tänker jag äta från de kontroller som finns.
Susann: Energiplanen är det svåraste jag vet, så det blir också en riktigt tuff utmaning. Jag har med mig lite av varje, sånt som jag verkligen gillar. Sushi kommer mina kompisar att ordna hoppas jag, och det vet jag att det funkar och att jag gillar. Sen blir det gel, lakrits och vit chockad. Jag kommer äta det jag kan få i mig, men jag vet att jag kommer må illa så det blir en tuff utmaning.
Hur viktig är utrustningen och vad har ni med er?
Nina: Många springer med bara en vattenflaska. Jag har min väst från Salomon med det jag vill ha efter vägen. Energi, salt, en flaska bcaa, toapapper, telefon, plåster. Till natten blir det lite mera kläder och pannlampa på.
Susann: Jag har väl insprungna kläder och skor och sen har jag en pannlampa i en ryggsäck som jag kommer hämta vid en kontroll inför natten. Så jag har så lite jag kan, samtidigt är det viktigt att man vet att det funkar.
Vilket pass har varit viktigast i förberedelserna?
– Nina: Långpassen. Jag har sprungit 5 Backyard och Ultravasan 90 km i sommar för att försöka bli uthållig.
Susann: Jag tror inte att det finns något enskilt pass eller vecka som är det viktigaste. Utan det handlar om att springa mycket och att träna på att springa med trötta ben. Kontinuiteten är det viktigaste, att springa hela tiden och att det blir en naturlig del av vardagen.
Har ni någon plan eller trix för att övervinna fysisk och mental trötthet?
Nina: En fot framför den andra. Framåt, fortsätt framåt … Och tanken på att det är ju det här jag längtat till, jag är här nu och gör det jag älskar. Ge inte upp förrän de drar snöret eller är framme.
Susann: Jag brukar försöka äta någonting när jag känner mig trött, både fysiskt mentalt och fysiskt trött. Kanske gå en liten bit, det spelar ju ingen roll på ett så här långt lopp.
Mentalt försöker jag att inte tänka på hur långt jag har kvar, utan jag tänker mer på det jag gjort. Så jag tänker inte 20 mil kvar, utan att jag gjort 5 mil. Då blir man gladare.
Vad är målet i loppet?
Nina: Leonidas fot! Jag SKA fram och ge den där foten en puss!
Susann: Jag ska ta mig i mål. Det är hårda ”cut off”-tider, men jag ska ta mig i mål. Krama Leonidas fötter på statyn vid målet.
Samtidigt som Susann tar sig an loppet samlar hon in pengar till barncancerfonden. Målet är 30000, beräknat på 1 krona steget.
Runner’s World önskar Nina, Susann och alla andra kämpar som tar sig an 246 km löpningen stort lycka till!
Nina är redo att ta sig an 246 km från Sparta till Aten
Här kan du följa loppet live, med start kl 07.00 svensk tid fredag 29 september
Antal kommentarer: 1
Hannes
Kommer det här att göras om nästa sommar? I så fall vill jag vara med! 🙂