MEST LÄSTA
Blogg

En intensiv helg


Nu börjar det kännas att det är nära. Ända sen december har jag haft föregående helg som nån sorts vändpunkt, helgen då jag tänkt börja nedtrappningen på allvar och nu har den alltså precis passerat. Magkänslan säger att jag är tillräckligt föreberedd, jag har kört mycket mängd, långa trösklar, långpass varje vecka och nu på slutet en hel del överfart. Ändå känns det som om nånting fattas. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad exakt. Eller så är det bara nervositeten som börjar smyga sig på. Nu börjar det gå upp för mig att det inte är särskilt lång tid kvar innan det är dags att leverera. Sluta snacka och prestera. På ett sätt är jag livrädd och rädslan att misslyckas spökar alltid nånstans långt bak i huvudet. Sen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än mitt bästa och blir lite lugnare. Den huvudsakliga uppgiften nu fram till raceday blir att börja ladda mentalt för de plågsamma 42,2 kilometrarna och ställa in skallen på att det kommer göra ont. Jävligt ont. Men samtidigt är det ju det som är charmen. Pressa sig mer än man gjort tidigare och passera gränser som man tidigare bara drömt om. Det gäller att försöka omfamna smärtan istället för att vara rädd för den.

Idag sprang jag det sista lite längre fartpasset. 4x5km i marafart. Det var sjukt jobbigt. Kroppen var inte riktigt med på noterna men jag genomförde det i alla fall. Förhoppningsvis är det bara resultatet av en intensiv helg i hufvudstaden med extremt lite sömn snarare än att kroppen är sliten. Jag sprang ganska lite förra veckan och benen har känts hyggligt fräscha så jag kan inte se att det skulle bero på slitage. I onsdags smög vi igång med Runacademy här i Sundsvall och ett prova-på-pass, vi var inte så många men dom som var med tror jag tyckte det var roligt. Perfekt vinterväder och lagom jobbigt. Vi kör igång på riktigt i mitten på mars så alla Sundsvallsbor, än finns det tid att anmäla sig.

Det blev nästan ingen löpning alls nu i helgen. I fredags åkte jag ner till Stockholm direkt efter jobbet för att se Toto. Missade dock början pga trafikkaos på E4:an vid norra infarten men hann se det mesta i alla fall. Sen vidare till Rockweekend AOR vid Globen för att se en massa andra band. Kom inte i säng förrän kl4 och det blev inte många timmars sömn innan det var dags för Runacademys ledarutbildning. En fullspäckad dag med teori och praktik innan det var dags för ännu mera livemusik på eftermiddagen/kvällen och en hel del öl och skräpmat. Fick ännu mindre sömn natten till söndag och fick anstränga mig för att hålla mig vaken under söndagens pass, men som tur var körde vi en hel del praktiska grejer utomhus vilket underlättade. Kände mig ganska sliten i kroppen när det väl var klart, har aldrig kört så mycket löpskolning i hela mitt liv vilket var ovant för lår, vader och fötter. Det blev en intensiv men rolig helg. Massa bra musik samt kul att träffa en massa andra löpare/ledare från hela vårt avlånga land.

Den här veckan tänker jag få till ett sista långpass samt nåt pass i överfart men ändå försöka hålla nere på mängden. Dom två sista veckorna kopierar jag nog rakt av från coach LGs program iför Rotterdam för ett år sen. Det funkade bra då så det borde funka även nu. Nåt pass på asfalt verkar det inte bli, imorse vräkte det ner snö så sannolikheten att allt hinner försvinna de kommande veckorna känns som minimala. Fick i alla fall smaka lite på asfalten nu i Stockholm även om det var rätt mycket is och snö där också. Men man får vara glad för det lilla. 

/Hörs

Dagens låt: hann se åtta band nu i helgen och förutom att jag lyckades ta en selfie med min stora husgud Steve Overland så var det här helgens höjdpunkt. Peter Friestedt’s LA Project med Frank Ådahl på gästsång. Vilken jävla pipa och kontroll över rösten han har. Jag tror att det var lite för slickt för många av alla rockers som var där men jag älskade varje minut, en perfekt avvägd mix av soul, jazz, aor och västkust rock.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När på dygnet är det bäst att springa om man vill prestera?
Blogg

När på dygnet är det bäst att springa om man vill prestera?


