Har du också Lidingöloppet som ett mål i höst? Här får du fem nyckelpass att lägga in i Lidingöloppsträningen!
Lidingöloppet är en fin tävling med en liten annan kravbild än en halvmara på asfalt. Därför finns det många minuter att tjäna genom att förbereda sig med specifika ”Lidingöpass”.
Ska du springa den klassiska 30-kilometerssträckan så har du både en lång arbetstid och 15–16 tuffa backar, där inte minst utförsbackarna kommer att slita på dina ben. Springer du 10 eller 15 kilometer så är det framför allt kuperingen, både uppför och utför, som är utmaningen. Oavsett vilken distans du ska ta dig an är det alltså viktigt att du kompletterar din vanliga löpträning med några specifika Lidingöpass varje vecka.
Här kommer fem nyckelpass som bör finnas i din träningsmix, framför allt under de sista fem veckorna fram till loppet – då kommer du att vara väl förberedd när det är dags för start på Koltorps gärde!
1. Långpass i terräng med teknikmoment
Löp 15–28 kilometer på terrängspår och kuperade grusvägar och träna på att anpassa farten uppför så att du inte drar på dig mjölksyra. Detta gör du genom att korta av steget och jobba mer aktivt med armarna i uppförsluten. Försök också att fästa blicken mot toppen av backen för att inte bli framåtlutad och få tyngdpunkten för långt fram.
Testa även att rulla/flyta utför så energisnålt som möjligt. Då kan du bibehålla en bra fart men ändå få viss återhämtning utför. Luta överkroppen lätt framåt och ha lite högre hälkick så att du inte sätter ned foten framför kroppen och bromsar rörelsen. Armarna kan du hålla lite utanför kroppen som balans.
2. Tröskelträning i terräng
Här bör du välja terräng som inte är alltför kuperad, annars är det lätt att pulsen sticker i väg när du kommer till en brant backe. Spring kontrollerat och hitta flytet i steget. Välj med fördel ett mjukare underlag för detta pass, särskilt om du mest sprungit asfalt innan.
Arbetstiden bör bli cirka 30–50 minuter, i en fart som är snabbare än din distansfart men lugnare än rena intervaller.
Exempel på lämpliga tröskelpass är: • 6–8 x 5 minuter med 90 sekunder joggvila. • 8–10 x 3 minuter med 1 minut joggvila. • 3–4 x 10 minuter med 2 minuter joggvila.
3. Backträning i kombiform
Specifik backträning ger bra effekt på löpstyrkan och syreupptagningen. Här är det bra att i samma pass kombinera både långa och korta backar för att efterlikna banprofilen på Lidingöloppet. Backarna bör inte vara alltför branta, det ska inte kännas som klättring, utan du ska kunna löpa uppför med ett bra löpsteg. Under vilan joggar du sakta nedför på de långa lite lugnare loppen, och går nedför på de korta snabba backarna.
Exempel på lämpliga kombibackpass är: • 3 x 2 minuter (lugn fart/aktivering) + 3 x 90 sekunder (medelhårt) + 3 x 1 minut (hårt). • 2 serier med 2 min-90 sek-60 sek-45 sek-30 sek. Ju kortare backintervall, desto högre fart ska du springa i.
Förbered dig för backarna – träna backe! Foto: Deca Text & Bild
4. Backvarv
Här är tanken att du ska springa ett kuperat varv som tar cirka 6–7 minuter och som både innehåller uppförsbackar, platta sträckor och nedförsbackar. Hitta en runda som börjar med en uppförsbacke på 1–3 minuter som följs av en raksträcka på 1–2 minuter och avslutas med en nedförsbacke tillbaka till startpunkten. Hittar du ingen sådan runda? Då kan du springa uppför en backe som följs av cirka en minut platt löpning efter backen. Vänd sedan och spring tillbaka, avsluta nedför till startpunkten och repetera.
Här ska farten vara ganska hög både uppför och nedför, men lite lugnare på det platta partiet. Passets upplägg gör att du även får känna hur musklerna reagerar på lite snabbare nedförslöpning. Lämpligt är att börja med tre varv och att du ökar till fem, sex varv när du blivit van. Efter varje varv tar du ståvila 1–2 minuter.
