MEST LÄSTA
10 snabba med Musse och Isabellah!
Blogg

10 snabba med Musse och Isabellah!


För Isabellah är det åttonde gången hon springer Stockholm Marahon, och hon har onekligen oddsen med sig – det har blivit vinst varje gång. Musse har sprungit en gång tidigare, 2013, då tiden 2.20.08 räckte till en 4:e plats.

Mustafa ”Musse” Mohammed

2015 var ett tungt och skadedrabbat år för Musse, men 2016 började lovande med en åttonde plats och tiden 1.04.19 i tufft motstånd på halvmaran i Bacelona. Tidigare i vintras berättade Musse i Runner’s World om drömmen om OS, men det har varit tyst på fronten under våren.

Hur känns formen inför lördagens lopp?
– Den känns bra! Fast man önskar väl alltid att man hade tränat mer…

Förra gången du sprang Stockholm Marathon (2013) hade du ett bra år bakom dig, nu har du haft en ganska gång tung period och skadebesvär, men å andra sidan gjorde du ditt bästa lopp på tre år i Barcelona i februari? 
– Då var jag egentligen lite bättre tränad generellt, men jag hade kört på för hårt sista tiden innan loppet. Nu har jag lagt upp min träning smartare. Så det känns riktigt bra!

Hur laddar du dagen före loppet?
– En lätt jogg på 6-8 kilometer med lite fartökningar ger bäst känsla i kroppen!

Hur går det med din OS-satsning? (Den svenska kvalgränsen till OS är satt till 2.12. Mustafa Mohameds personbästa är 2.12.28.)
– Meningen var ju att jag skulle ha sprungit en mara i april, men p.g.a en förkylning fick jag stå över. Jag ville inte chansa och ta ett annat lopp bara några veckor senare så då bestämde jag mig för att satsa på Stockholm istället. Det ligger bra i tiden och det är ju alltid kul med hemmaplan.

Du springer EM i Amsterdam i juli, vad tror du om det loppet?
– Det kommer bli tuff, mycket hög klass. ”Alla” kommer vara där. De som inte kommer med till OS satsar fullt ut på EM och de som ska till OS ser det säkert som en bra formcheck.

Läs mer: Musse satsar allt på OS -maran i Rio

Isabellah Andersson

Isabellah Anderssons säsong började också bra, i Barcelona i februari gjorde hon den bästa halvmaratiden på 4 år och sitt bästa lopp sedan Stockholm Marathon 2014

Men sedan grusades hennes OS-satsningar med brutet lopp i Rotterdam. Första delen av loppet gick bra och OS-kvalgränsen på 2.28 var inom räckhåll. Men kort efter det tvingades hon bryta och beslutade sig för att inte ge fler försök på OS.

Dessutom stördes hon rejält av en skada i baklåren under Göteborgsvarvet. Den skadan verkar dock vara under kontroll nu och hon är laddad för start. Vi fick en kort pratstrund med Isabellah.

Hur känns formen?
– Jag känner mig stark. Träningen har gått jättebra.

Hur påverkas du av att springa både Göteborgsvarvet och Stockholm Maraton så tätt?
– Jag brukar faktiskt ofta göra så att jag springer ett snabbare lopp cirka två veckor innan maran och det brukar inte påverka mig någonting, det har snarare hjälpt mig. Jag ser det som mitt sista snabbpass bara.

Hur ser sista veckan innan loppet ut?
– Jag har kört på som vanligt enligt mitt träningsschema och tar bara en dag vila innan loppet. Annars är det det klasiska, äta bra, det jag är van vid och bara slappna av.

Hur ser dina förhoppningar ut inför EM i Amsterdam i juli?
– Jag hoppas att jag för första gången kan springa under 70 min, (PB 1.10.02, reds anm) Amsterdam är en snabb bana, så det kommer jag verkligen att försöka jaga.

