MEST LÄSTA
Formtoppa inför Lidingöloppet – här är ditt träningsupplägg sista veckorna
Blogg

Formtoppa inför Lidingöloppet – här är ditt träningsupplägg sista veckorna


Med drygt tre veckor kvar till Lidingöloppet har du förhoppningsvis sprungit ett flertal långdistanspass i terräng, kört bål- och benstärkande backpass samt styrkeövningar. Med de goda, grundläggande förberedelserna har du – med rätt riktad träning – fortfarande chans att kapa minuter på din sluttid. Mina bästa Lidingölopp har jag sprungit när jag förberett mig med specifik ”Lidingö-träning”. När jag sprang på 1.43 hade jag under hösten bland annat sprungit åtta terrängpass på 26-28 kilometer, fem backpass och två tävlingar på 10-15 kilometer. Att vara väl förberedd inför loppet är en skön känsla.

TRE VECKOR före loppet minskar du veckomängden till 80 procent av din normala träningsdos. Spring ett terrängpass på 22-25 kilometer, gärna i en miljö som liknar Lidingöloppsbanan. Kör också ett backpass på 8-10 x 1 minut i ett tempo något snabbare än din kilometerfart på milen. Ytterligare en bra variant är att springa 3 x 3 kilometer på en terrängslinga. Spring i den kilometerfart du håller på milen och ta 2-3 minuter joggvila mellan varje löpsekvens.

TVÅ VECKOR före loppet minskar du veckomängden till 70 procent av din normala träningsdos. Denna vecka springer du ett terrängpass på 20-22 kilometer, ditt sista långpass inför loppet. Som en formkontroll bör du springa ett tiokilometerslopp, alternativt en testrunda på 8-12 kilometer i terräng.

EN VECKA före loppet minskar du veckomängden till 50 procent av din vanliga träningsdos. (Se mitt förslag nedan.) Du behöver inte ändra träningsinnehållet nämnvärt. Korta istället ner dina distanspass och gör färre repetitioner på intervall- respektive backpassen. Nedtrappningen gör att du får en liten formtopp så att du känner dig piggare i benen utan att förlorar din goda syreupptagningsförmåga. Att köra några snabba pass där du springer på känsla brukar också vara effektivt för den mentala styrkan. Peppa dig gärna med mantran som ”Jag känner mig i grym form” och ”Oj, vad jag längtar till loppet!” Under loppet kommer det så klart finnas stunder då det känns tungt, men med goda förberedelser kommer du lättare kunna kämpa dig igenom dem.

Här följer ett mer detaljerat förslag på hur du kan lägga upp den sista veckans träning.

Måndag: Vilodag eller 30 minuter distans i lugnt tempo.
Tisdag: 2 km i din planerade Lidingöloppsfart. Joggvila i 2 min och fortsätt med 2×1 km 10 sek snabbare än din planerade Lidingöloppsfart. Joggvila 1 min mellan löpsekvenserna.
Onsdag: 30-40 min lätt och avslappnad distans + stretching.
Torsdag: Vila
Fredag: 20-30 min lätt och avslappnad distans + 3-4 lätta fartökningar på 100 meter med 1 min joggvila mellan löpsekvenserna. Fokusera på god löpteknik och en bra hållning.
Lördag: Lidingöloppet!

Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Gör som bönderna


Farmers walk – en av mina favoritövningar, utan att jag är särskilt bra på den. Men det händer något magiskt i kroppen när man bär tunga saker. Det känns som att hela kroppen får träna på att jobba som en helhet, stärker hela kroppen och man hittar lätt ojämnheter. Det är dessutom en tekniskt enkel övning.

Du behöver: Något tungt att bära. Antingen en grej som du bär på ena sidan eller två som du håller i varsin hand. Har du bara en grej kommer det att ställa högre krav på din bål, men här kommer jag att gå igenom farmers walk med två vikter. Du kan välja nästan vad som helst, hantlar, skivstänger eller kettlebells. Enklast är kettlebells. Hantlar och skivstänger ställer högre krav på greppet och underarmarna.