Bella Magnusson går vanligtvis upp vid halv fem på morgonen – ibland något tidigare, ibland något senare. Oavsett tid så är proceduren ungefär den samma: Bella kliver upp direkt när klockan ringer, tar på sig löparkläderna som hon lagt fram kvällen innan och ger sig ut. Från sängen till löpspåret tar det bara några minuter.

– Jag känner mig alltid redo för träning när jag vaknar. Kaffe dricker jag bara om jag ska intervallträna.

Bella springer, cyklar, simmar och åker skidor – det brukar bli ungefär 17 timmar träning i veckan. I datorn har hon ett livsschema som är uppdelat i kategorierna träning, familjeliv och jobb – ett schema som gör att “livet inte försvinner”.

– Träningen har hjälpt mig att sålla så att jag bara gör det jag vill göra. Nuförtiden lägger jag inte tid på saker som inte ger mig något.

Det var i juni 2013 när Bella började satsa rejält på träningen som hon verkligen insåg värdet av struktur. Både hon och hennes man är egenföretagare. De har fem barn och Bella kämpar som fyrtio-plussare ständigt mot nya personbästan i löpningen. Livet är maxat, men träningen står stadigt som dagens första aktivitet på schemat.

– Jag är alltid flexibel; ska jag till exempel äta lunch med en kompis i två timmar så flexar jag bakåt.

”Bakåt” betyder att gå upp tidigare. För Bella kan en långlunch medföra att hon går upp klockan fyra på morgonen för att springa. Det är nämligen morgonen som gäller – det är då hon tränar fokuserat.

– Efter fyra på eftermiddagen är jag inte lika motiverad. Träningsnjutningen kommer inte heller lika lätt, jag får inte samma glädjekänslor av löpningen.

Trots uppstigningarna i vargtimmen slarvar Bella sällan med sömnen. Hon har satt upp en regel för sig själv som innebär att hon inte får träna om hon inte sovit mellan sju och åtta timmar. Ett tidigt morgonpass innebär därför ett tidigt sänggående. Enligt Bella blir inte det sociala livet lidande till följd av hennes tajta livsschema. Hon har städat bort de relationer hon inte vill ha och bokar in de hon vill träffa. På senare tid har hon även inspirerat sin man att börja träna mer, och nu har de en synkad dygnsrytm.

– Vi brukar börja dagen med träning klockan fem och komma hem vid sju. Då äter vi frukost tillsammans med barnen, skjutsar dem till skola och dagis för att sedan börja dagen fulla av energi.

Karin Henriksson-Larsén är professor och specialist i klinisk fysiologi. Hon arbetar som rektor vid Gymnastikhögskolan i Stockholm, är löpare och nattmänniska.

Enligt Karin mår kroppen bäst av att springa efter sin egen dygnsrytm. Karin tränar aldrig före klockan nio på kvällen och springer enligt egen utsago aldrig så tidigt som klockan sju på morgonen. Hennes utmaning är ibland att hitta ett gym som är öppet sent så att hon får tillgång till ett löpband.

Enligt Karin behöver man ungefär två timmar för att varva ner efter ett pass. Tidigare än så är det ingen större idé att gå och lägga sig. Anledningen till att man inte ska springa precis före sängdags är att stresshormonnivåerna är höga direkt efter ett löppass, vilket gör det svårt att omma till ro timmarna efter passet.

– Om jag springer klockan tio på kvällen är jag vaken till ett på natten och sover lite längre på morgonen.

Karin betonar att alla är olika och att det är viktigt att man lär sig lyssna på sin kropp när man motionerar. Hon säger till och med att den viktigaste faktorn för den som tränar är att känna sin kropp och dess rytm.

– De flesta kan avgöra om de är en morgon- eller kvällsmänniska. Man vet när på dygnet man känner sig pigg och alert.

Karin menar att det inte går att jämöra nattlöpning med nattarbete, och hon refererar bland annat till en finsk studie gjord på gravida brevbärare.

– Studien visar att nattarbete genererar både fysisk och psykisk stress, medan träning på natten enbart genererar fysisk stress. Natträning ger alltså inte samma negativa effekter som att nattjobba.

Alvaro Zagals liv är oregelbundet. Han jobbar i en ideell organisation, och ingen vecka är den andra lik.

– Jag bor ensam och om jag får lust att springa när jag kommer hem spelar det ingen roll om klockan är två på natten eller två på dagen.

Alvaro dricker inte alkohol, men han gillar att träffa vänner i barer. Oftast är det han som tröttnar först och går hem. Väl hemma kan han bli rastlös och då drar han ut och springer. Efter en sådan nattrunda är han oftast redo för sängen först vid halv fyra på morgonen.