5. Terrängtusingar
Sök upp ett terrängspår, en kuperad grusväg eller motsvarande och spring 8–10 x 1 000 meter (i högre fart än trösklarna i #2) med 1 minut ståvila mellan intervallerna. Kolla tiden på varje 1 000-metersintervall så att du får en uppfattning om hur mycket det kan skilja på grund av hur terrängen och den kuperade banan ser ut. Vissa intervaller kanske går i 5.00 min/km medan andra tar 5.25 min/km på grund av tuffa backar eller andra hinder.
NUTS 300 är ett ruskigt långt lopp i finska Lappland fullt av vatten, myggor, teknisk stig och branta stigningar. RW:s Sussi Lorinder har sprungit det.
Vår planering har pågått i flera år när vi åker till finska Lappland för att springa det längsta jag någonsin sprungit: 320 kilometer. Ett så långt lopp kräver mer än att snöra på sig skorna, stoppa några chokladbitar i västen och ge sig i väg.
Vi har flera stora väskor med all möjlig utrustning – tält, sovsäckar, mat, sportdryck packat i 40 små portionspåsar, extra strumpor och skor, regnkläder, vantar, mössor, powerbanks, kompass, kläder för olika väder och myggmedel. Massa myggmedel.
Att packa olika ”dropbags” med extra utrustning har varit ett sätt att visualisera hela loppet, för att kunna packa rätt saker på rätt ställe har jag nämligen tvingats göra en plan för hela sträckan. Inte helt lätt då jag aldrig sprungit något liknande.
Det finns möjlighet att ha en ”dropbag” på varje station och det finns tre stationer, efter 88, 203 och 265 kilometer. Vi bestämmer också att vi ska dela den längsta etappen på två så vi behöver ha med tält, sovsäckar och mat för en extra dag ut efter andra stationen.
Starten har gått
Starten går på måndag klockan 12.00. Vi har fem dygn att ta oss genom den finska vildmarken till Ylläs, 32 mil bort. Tanken på distansen är svindlande så jag försöker hålla tankarna på dagens etapp – 88 kilometer är i varje fall hanterbart.
Min kille Stefan och jag har sällskap hela vägen. Vi springer svagt uppför och när skogen öppnar sig ser vi att vi är uppe på en ås med utsikt åt båda hållen. På ena sidan breder skogen ut sig, på den andra en älv. När vi närmar oss älven ser vi en båt som ska föra oss över det strömmande vattnet. Vi drar den med en vajer till andra sidan.
Efter knappt tre mil kommer vi fram till vildmarken. Sedan är det obanat i över fem mil. Vi trasslar oss genom buskar, sumpmark och över klapperstensfält. Tempot är långsamt – men det har vi räknat med.
Ibland tror jag att vildmarken ska ta slut när jag ser något som liknar en stig. Men jag inser snabbt att det är en djurstig och att klockans navigering visar mig åt ett helt annat håll.
Myggen härskar över dessa marker och de låter oss aldrig glömma det. Att fylla vatten i bäckarna är det enda vi stannar för att göra. Går och går och går. Kilometer efter kilometer.
Ute i vildmarken
Terrängen är obarmhärtig. Vi hoppar från tuva till tuva för att försöka hålla oss torra men inser snart att det är en meningslös kamp mot naturen. En kamp vi inte kan vinna. Vi får anpassa oss och springa resten av sträckan med blöta fötter.
Det svindlar i huvudet av tanken på hur långt ut i vildmarken vi tar oss till fots. Vi är helt isolerade från civilisationen. Jag känner mig liten i denna mäktiga finska vildmark.
Men så bryter solen fram och torkar våra kläder efter störtskuren som överraskade oss för en stund sedan. Vi kommer upp på höjd igen och vinden tar myggorna. Vi befinner oss fortfarande i vildmarken men det är mindre snårigt här så vi småspringer i solnedgången – men innan solen går ner under horisonten avlöses den av soluppgången.
När klockan visar 88 kilometer kommer vi fram till en sandväg och strax därefter till den första stationen. Vi möts av snälla funktionärer, får mat och en säng att vila på. Stannar några timmar och tar hand om våra sargade kroppar.
112 kilometer och tusen sjöar
Etapp två som är 112 kilometer börjar med några mil på sandvägen. Solen skiner från en helt blå himmel. En svag vind håller myggorna stångna. Landskapet påminner om sanddynerna på Ölands stränder och jag skulle inte bli förvånad om jag får se ett parasoll och några solbadare. Finland kallas de tusen sjöarnas land och här förstår jag varför. Så många små sjöar.
