MEST LÄSTA
Så kan du följa New York Marathon!

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Därför är Sverige ultrabäst!
Blogg

Därför är Sverige ultrabäst!


Efter VM på 100 kilometer i september kan vi konstatera att Sverige har världens bästa ultralandslag. Friidrottsförbundets ultraansvarige, Peter Fredricson, hade visserligen stora förhoppningar inför mästerskapet, men kunde aldrig ana att landslaget skulle briljera så som det gjorde. Sveriges herrlag tog guld och damlaget tog silver, dessutom gjordes två helt makalösa prestationer individuellt: Jonas Buud, som varit skadad under vintern, och Kajsa Berg som födde tvillingar nio månader före VM, kammade hem guldet respektive silvret.

– Jonas Buud och Kajsa Berg är två enastående löpare med en vilja och drivkraft som är helt unik. Förutom att de tillhör världseliten på ultradistans ingår de nu även i den yttersta maratoneliten i Sverige. På Stockholm Ultra 50 kilometer i somras sprang Kajsa förbi 42-kilometerssträcket på 2.48, säger Peter Fredricson.

Han menar att det är en vanlig missuppfattning att det räcker att springa ”halvfort och långt” om man vill lyckas på ultradistans. För att vara en del av eliten på 100 kilometer och kunna tillhöra topp tio på ett mästerskap, så räcker det inte att vara seg och uthållig. Man behöver även, precis som nyss nämnda löpare, kunna hålla hög fart på kortare distanser. Som kvinna bör man klara maran under 2.50 och som man under 2.30 om man ska ingå i världseliten på 100 kilometer, säger Peter Fredricson.

Jonas Buuds och Kajsa Bergs pallplaceringar de senaste åren, och i synnerhet Jonas Buuds internationella framgångar, har inspirerat många maratonlöpare att testa längre distanser, enligt Fredricson. Redan för nio år sedan väckte Buud stor uppmärksamhet när han vann det anrika ultraloppet Swiss Alpine K78 för första gången. Efter att ha vunnit loppet åtta år i rad har han nu närmast blivit ikonförklarad i ultravärlden.

– Förutom att vi har en svensk fixstjärna att se upp till och vars framgångar smittar, spelar den svenska breddelitverksamheten stor roll för ultrasuccén, säger Fredricson. Lovande ultralöpare fångas upp av kommittén för ultradistanslöpning och kallar dem till två gemensamma träningshelger per år. Den här verksamheten går under namnet KUL:s landslagsgrupp.

– På de här träningarna utbyts erfarenheter och löparna motiverar varandra. Det gör att de utvecklas snabbare och att steget till landslaget och mästerskapsdeltagande blir kortare. Peter Fredricsson är också övertygad om att den svenska idrottsrörelsen spelar en avgörande roll för ultrasuccén. Det faktum att barn och ungdomar får chans att pröva på ett vitt utbud av idrotter med den kvalitet som föreningsstrukturen erbjuder, gör att många får en bred idrottsbakgrund och skaffar sig genomtränade kroppar innan de specialiserar sig inom en viss gren.


Vill du läsa hela den här artikeln där vi möter

Jonas Buud och Kajsa Berg?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 10 2015.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:


Antal kommentarer: 3


Jan Stensson

Helt enligt rätt träningstänk!………allt är relativt och hänger ihop matematiskt och i praktiken gällande farter.Framtidens bästa ultralöpare kommer löpa Marathon under 2.20 respektive under 2.30. 🙂


Johan Renström

Ibland är Sverige bäst på pingis, tennis, skidor, slalom eller ultralöpning. Oftast någon bra som dyker upp som Stenmark, Borg eller Buud och drar med flera som drar ännu fler och det motiverar och det är motivation som driver fram topprestationer. Sen finns det fler faktorer som idrottsrörelsen och att alla får en grund och får chansen. Kul att se vad som händer framöver:)