Ta tag i vikterna och lyft upp dem med kontroll och rak rygg (inget slarv! Sjukt onödigt att göra illa sig när man lyfter upp eller ställer ner vikterna för att man inte tänker sig för.)

Sträck på dig! Håll hela bålen stark och spänn rumpan. Se till att titta rakt fram eller snett uppåt hela tiden så att du inte får gamnacke. Håll axlarna nere och bakåt genom att aktivera skuldrorna. Tänk dig att du ska bredda ryggen så att vikterna kommer ut en liten bit från benen – de ska inte slarva runt och slå i knäna eller låren.

När du börjar gå, se till att gå kontrollerade, ganska korta steg. Hasa inte och rusa inte heller.

Gå cirka 20-30 meter, ställ ner vikterna, skaka loss några sekunder och bär sedan tillbaka vikterna igen. Du kan med fördel lägga in farmers walk som en del i en cirkel.

Du kommer att bli tokstark om du börjar bära tunga saker ofta. Det är liksom skiten!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tough times don´t last – Ironman Vichy


Hej!

Jag vet att människan älskar läsa om misslyckanden. Inte bara då vi av naturen är skadeglada utan även pga omtanke, lärdom och gammal hederlig nyfikenhet. Jag är en person som gärna sticker ut hakan, älskar synas och höras så då åker man på några snytingar ibland. Det får man ta.

Börjar dock tröttna på det här nu. Skriva eller berätta om mina misslyckanden är inte lätt ej heller särskilt roligt då man känner sig rätt tjatig som staplar upp eviga ursäkter. Årets tredje DNF är ett faktum och nu känns allt väldigt tungt. Denna gång var det inte materialet som var boven i dramat utan min kropp. Vad var det som hände?! Jag tar hela förloppet om ni orkar läsa…

1.) Har i dagarna mellan Kalmar & Vichy känt en smärta i ländryggen som påminner eller är exakt som den man får efter sovit i en dålig säng. Inte reflekterat mer över det än att det säkert bara är en fånig krämpa. Har annars mått väldigt bra men behövt mer sömn än tidigare och känt mig aningens låg efter incidenten i Kalmar. Alla träningspass under denna tid har gått hyfsat bra & smärtfria.

2.) Trots besvärlig uppladdning i Vichy med magproblem & stress över borttappad cykel från flyget så hann jag till slut checka in allt och få behålla en rejäl måltid innan det var dags att lägga sig.

3.) Mådde kanon på racedagen, kände mig kärnfrisk och så taggad man nu kan bli över att behöva starta en full Ironman igen. ”Få det bara gjort nu, du kan det här” intalade jag mig själv.

4.) Simmade rakt och bra hela distansen. Varmt i vattnet (24 grader) så jag höll tillbaka något då jag kände mig smått överhettad stundtals. 1:06h på en ganska långsam bana är ok men inte bra. Inget jag hetsade mig upp över utan fortsatte med min race plan ut på cykeln.

5.) Initialt bökigt komma ut ur stan på småvägar med usel asfalt. Oerfarna cyklister som cyklar väldigt ojämnt samt har en förkärlek till drafta. Det är alldeles för energikrävande skaka av sig dem första timmen så jag flöt med på lagliga 10 meter. Cykelbanan var på två varv á 90 kilometer och hade stundtals helt ok underlag med längre raksträckor. Någonstans vid 60-70 kilometer hade de värsta nybörjarna slutat hetsa och tappade fart. Ett par kort från domarna och jag kunde börja avancera utan riskera ett koppel av jönsar bakom mig. Ökade upp ganska rejält och körde relativt hårt mellan kilometer 70-160. Passerade allt som kom i min väg, oändligt många klungor av duktiga simmare som började krokna då värmen & blåsten tilltog. Jag skötte min nutrition exemplariskt och fick i mig bra med vätska. Höga watt men aldrig någon nämnvärd muskeltrötthet så jag fortsatte. Slog medvetet av med 10-15 kilometer kvar för vara fräsch ut på löpet som jag visste skulle bli tufft i 36 graders värme under en stekande sensommarsol. 4:56h tog cyklingen. 266 watt avg, 270 NP. En bra tid då jag gjorde den ENSAM.