Det dröjer inte länge förrän vi kommer fram till en å vi ska över. Naturligtvis finns det ingen bro så det är bara att kliva ner på de hala stenarna i det strömmande vattnet. Vi är ändå blöta då vägen går genom en myr och det har regnat mycket de senaste veckorna. Hjulspåren på vägen är vattenfyllda.
Myggornas land
Efter sex mil genom sand, vattenfyllda vägar och över ett litet berg slår vi upp tältet och sover en stund. Innan vi somnar hör vi förundrat att det börjar regna. Himlen var ju helt blå? Öppnar tältduken och får se en svärm av myggor som slår mot tältet. Himlen är fortfarande blå.
På morgonen packar vi snabbt ihop våra saker och äter frukosten – en mazarin nersköljd med sportdryck och en koffeintablett – medan vi går. Myggorna äger detta land.
Redan efter en kilometer kommer vi till första vattendraget. Vi har gett upp att försöka hålla fötterna torra, klafsar rakt igenom och fortsätter. Till fler vattenfyllda hjulspår och myrmark.
Var är alla?
På något sätt har vi fått för oss att endast den första etappen skulle vara vildmark. Sedan skulle det vara mer stigar och vägar. Så är det inte. Även denna etapp är enormt ödslig. Inga andra människor än de andra löparna, inga tecken på mänsklighet ens.
En gång möter vi en man på en fyrhjuling vid ett skjul men i övrigt är här bara vildmark där myggorna härskar. Och blommorna växer vilt. Här finns mängder av gullris, rallarrosor, blåklockor, orkidéer och midsommarblomster. Det är vidunderligt färgsprakande vackert.
Vi springer över några kullar med milsvid utsikt. Överallt glittrar sjöar. Solen skiner, inga moln alls. Vi fortsätter, över stenskravel och genom lera. Efter en lång dag kommer vi till ett hus och strax därefter asfalten. Vi har 18 kilometer till dagens mål: Hetta. Det är 18 kilometer på en asfaltsraka. En man i en bil frågar om vi vill ha skjuts. Vi tackar nej och börjar nöta asfalt.
Väl framme i Hetta får vi duscha, äta, sova. Blir väl omhändertagna av funktionärerna och sover gott några timmar.
Men vi vill ändå komma i mål så innan tuppen är vaken nästa morgon är vi ute och rör oss tillbaka på asfalten. Väderprognosen för dagen ser inte så bra ut, men vi njuter ändå av värmande sol på morgonen. Några mil är lätta på asfalt och sedan blir det grusväg. Det lutar svagt uppför hela tiden.
Efter 20 kilometer kommer vi in på en vandringsled som tar oss över två berg. Vinden har friskat i och tilltar hela dagen. På väg ner för första berget kommer regnet. Vi drar snabbt på regnkläder och stretar vidare. Mot nästa berg som är det högsta på hela loppet.
Måttliga berg
Vatten rinner i en strid ström nerför berget. Snart är jag blöt in på bara skinnet. Vinden viner och blåser mig av leden flera gånger. Sikten är dålig i det hårda regnet och den massiva vinden. När jag tittar upp ser jag att jag är flera meter från leden, ute i brötet där det är betydligt jobbigare att ta sig fram. Känns ju lite onödigt när vi ändå ska springa 32 mil på ganska svårt underlag.
Till slut når vi krönet. Till skillnad från i Sverige är bergen i Finland inte särskilt höga. Den högsta höjd vi kommer upp på är 750 meter, innan det vänder ner. Vi springer så tygen fladdrar.
Snart anar vi en stor byggnad i regndiset några kilometer längre fram, Pallas skidanläggning. Väl där blir vi mottagna av en funktionär ute i regnet. Han visar oss vägen rakt in i torkrummet där vi får byta om. Det är varmt och skönt efter ovädret. Vi får duscha, äta och sova innan vi ger oss ut på sista delen.
Bara 65 kilometer kvar!
Dimman är tät och regnet som föll dagen innan gör hela skogen blöt och sagolikt skimrande. Utsikten ska vara vidunderlig på den sista etappen. Men vi ser inget mer än grågrön skog, leriga stigar, hala rötter och massa myggor.
Regnet och vinden har stillnat men vi blir ändå lika blöta då skogen är tät och stigen slingrar fram och tillbaka genom buskar. Vi smeker vattnet av trädens våta löv. Att försöka hålla fötterna torra genom att hitta en torr passage genom lera och vatten har vi gett upp för länge sen. Nu vill vi bara i mål.