– Många tycker att jag är udda, men jag vill inte vara en strukturerad person. Vi är alla olika och jag tycker att man ska kunna springa mitt i natten utan att anses vara konstig.
Alvaro bor i stadsdelen Aspudden i Stockholm och pratar lyriskt om att springa in till centrum på natten, när han och taxibilarna är de enda som syns på stadens gator. Han tycker den typen av löprundor är spännande.

– Jag har sprungit förbi människor på uteserveringar som kör sin sista öl innan stängning. De tänker förmodligen ”vilken tokstolle”, men kanske kan jag inspirera också.

Även om Alvaro verkligen gillar nattlöpningen är han noga med att inte ägna sig åt några kvalitetspass då; nattpassen handlar snarare om att få njuta och känna sig fri. De hårdare passen planerar han in under dagtid, och han ser då till att ha ätit och sovit ordentligt för att kunna prestera så bra som möjligt.

Arne Lowden är docent och arbetar som sömn- och stressforskare på Stockholms universitet. Enligt honom hänger vår prestationsförmåga tätt samman med kroppens dygnsrytm – människan har en genetisk inställning som gör oss inställda på aktivitet när det är ljust ute.

– Att gå upp mitt i natten för att springa kan säkert vara en fantastisk upplevelse, men vi är inte byggda för att prestera väl under nattid. Kroppstemperaturen signalerar till hjärnan vad klockan är, vilket i sin tur styr produktionen av sömnhormon. När man motionerar värmer man upp kroppen och blir pigg.

Om det sker på kvällen kan hjärnans koll på klockan rubbas. Den varma duschen efter passet gör att man piggnar till ytterligare och därför är det viktigt att snabbt kyla ner sig efteråt – för att signalera till hjärnan att det är dags att sova.

Arne berättar att det finns en sömnfas i dygnsrytmen som man inom forskningen kallar ”bottenläge”, vilket normalt infinner sig ungefär två timmar innan det är dags att vakna – för de flesta runt klockan fem på morgonen.

Under bottenläget är vi inte rustade för fysisk aktivitet, bland annat för att kroppen har svårare att mobilisera hormonet adrenalin, vilket gör att man lätt känner sig ”trög”. Om man går upp under bottenläget i dygnsrytmen kan immunförsvaret bli skörare och produktionen av sömnhormonet melatonin sjunka; det vill säga samma effekter som sömnbrist ger.

– Visst går det att förskjuta dagen, men det går inte att individanpassa solljuset. Det är solen som hjälper oss att registrera att det är dag, vilket i sin tur gör oss redo att prestera. Den mest idealiska tiden att springa är helt enkelt när det är ljust ute, säger Arne.

Ofta går det inte att optimera både livet och löpningen. Det kan vara jobbet, familjen eller något annat som gör det omöjligt att springa när förhållandena är som bäst. Kanske just därför behöver vi lära oss att inte utesluta natten som möjlig tid att träna på. Dygnet har 24 timmar och vissa av dem är mer löpvänliga än andra – men alla kan nyttjas om man behöver springa av sig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Svensk löpning i siffror – så springer vi, därför springer vi och så vill vi springa!
Blogg

Svensk löpning i siffror – så springer vi, därför springer vi och så vill vi springa!


2 av 5 svenskar springer som en del av sin träning – bland de under 35 är det varannan eller fler som ofta snör på sig skorna, visar Löparrapporten 2016. 2 av 3 springer en gång i veckan eller mer. De allra flesta springer själva och är nöjda med det, men nästan 1 av 5 skulle vilja springa med andra. Det är välmående – fysiskt och psykiskt – som är de primära målen med att springa, men drivkrafterna skiljer sig också åt mellan män och kvinnor, unga och gamla.

Nästan varannan löpare, 44 procent, springer också lopp. Svenskarna planerar framförallt att springa lopp över 5 och 10 kilometer under året som kommer och det är också dessa distanser som utgör den största andelen av Svensk Friidrotts nationellt godkända lopp. Det är de traditionella landsvägsloppen och stadsloppen som svenskarna lockas mest av. Män och kvinnor har dock lite olika preferenser. Fler män än kvinnor lockas av terränglopp, samtidigt som kvinnor är mer intresserade av lopp med välgörenhetsprofil, teman eller särskilda upplevelser.