6.) Törstig som en bakfull & skeppsbruten pirat sprang jag iväg på hyfsade ben. Ingen smärta direkt utan försökte mest hitta tempo & känsla. Första delen var i motvind, halvt i skugga. Märkte att 4:20-4:25 min/km var ett bra spann i vinden. Banan vänder sedan upp, knixar in i en park innan man springer på omvänd sida av floden. Där äntligen kom energin tillbaka och började springa avslappnat i 4:10-4:15. Stannade kort i stationerna så jag fick i mig vätska & få vatten på kroppen. Efter första varvningen vid 10.5 km började en bekant molande ländryggskramp komma. ”Hej gamle vän” tänkte jag då denna alltid kommer efter en timme men försvinner 2-3km senare. Den här gången var den segare men bara bita ihop. Stannade vid 13 km för dricka och sen när jag skulle springa gick det inte. Smärtan var för stark och benen ville inte. Stretchade men höll på att inte komma upp igen. Testade springa lite men benen vek sig. Tog mig för ryggen och kände jag var svullen och väldigt öm. Promenerade men nerverna skickade stötar ner i benen så de började vika sig. Trasslade fram och tillbaka, började smått få panik. Vad fan ska jag göra?! Kände hur jag drogs ner i ett mörkt hål och känslorna från Kalmar kom fram igen. Har haft falsk ischias tidigare och vet hur allvarligt det kan bli när man retar upp nerverna. Svullet runt diskarna skrämde mig och jag insåg att fortsätta springa var uteslutet efter ett par försök som slutade i tårar. Promenerade tillbaka in till mål där min far stod och väntade. 22km hade då passerat och åsynen av honom samt beslutet kliva av var bland det jävligaste jag har gjort i vuxen ålder. Har inte gråtit såhär mycket sen barnsben och jag vill knappt gå in på vilka mörka tankar som for genom mitt huvud då.

Slutsats: Min egen analys är att jag efter en krävande cykling i Kalmar mattade ut min redan svaga ryggmuskulatur i ländpartiet. Har inte lyssnat på dessa signaler och försökt behandla det utan tjurskalligt förträngt problemet. 18 mil cykel på risig asfalt var dödsstöten för de muskler som håller uppe min ryggrad och diskarna började ta smällar tills de inte orkade längre och nerverna skickade ut patruller. Min säsong 2015 har varit lång och jag har stundtals haft väldigt ont. Vissa saker hade definitivt kunnat undvikas med förebyggande träning, andra inte. Omöjligt veta om detta var ett sådant problem men det känns så vilket spär på min irritation. Idag känns det ok men är öm fortfarande och aningens svullen.

Framtiden: Först och främst ska jag utesluta det är något värre än klena ländryggsmuskler samt göra upp en långsiktig plan på hur jag skall undvika detta i framtiden. Har varje säsong kört en del styrka under grundträningen men inte ansett jag haft tid prioritera den under senare delen. Verkar som om åldern kommer ikapp och jag kan ej längre bortse från det faktum att jag kan lämna färre saker åt slumpen. Är ju på gott och ont fortfarande i fantastisk form så något kul tänker jag nog hitta på när jag smält allt det här innan jag stänger böckerna för det här året. En full Ironman kommer det sannolikt inte bli men en 70.3:a vore inte omöjligt.

Tur att man inte lever efter världens töntigaste uttryck – Death before DNF.

Så ni vet, förstår precis hur mikroskopiskt litet detta problem är och att det finns oändligt mycket viktigare saker i livet än reda ut sin medelålderskris iklädd lycra och skärmkeps. Men detta är en sportblogg som handlar om det och inget annat så jag låter andra prata mer seriösa ämnen. Hoppas ni ändå lär er av mina misstag som även jag förhoppningsvis gör så slipper ni förödmjukelsen och besvikelsen som jag har tvingats genomlida.