Förutom EM, vad har du för planer under resten av säsongen?
– Jag har inga planer efter EM, jag avvaktar och ser hur kroppen reagerar, men jag kommer vara på hemmaplan.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Snabba morgonpasset


I morse skulle jag lämna på dagis och då blir det träning på egen hand. Jag brukar springa de dagarna, men idag kände jag att ”Nej, fy tusan för löpning! Det är ju alldeles för varmt!”, så då blev det ett snabbt pass hemma i vardagsrummet i stället. Snabbt gick det, roligt var det, svettig blev jag:

1 armhävning

1 goblet squat

10 svingar

Varv två:

2 armhävningar

2 goblet squat

10 svingar

Och så håller man på och ökar på det där sättet tills du gör 10 av alla tre övningar. Klart!

Ha en skön onsdag!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löpningen gjorde Maria fri från antidepressiva
Blogg

Löpningen gjorde Maria fri från antidepressiva


Jag jobbade på frisörsalongen, precis som vanligt, den där dagen för tolv år sedan. Medan jag stod där med saxen i handen så kändes det som om hela rummet, ja hela världen, snurrade. ’Är det ingen annan som märker att det snurrar?’ tänkte jag. Jag lämnade min kund och gick till fikarummet. Där föll jag ihop på golvet. 

Några dagar senare konstaterade en läkare att jag hade drabbats av en utmattningsdepression. Till en början blev jag sjukskriven, men efter sex veckor tyckte läkaren att jag skulle börja arbeta halvtid. Men så fort jag satte foten på tröskeln till salongen så snurrade världen i en rasande fart igen. För att överhuvudtaget kunna jobba så stoppade jag i mig starkt ångestdämpande medicin, som man egentligen bara ska äta tillfälligt.

Med tiden sjönk jag ner i en allt djupare depression, och min läkare skrev ut den ena antidepressiva medicinen efter den andra. Jag testade också KBT, psykoterapi, massage och till och med hypnos – men ingenting tycktes hjälpa. Det enda som fick mig att klara av dagarna var de starka, ångestdämpande pillren.

Jag vågade inte längre vara ensam och jag var rädd för allt. Jag var till och med rädd för att sätta mig på bussen till jobbet. Till slut tyckte både min man och jag att något måste hända, så här kunde vi inte fortsätta att leva – min ångest påverkade hela familjen. Vi bestämde oss för att försöka skaffa ett till barn. Jag hade två barn sedan tidigare, och jag hade känt sådan lycka och mening med livet när de föddes, det ville jag känna igen. 

Jag blev snart gravid och i samband med det slutade jag med alla mediciner, eftersom jag inte ville att de skulle gå över till barnet. Men mina sjukdomssymtom blev då värre; jag led av ännu mer hjärtklappning, svettningar och diarré än tidigare. Ofta kändes det som om jag inte fick någon luft. Jag tänkte hela tiden att det säkert skulle gå över när bebisen var född. Men när vår lilla tjej kom så infann sig aldrig något glädjerus. Jag var oförmögen att känna något, jag var helt avtrubbad. Visserligen ammade jag vår nyfödda, men jag hade lika gärna kunnat amma en kattunge, jag förmådde inte ta henne till mig. 

Efter en tid ville min psykiatriker lägga in mig. Men jag ville inte det, för då skulle jag få sluta med amningen. Det första året med vår minsta var som ett enda töcken, jag minns väldigt lite från den här tiden. 

När hon var ett och ett halvt år så var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Men det gick bara inte, jag började hyperventilera av blotta tanken på att gå tillbaka till salongen. Jag funderade då på om det var mitt yrkesval som ställt till det för mig, så jag började läsa till undersköterska. 

Men det dröjde inte länge förrän jag kollapsade helt. Jag hade haft svårt att sova under en längre tid, och förmodligen orkade min kropp inte längre när den inte ens fick vila på nätterna. Jag blev inlagd i flera veckor på psyket. Där provade läkaren ut en medicin som faktiskt fick mig att må lite bättre. Självmordstankarna, som jag hade haft i flera år, återkom allt mer sällan. Tidigare hade jag varit övertygad om att min man och mina tre barn skulle ha det mycket bättre utan mig. Nu kunde jag åter förstå att de behövde mig.