FLER LÖPANDE SIFFROR

  • 40 % av svenskarna springer.
  • Fler män än kvinnor springer – 42,5 % respektive 38,3%
  • De ivrigaste löparna hittar vi i:
    Stockholm (43,5 %) och i Västsverige (41,6 %)
  • 66 % springer minst en gång i veckan, 26 % fler än två gånger.
  • Män springer oftare än kvinnor.
  • 36-55-åringarna springer oftast.
  • 72,3 % springer en gång i veckan eller mer.
  • De allra flesta springer själva och är nöjda med det, men nästan 1 av 5 skulle vilja springa med andra.
  • 13,3% springer med vänner/familj och 6,4 % springer med en förening eller en löpargrupp.
  • Må bra står i fokus – inte bara fysiskt utan även psykiskt. Att aktivt gå ner i vikt kommer först på tredje plats.
  • Män, kvinnor och unga har delvis lite olika mål med att springa: Kvinnor springer mer för att må psykiskt bra och att komma i form samt för att testa och utveckla sig själva. Män mer intresserade av att behålla formen och prestera och uppnå tidsmål/distanser.

HÄR HITTAR DU RAPPORTEN I SIN HELHET


Källa: Webbundersökning med 1045 respondenter mellan 15-70 år, med representativ fördelning. Undersökningen är genomförd av undersökningsföretaget Snabba Svar under perioden 3/2-10/2 2016, på uppdrag av Svensk Friidrott.


Antal kommentarer: 1


Johan

Intressant med statistik. Dock är det bara 72.3% av 36-55-åringarna som springer en gång i veckan eller mer. 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bildspecial från helgens Arena Run

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Den nya sortens löparklubbar
Blogg

Den nya sortens löparklubbar


 Janette Millboms stickkompis efterlyste träningspepp. Janette peppade, men insåg också att hon skulle kunna förena sina två intressen stickning och löpning – så hon startade gruppen knit-and-run på Facebook.

– Helt andra intressen kan vara en inkörsport till löpning. Stickning kan motivera dig att springa och löpning kan motivera dig att sticka, säger Janette och berättar att gruppen idag har 140 medlemmar. 

Janette bor i Göteborg, men gruppen välkomnar medlemmar i hela landet. Peppandet sker både via chatt och personliga möten och Janette är inte förvånad över den stora uppslutningen till gruppen, utan menar att hennes båda intressen har mycket gemensamt.

– Steg för steg, maska för maska. Båda bygger på samma typ av upprepning som leder till meditation och som gör att det blir lättare att tänka klart.

Medlemmarna i gruppen ger ofta varandra utmaningar. Före jul handlade det exempelvis om att maximera antalet stickade centimetrar men också längden på löprundorna. Janette säger att gruppens gemenskap är viktig eftersom den peppar henne att komma vidare och gör att hon mår bra även när hon är skadad. Hon tror också att knit-and-run och andra kombinationsgrupper kan hjälpa till att göra löpningen mer inbjudande.

– Tidigare kunde man inte identifiera sig med de som sprang. Nu håller alla på med allt och det har blivit lättare att hitta sin form av löpning, säger Janette.

Det kan låta storslaget, men löparvärlden genomgår en smärre revolution. Allt fler vill ha kul istället för att pressa tider och det gör att det inte längre är så lätt att raljera över vad det innebär att vara löpare.

En prestationsjagande, slimmad karriärist med många maratonlopp på sitt CV är en typ, en öldrickande tjej med tatueringar som gjort after run till en del av sin fredagsrutin är en annan.

Båda är lika viktiga i det moderna löparlandskapet och ingen har mer rätt att kalla sig löpare än någon annan. Idag krävs nämligen inga specifika prestationer för att få kalla sig löpare, och inte heller för att få starta en klubb.

Grupper som kombinerar löpning med allt ifrån gourmetmiddagar till stickning blir därför allt vanligare, men det blir också urbana och sociala klubbar i storstäderna – där man under rundorna fokuserar på upplevelsen av staden.

Run Dem Crew i London, NBRO Running i Köpenhamn och Bridge Runners i New York var några av de första sociala klubbarna. Bridge Runners startades redan 2004, men trenden med de sociala löparklubbarna har framförallt växt de senaste fem åren.

Gemensamt för alla urbana löparklubbar som startas är att de inte vill stämplas som traditionella löparklubbar. Fokus ligger inte nödvändigtvis på att bli en bättre löpare utan snarare på att göra något tillsammans med andra människor.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 2 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*