Tack för att ni lyssnar och jag lovar bjuda på en show inom kort. Kanske t o m ett målfoto.

I nästa inlägg kommer ett ”opartiskt” inlägg om Ironman Vichy för er som är sugna för nästa säsong.

Mike



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Paula Radcliffes 5 bästa maratontips
Blogg

Paula Radcliffes 5 bästa maratontips


När den brittiska långdistanslöparen Paula Radcliffe tog världsrekordet i maraton med tiden 2.15.25 i London 2003 var det hennes eget världsrekord på 2.17.18 från Chicago Marathon 2002 hon slog. Tolv år senare har ingen kvinna lyckats peta ner Paula från piedestalen. Vi fick en prat- och löpstund med den fantastiska världsrekordhållaren under hennes Stockholmsbesök som ambassadör för Nike Women’s 10K i somras. 

Här är hennes bästa tips för dig som ska springa maraton:

1. Sätt ditt mål och arbeta dig framåt. Ge dig själv minst 12 till 16 veckor träning för att förbereda dig inför ett lopp.

2. Långpassen är nyckeln till ett bra maratonlopp, de förbereder din kropp för att springa en längre distans. Öka distansen på dina långpass gradvis så att längden peakar cirka fem veckor före tävlingen. Du behöver inte springa ett maraton på träning. Jag brukar vanligtvis springa max 37 kilometer några gånger före loppet. Inför årets London Marathon var mitt längsta pass knappa 34 kilometer.

3. Snabbhetsträning är också en viktig del av upplägget. Spring intervaller antingen på sträcka eller tid, till exempel 1 km, 2 km eller 5 minuter snabbt med 2-3 minuter återhämtningsjogg mellan intervallerna. Dina vanliga distanspass kommer att kännas mycket lättare efter intervallpassen.

4. Mitt favoritpass är backintervaller av olika längd – från 20- till 30-sekundersbackar upp till treminutersbackar. Det är jobbigt men känns så bra efteråt!

5. I löpning, som med allt annat i livet, är det överväldigande att tänka på hur långt du måste ta dig för att komma dit du vill. Då är det bra att lära sig tekniker för att hålla fokus på det du ska göra här och nu. För mig har en sådan teknik varit att räkna tyst för mig själv till hundra, om och om igen.


Vill du läsa hela intervjun med Paula Radcliffe?

Det här är en del av en artikel från Runner’s World nummer 8 2015.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Runner’s Worlds Jenny Sunding och Sofia Hedström hänger med Paula Radcliffe i Kungsträdgården i Stockholm



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Chicago Marathon tar bort farthållarna för eliten
Blogg

Chicago Marathon tar bort farthållarna för eliten


Eliten kommer inte längre att ha farthållare att förlita sig på under Chicago Marathon, rapporterar amerikanska Runner’s World. 

Chicago, med sin flacka bana, är ett av de huvudsakliga maratonloppen dit professionella löpare åker i hopp om nya rekordtider. Men det var länge sedan någon presterade utöver det vanliga, närmare bestämt 1999 då Khalid Khannouchi satte det dåvarande världsrekordet på 2:05:42. 

Sedan dess har loppet bland annat kallats för ett ”sömnpiller”, något som tävlingsledaren Carey Pinkowski vill ändra på genom att plocka bort farthållarna. 

– Utan hararna kommer löparna att behöva vara mycket mer koncentrerade. Vi kommer att få se mer taktik, strategi och tävling under loppet, säger Pinkowski till Chicago Tribune. 

Årets Chicago Marathon avgörs den 11 oktober. Elitfältet har ännu inte presenterats, förutom Deena Kastor och Joan Benoit Samuelson som kommer tillbaka för att fira minnet av sina vinster i Chicago 2005 respektive 1985. Kastor siktar också på att slå det amerikanska mastersrekordet på 2:48:40.  

LÄS MER: 10 amerikanska maratonlopp du vill springa



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*