Den sista delen är 65 kilometer och går mest på teknisk stig i skogen. Branta backar både upp och ner för små berg ger oss mjölksyra. En liten stund springer vi på en asfaltsväg och det är riktigt skönt efter allt det tekniska och leriga.
Min bästa målgång – någonsin!
På slutet kommer vi till skidspåren nära Ylläs. Vi springer på vinterleden och räknar ner kilometrarna. När det står 19 kilometer tycker vi att vi är enormt nära målet, men inser sedan att en vanlig träningsrunda i vardagen inte ens brukar vara så lång! Vi fortsätter stoppa i oss energi och matar på. Nu möter vi också folk som är ute på hundpromenad, mtb-cyklister och vardagslöpare.
Och så anar vi plötsligt ljudet av en bjällra. En cyklist med en typisk NUTS-bjällra kommer för att möta oss. Vi pratar lite och sedan ringer han målet för att förvarna att vi är på ingång. Nåja, så fort går det inte, vi har ändå 4–5 kilometer kvar så de hinner nog samla sig innan vi är i mål. Över 300 kilometer i benen sänker farten rejält. Men att få en egen målgångsledsagare känns proffsigt.
Vi springer förbi hotellet vi bodde på innan start – det betyder att det bara är runt 900 meter till målet. Bjällrorna ringer, applåderna och jublet är öronbedövande. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, men mitt leende går från öra till öra när jag förstår att vi kommer klara det. Efter 100 timmar och 320 kilometer tas vi emot i mål som kungligheter. Jag tror detta är min bästa målgång någonsin!
NUTS 300 VAD: 326 kilometer långt ultralopp genom vildmarken i finska Lappland NÄR: 8–13 juli 2024 VAR: Njurkulahti till Äkäslompolo, Finland STARTANDE: 40 löpare (9 damer, 31 herrar) FULLFÖLJANDE: 29 löpare (6 damer, 23 herrar) SEGRARE: Max Moberg på 46:40 och Eevie Bengs på 54:24 LÄS MER HÄR!
Neo Vista är en helt ny och maxad supertrainer från Mizuno. Den innovativa mellansulan levererar en mycket mjukt dämpad löpupplevelse – och den integrerade Wave-plattan bidrar till extra skjuts i steget. Det gör Neo Vista till ett perfekt val för såväl snabba som långa pass.
[ANNONS FRÅN MIZUNO] Målet för japanska Mizuno var att utveckla en allroundsko. Resultatet: supertrainern Neo Vista – en maximalt dämpad och stabil mängdträningssko med en härligt responsiv löpkänsla.
Själva grundförutsättningen för att lyckas med målsättningen var Mizunos nya och innovativa skummaterial ENERZY NXT, ett så kallat superkritiskt skum. ENERZY NXT är nämligen både lätt och mjukt dämpande med bra energiretur. Samtidigt behåller det sina egenskaper över tid – kilometer efter kilometer.
Och Mizuno har inte snålat på godsakerna här. På Neo Vista får du som mest upp till 44,5 millimeter ENERZY NXT-skum under fötterna. Det är med andra ord tillräckligt för att Neo Vista ska förtjäna epitetet supertrainer.
FEM SNABBA OM MIZUNO NEO VISTA 1. Maximal dämpning, stabilitet – och energiåtergivning 2. Sömlös ovandel med integrerad plös för optimal komfort 3. Uppdragen krage ger mer stöd runt fotleden 4. Integrerad Wave-platta för stabilitet och extra skjuts steget 5. Tillverkad av återvunna och biobaserade material
Mizuno Neo Vista – en maxad nyhet
För extra stabilitet under stödfasen och ytterligare snärt i frånskjutet sitter en glasfiberförstärkt Wave-platta integrerad i mellansulan. Sulplattformen är också extra bred – även detta för att ge mer stabilitet. Den här konstruktionslösningen kombineras med Mizunos innovativa Smooth Speed Assist-geometri.
Smooth Speed Assist gör att Neo Vista hjälper dig framåt, genom hela steget. Det sker på mjukast möjliga sätt, samtidigt som vaderna avlastas och din löpekonomi gynnas.
Eller enklare förklarat: Neo Vista är en otroligt mjuk och responsiv löparsko för alla typer av pass. Och detta utan att kompromissa med vare sig komfort eller stabilitet.
Komfort nedifrån och upp
Den följsamma ovandelen sitter som en socka på foten, och är till 90 procent tillverkad av återvunnet material. En uppdragen krage runt fotleden ger extra stöd och komfort, och minskar risken för att du ska få in skräp i skon.