Men även om medicinen nu hjälpte mig från att sjunka ner i det värsta mörkret, så hade jag fortfarande mycket ångest och jag var konstant rädd för att drabbas av panikattacker. Av den anledningen vågade jag aldrig leva livet fullt ut. Jag vågade inte gå på teater, för vad skulle jag göra om jag fick ångest mitt bland alla människor? Jag vågade inte köra bil – för tänk om jag skulle köra av vägen när jag började hyperventilera? Min son fick skjutsa mig till och från arbetet. Mina kompisar slutade ringa, för jag sa alltid nej när de ville ses. 

I fjol satt jag i väntrummet på vårdcentralen med en blodtrycksmätare fäst på armen. Jag hade haft den på mig i 24 timmar. Mitt blodtryck var förstås skyhögt – ångest har ju en tendens att höja blodtrycket. Därtill vägde jag 90 kilo, vilket inte heller var gynnsamt för min hälsa.

Medan jag satt och väntade på att få träffa läkaren såg jag ett nummer av Runner’s World på bordet framför mig. Jag har alltid gillat att röra på mig, jag har gått många, långa promenader i skogen genom åren, men jag var ingen löpare. Hade det inte varit för huvudrubriken på den här Runner’s World-tidningen, så hade jag nog inte brytt mig om den överhuvudtaget. Men min blick fastnade vid orden ”Spring dig lycklig!” Jag lyfte upp tidningen och bläddrade fram till artikeln, som skulle komma att ändra mitt liv. 

Vid det här laget hade jag testat många mediciner och terapiformer utan något vidare resultat. Jag var beredd att göra i stort sett vad som helst för att bli lycklig. Bredvid artikeln lyste en stor faktaruta med röd inramning. Där stod det hur viktigt det är med konditionsträning – framför allt löpning – för den mentala hälsan. Det stod att det är rena rama medicinen mot depression och ångest. Jag visste ju sedan tidigare att motion var bra, men inte att det skulle vara SÅ bra. ’Kan det verkligen stämma?’ tänkte jag.

När jag kom hem från vårdcentralen bestämde jag mig. Jag skulle börja löpträna och det skulle fungera. Jag satte mig ned och räknade ut hur jag skulle bära mig åt. Jag bestämde mig för att mitt lokala motionsspår på 2,5 kilometer skulle bli platsen där jag skulle ägna mig åt min nya träningsform. Jag skulle promenera den första delen av sträckan och på slutet av slingan skulle jag springa.

Första gången jag gav mig ut så orkade jag bara springa i en halv minut. Efter varje ny runda ökade jag löpsekvensen med en minut. I maj förra året orkade jag springa i fem minuter. Jag var överlycklig. Men det var tungt att springa med mina 90 kilon, så jag gick med i Viktväktarna. 

Vid midsommar slog det mig plötsligt: ’Men gud, jag har ju inte tagit mer än en enda ångestdämpande tablett på flera veckor.’ Tidigare hade jag tagit flera i veckan. ’Kan det stämma det som stod i den där tidningen på vårdcentralen? Kan det vara så att löpningen faktiskt hjälper mig?’ tänkte jag då.

I augusti sprang jag 3-4 gånger i veckan, 3-4 kilometer i ett sträck. Jag behövde inte blanda löpningen med gång längre. Jag kände mig så löjligt glad, löpningen gjorde mig så gott – det kändes som om jag gick på moln. Löpträningen i kombination med Viktväktarnas program var också bra för min vikt, som rasade. Under hösten och vintern fortsatte jag att springa, trots snö och rusk, och jag utökade sträckan allteftersom konditionen förbättrades. Jag satte upp som mål att jag skulle springa hinderloppet Toughest, åtta kilometer hinderbana, i sommar. I och med det var det ju bara att lägga i en extra träningsväxel.

Under våren har jag sprungit två kortare rundor i veckan på 6-7 kilometer och två längre rundor på 13 kilometer i veckan, och när det här reportaget har gått i tryck har jag förhoppningsvis sprungit Göteborgsvarvet. Jag är så mallig och stolt över mig själv. Tänk att jag kan springa över en mil idag – för ett drygt år sedan orkade jag ju bara springa i sammanlagt en halv minut. 

Tidigare åt jag betablockerare mot mitt höga blodtryck och provade all tänkbar psykofarmaka. Nu slipper jag den här medicinen – jag kommer inte ens ihåg när jag tog en ångestdämpande tablett sist. Så här bra har jag aldrig mått tidigare. Jag kommer aldrig att sluta löpträna, löpningen är min medicin.” 