Stefan

Sverige är möjligtvis bäst på sträckor runt 100 km på plan mark, men de bästa ultralöparna i världen ägnar sig inte åt VM på 100 km. De springer 100 miles lopp i bergen. Dvs lopp som Hard Rock 100, Western States 100, Leadville Trail 100, osv.
Sverige är tuffast i stan när alla gått hem…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hur jag halkade in på ultralöpning


   Just nu är det en liten mellanperiod för mig, fortfarande höst men snart vinter. Jag har vilat en månad i från löpningen och jag börjar bli sugen på att träna ordentligt igen. Idag när jag var ute och åkte rullskidor tänkte jag tillbaka på sommaren som varit och hur glad och tacksam jag är över att ha kunnat springa en hel sommar. Nu ska jag berätta hur det gick till i sommar när jag sprang mitt första ultralopp.

   När sommaren började var det längsta lopp jag sprungit 10 km och den längsta sträcka jag sprungit på träning 25 km. Efter att ha tillbringat de senaste åren i Jämtland och i Norrland var jag mest sugen på att testa att springa trail och fjäll-lopp. Sommaren började ändå med ett par 10 km gatlopp och ett halvmaraton. Jag testade att springa 35 km en gång på Öland och det slutade med att jag efteråt fick lägga mig på en filt på gräset i fosterställning och vila flera timmar efteråt. Då undrade jag hur jag skulle orka springa ännu längre, plus kupering längre fram?

   Sommaren fortsatte ändå med att jag sprang några längre lopp, Hornindal runt (36 km), Axa Fjällmaraton (44km) och Salomon trail tour (21km). Loppen gick bra, även om jag har mycket att lära för att bli snabb när det är brant och tekniskt uppför eller utför. Vid Salomon trailtour i Järvsö blir jag övertalad att springa halvvasan 45 km nästa helg.

    Jag kommer till Mora på kvällen två dagar före loppet och Johan och Elov (bloggarna här på Runner’s) och Linus (Holmsäter) tycker att jag borde springa 90 km istället. Jag säger nej av en mängd anledningar. Jag är rädd för att bli skadad, jag har tävlat mycket, varje helg innan dess, jag har just varit förkyld, jag känner mig inte fräsch, jag vet inte ens om jag kan springa 90 km. Men det är just det sista som fastnar i mitt huvud. Det skulle vara lite kul att testa eftersom jag inte har en aning hur jag skulle klara av det.

   Nästa morgon är det dags för en gemensam morgonjogg och jag blir presenterad för arrangörerna. Helt plötsligt är det ordnat, jag ska springa ultravasan 90 km. Bestämde jag verkligen det här själv? Jag får lite tips från de rutinerade. Elov säger att de första 3 timmarna försvinner innan du hinner blinka. Ett råd jag inte litar speciellt mycket på eftersom det kommer från en person som springer 24 h lopp på bana. Jonas (Buud) säger åt mig att utgå från den tid jag tänkt ha i mål och sedan hålla mig till den och springa disciplinerat i början. Som om jag har funderat speciellt mycket på vad jag kan springa på 90 km. Tidigare har 100 km tider sagt mig mindre än ett släggresultat. Jag ska springa mot Jasmin Nunige från Schweiz, vinnare av Swiss Alpine Maraton 6 gånger och en 2.39 tid på maraton. Jag tänker att det är dumt att hänga på henne från början utan jag får försöka hitta ett tempo själv som känns rimligt.

   Starten går kl 05 och det är mörkt och kallt och jag har inte lyckats sova nånting på natten innan. Men stämningen är laddad och förväntansfylld och soluppgången över myrarna är helt fantastisk och jag bara springer och njuter på de fina stigarna. Plötsligt har faktiskt 3 timmar redan gått! Jag passerar maraton markeringen och känner mig hur pigg som helst, men vid Evertsberg är jag hela 10 minuter efter Jasmin. Jag börjar ösa på i backarna utför Evertsberg och det går bra ett tag, men sedan vid 60 km börjar det kännas att det här är långt, benen är helt sönderslagna. Jag tycker att jag springer fruktansvärt dåligt mellan 60-80 km, men ändå tar jag in på Jasmin. Vid sista stationen vid Eldris är jag 6 min efter. Jag får hjälp med lite energi och hejning och försöker hitta tillbaka till lite bättre löpning igen. Jag lyckas komma upp i 4.20 fart mot slutet och tar in ytterligare några minuter men lyckas aldrig komma i kapp. Men det är en härlig känsla att få svänga in på upploppsrakan i Mora och klara av nånting som inte ens funnits i min tanke 2 dygn tidigare. 