Även yttersulans gummi är till stor del tillverkat av miljövänliga material, och täcker större delen av sulan för säkert grepp och ökad slitstyrka. Tack vare den segmenterade sulan följer Neo Vista foten genom steget utan att göra avkall på stabiliteten. Resultatet är mjukare, följsammare övergångar från landning till frånskjut.
Mizuno Neo Vista är gjord för dig som söker premiumkomfort och stabilitet, men som inte är villig att kompromissa med löpupplevelsen. En maxat stor mängd av det nya och innovativa Mizuno Enerzy NXT-materialet garanterar mjuk dämpning i kombination med ett snärtigt och energifyllt löpsteg. Allt förpackat i en superkomfortabel ovandel på en stabil sulplattform.
Med supertrainern Mizuno Neo Vista på fötterna har du alltid en pålitlig och inspirerande träningspartner med dig på varje pass – oavsett hur snabba eller långa de är.
Över 1 800 svenska deltagare varav många nya inom veteranfriidrott – VVM i Göteborg är än så länge en succé. Karin Schön, lagledare och veteranidrottare, berättar om arrangemanget och engagemanget.
Karin Schön, lysande veteranidrottare, har bråda dagar. Hon är lagledare i Veteran-VM på hemmaplan i Göteborg och tävlar på 5 000 meter och 10 kilometer landsväg i klass K60.
Runner’s World ställer förstås frågan – hur känns det?
– Det känns alldeles fantastiskt. Det var väldigt roligt, en hel del backar, men det är det ju för alla. Jag har aldrig haft så många som har hejat på mig tidigare, säger Karin efter att ha gått i mål på den krävande 10-kilometersbanan i Slottsskogen
Tio kilometer landsväg kom till som ett tävlingsmoment efter VVM i Perth i Australien 2016.
– Det var så många deltagare anmälda där till 10 000 meter bana, det tog flera dagar för alla heat. Då bestämde man sig för att göra om det till ett lopp på väg i stället.
Du är också lagledare under VVM. Vad innebär det?
– Från första början har vi verifierat alla svenska deltagare. Kollat av och sett till så att allt är som det ska vara, och det har ju tagit sin tid. Vi har över 1 800 deltagare från Sverige den här gången, normalt brukar vi som mest vara runt 150. Veteran-VM här i Göteborg har verkligen blivit en succé.
Karin Schön är både en meriterad veteranlöpare och lagledare på VVM.
Har allting fungerat bra?
– På det stora hela har det gått jättebra. Det är många nya som aldrig har tävlat inom friidrott som anmält sig till VVM, och det har ju varit en och annan som missat det där med att man måste pricka av sig innan start trots den information vi har skickat ut. Det har varit en del att reda ut på vägen, men det har ordnat upp sig.
Hur kommer det sig att det är så många nya tävlande?
– Dels beror det naturligtvis på att det är ett VM på hemmaplan, dels har det varit ett stort uppsving för veteranidrott under senare år, vilket är väldigt roligt. Det är allt fler som upptäckt att man kan hålla på med veteranidrott högt upp i åldrarna. Det är också föräldrar med barn som tränar friidrott som tänkt att de ju själva kan prova på, och så har man startat träningsgrupper.
– Sedan är ju friidrott också en väldigt bra motionsform. Nu har ju också kända namn som Mustafa Mohamed och Ingemar Stenmark anmält sig som deltagare i Veteran-VM, det har ju gjort att det uppmärksammats lite extra.
Du sprang 5 000 meter för några dagar sedan och nyss gick du i mål på 10 kilometer. Nöjd?
– Det gick ungefär som jag förväntade mig. På 5 000 meter hade jag en sekund bättre än på Veteran-SM för några veckor sedan. Jag gick in på 20.46 och en sjunde plats. På 10 km blev det också en sjunde plats, på 44.02. Jag hade kanske hoppats på lite bättre, men det är där jag är just nu, jag har haft lite problem ett muskelfäste. Men det är som det är, ingenting jag vill gnälla om.
Du har varit med i många VVM tidigare, och lådorna hemma är fulla av medaljer.
– Jag tror det här är mitt fjärde VVM, det har ju också varit många EM och SM genom åren, man tappar räkningen, haha.
Hur står sig VVM i Sverige jämfört med tidigare VVM?
– Väldigt bra, det är mycket bra organiserat och vi har fantastiskt fina arenor att bjuda på. Att ha Slottsskogsvallens arena i anslutning till Friidrottens hus med inomhusbanor där man kan värma upp, det är en stor fördel.