   Första dagarna efteråt känner kroppen aldrig mer. (Jag tror de flesta som springer maraton och längre distanser upplever detta) Men ganska snart så börjar hjärnan ticka igång och analysera allt som jag kunde gjort bättre och jag har insett denna sommaren att jag gillar att springa långt. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Ultravasan igen och många fler trail och ultralopp.


Antal kommentarer: 1


Ida Nilsson

Om du klarar 45 km på träning tror jag det går galant med ett ultra lopp Annette!
Ja, Åsa kanske blir det Swiss Alpine någon gång.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Gubbe


För ett par år sen hade jag en elev som ville veta hur gammal jag var. 32 år svarade jag. Hon såg lite förvånad ut och svarade ”asså du ser ju ganska fräsch ut för å vara så gammal” i ett försök att vara snäll. Det var såklart menat som en komplimang även om det inte kändes så där och då. Igår var jag till en sjukgymnast för att få min vad undersökt. Han var lite imponerad över mina ”monstruösa vader” som han uttryckte det, slog mig själv lite för bröstet inombords innan jag hörde honom säga gubbvad. Fan. Åldern börjar visst ta ut sin rätt. Det är väl bara å inse att man är närmre att vara gubbe än 20 igen.

Har kört crosstrainer hela veckan och vilat från löpning. Lika tråkigt som alltid. Fick dock till ett par riktigt bra pass på crosstrainern och var helt slut efteråt. Vaden har känts okej men har ändå stått emot instikten att sticka ut och springa i väntan på ett professionellt utlåtande. Valde att gå till sjukgymnast istället för naprapat den här gången.

Förutom att han konstaterade gubbvad så hittade han en del triggerpunkter på gastrocnemius där jag var öm / kände smärta och hade lite olika teorier om vad som kunde ha hänt under söndagens pass. Det skulle kunna vara en bristning men eftersom jag inte kände någon direkt smärta utan bara känningar så uteslöt han en blödning. Alternativt trodde han att det kunde vara ärrvävnad från den förra bristningen som krampade ihop pga dålig blodcirkulation eller syrebrist. Oavsett orsak så gav han OK att börja springa igen men menade samtidigt att maxa en mara om drygt en vecka innebär en överhängande risk att slå upp den igen och vara tillbaka på ruta ett. Har precis vart ute och testat vaden. Första 4-5km kändes den stel och konstig men det släppte efter ett tag och mot slutet av passet tänkte jag inte ens på den. Drygt 17km i 4.45-fart höll den för i alla fall. Det kanske kan gå…

På söndag är det New York Marathon. Då får vi också reda på vem av oss som får åka över nästa år och springa. Omröstningen är avslutad, nu är det bara att vänta. Hoppas såklart att det blir jag, samtidigt unnar jag dom andra att få uppleva magin i New York. För magiskt är precis vad det är, får fortfarande rysningar när jag tänker på starten, stämningen och hela loppet. Så Frida, Marcus, Josefine och Sanna, det här är vad ni har att vänta er om ni vinner

Starten

Loppet

Efter målgång



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fredagskul! Löpbandsfail du inte vill göra…

Antal kommentarer: 1


Tobbe Arnesson

Vad förväntar sig alla för resultat, som ger sig på att lägga sig med en fitnessboll på löpbandet? Är det någon som faktiskt lyckats med ett trick som de försöker kopiera, eller har så många kommit på den dåliga idén av sig själva? Jag har försökt söka efter det men hittar bara massor av misslyckanden.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*