VVM är åskådarvänligt – det uppskattas av supportrar från när och fjärran.
– Stora Ullevi är ju också en fantastiskt fin arena, och Björlandavallen har fått mycket beröm. Tävlingsledaren där sa att han aldrig varit med på ett mästerskap där man kan se så många grenar i gång samtidigt. Som mest hade det varit elva grenar, och det är ju mycket åskådarvänligt.
Vad betyder veteranidrotten för dig?
– Dels ger det motivation att hålla igång själv, dels är det också mycket socialt. Man lär sig så mycket nya saker när man har att göra med andra människor, som hur en organisation byggs upp. Det är ju inte bara att springa, det är så mycket annat också. Och all entusiasm man möter från alla frivilliga funktionärer är fantastisk. Det rör sig om över 50 000 funktionärstimmar totalt under VVM, utspritt på flera hundra funktionärer.
Hundratals funktionärer ser till att VVM löper på utan hinder.
Nu tävlar du i K60, ser du fram mot K65?
– Den enda fördelen med att bli äldre inom veteranidrott är att man får börja om från noll vart femte år, haha. Det är bara att hoppas att man får vara hel.
Framtida mål?
– VVM i maraton går i Bukarest i Rumänien, den distansen var inte med här. Där hoppas jag på medalj – om kroppen är som den ska vara!
Några fakta Karin Schön: Sprang EM i München 2002, kom på 21:a plats. Personbästan: Maraton: 2.38.12 10 000 meter: 35.12,65 5 000 meter: 17.46,61 3 000 meter inomhus: 9.59,8
Nya Hyperion Max 2 från Brooks är utvecklad för ett enda syfte – högre fart. Här är allt du behöver veta om denna nya och spännande snabbsko från anrika Brooks!
[ANNONS FRÅN BROOKS] Brooks Hyperion Max 2 lever upp till hypen – och sitt namn. Här får du både maximalt med stötdämpning och maximalt med respons i frånskjutet. Det lyckas Brooks med genom att använda generöst med det kväveinjicerade mellansulematerialet DNA Flash v2.
I kombination med en tydlig rockergeometri och den integrerade Pebax-plattan är resultatet en riktigt fartglad sko. Det gör Hyperion Max 2 till ett perfekt val för både tempopass och intervaller som snabbare långdistanslopp.
DNA Flash v2 – nyckeln till framgång
Hyperion Max 2 har lyfts rejält tack vare att en generös mängd kväveinjicerat DNA Flash 2-material använts i mellansulan. Och då pratar vi inte bara om mellansulans höjd. DNA Flash 2-materialet är både lättare och ger tio procent mer energi i retur än vad föregångaren gjorde.
Brooks har adderat fyra millimeter DNA Flash 2 under hälen, och under framfoten hittar vi nu ytterligare sex millimeter responsiv stötdämpning. Totalt mäter sulplattformen 30 millimeter under hälen och 24 millimeter under framfoten, vilket ger 6 millimeter häldropp.
I kombination med Brooks aggressivt uppåtvinklade rockergeometri RapidRoll ger sulplattformen nu en snabbare övergång från landning till frånskjut. Tack vare den styva SpeedVault-plattan i mellansulan blir just frånskjutet dessutom ännu kraftfullare.
I praktiken innebär detta ett bättre driv framåt i steget – samtidigt som den generösa och fjädrande dämpningen sparar dina ben från stötkrafterna.
Grymt komfortabel ovandel
Den lätta och luftiga ovandelen ger ett tydligt och bekvämt stöd, oavsett hur snabbt eller hur långt du springer. Tack vare den optimala passformen och det sköna materialet är därför komforten nu på den allra högsta nivån.
Yttersulan består av Brooks hållbara Green Rubber, ett gummimaterial som till 25 procent består av återvunnet material. Det är inte bara snällare mot miljön och ger ett bra grepp i höga farter och mot olika typer av underlag – materialet är även extra slitstarkt.
Brooks Hyperion Max 2 lever upp till hypen
Genom att kombinera det superresponsiva premiummaterialet DNA Flash 2 med den aggressiva RapidRoll-geometrin och en styv Speed Vault-platta i Pebax har Brooks fått fram en riktigt bra – och superskön – snabbsko.
Så om du vill springa snabbt utan att kompromissa med komforten – då kan du räkna med att Brooks Hyperion Max 2 lever upp till hypen.