Läs mer:

Artikeln Maria läste: Så gör löpningen dig lyckligare – på riktigt!

Så ofta och snabbt ska du springa för att förebygga ångest

Så påverkas din hjärna av träning

LÄS MER AV MARIAS HISTORIA I LIVSLOPPETBLOGGEN


Antal kommentarer: 7


Anki Hedlund

Du är en stor inspiration, du har inte bara fått mig att börja utan nästan hela min familj är ute och springer i dag. Du är bäst😃


Lena Brundin Henriksson

Vilken härlig läsning!!
Har haft samma sjukdom som du och det har blivit bättre med träningen och jag har också nått min målvikt på viktväktarna.
Jag känner också att jag mår väldigt bra av min träning och det roligaste är nog när man bara kan ge sig ut på en joggingtur =)
Då är min känsla rätt, att man mår mycket bättre av sin träning.
Det gav mig en kick av att läsa dina enorma framsteg, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter det kan hjälpa många <3
Lycka till med ditt fortsatt måbra liv!


Anonym

Inspirerande!


Gunilla Forsberg

Vilken kämpe du är!
Jag blir alldeles varm av att läsa din historia, jag som bara sett dig i din nuvarande superform. Var stolt över dig själv! Och stolt över att du delar med dig av din resa. Det hjälper säkert andra i liknande situation.
Njut av livet!


Helena

Så fantastiskt. Så härligt!!
Själv har jag så att säga provat andra hållet , ja inte medvetet, men så här i efterhand kan man uttrycka det så. Fick hälsporre för fyra år sedan var tvungen att sluta med löpträningen helt, hade anmält mig till ett maraton , mitt första, men avbokade, ett halvmarathon blev det endast. Fick sätta mig och vila i typ flera år, ja all träning gjorde ont. Provade ALLT för fötterna, inlägg, akupunktur, stötvågsbehandling ,laser, ,massage, tejpning, sjukgymnastikövning… Att inte träna alls gör att den dagliga frustationen , småirritationen inte får utlopp, endorfinerna kommer av sig , och depression blir ett faktum. Nu har jag försiktigt börjat att cykla, känner mig stolt över att nu cykla 5,5 km varje dag till jobbet och hem. Det gör att jag så sakteligen hämtar tillbaka glädjen i att leva igen.
JA gammal floskel är sann: MOTION GYNNA KROPP OCH PSYKE!!!


Livsloppet Blogg

Tack snälla Gunilla 🙂
Jag siktar på att nå samma toppform som dig ”ler”


Livsloppet Blogg

Hej Helena!
Ja jag har förstått att det kan bli ”för mycket av det goda” också som jag förstår att det blivit för dig. Och är man då kroppsligen van att röra på sig blir det nog ännu frustrerande för kropp och knopp !! Hoppas du hittar tillbaka till löpningen igen och att foten är medgörlig med dig 🙂
Lycka till och njut av dina cykelturer 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

7-årige Hugo deltar i Stockholm Marathon – för tredje gången!
Blogg

7-årige Hugo deltar i Stockholm Marathon – för tredje gången!


För 2,5 år sedan såg Mikael en film på nätet som visade historien om ”Team Hoyt”. En pappa som springer olika lopp tillsammans med sin funktionshindrade son.

– Jag blev otroligt berörd när jag såg den filmen och kände att det här skulle jag vilja göra ihop med Hugo.

Där föddes idén om att tillsammans springa Stockholm Marathon. Mikael tog kontakt med arrangörerna och fick ett specialtillstånd att springa ihop med sin son.

Tillsammans med 11 medlöpare genomförde de Stockholm Marathon 2014.

– Loppet gick jättebra. Hugo njöt i fem timmar och det var en underbar upplevelse både för honom och mig, berättar Mikael.

Året efter sprang de igen. Trots ösregn stora delar av loppet genomförde de loppet, denna gång 40 minuter snabbare än 2014! I år är målsättningen att komma under 4 timmar.

– Det kommer bli tufft, men vi har en ny specialbyggd vagn och dessutom rutin av att ha sprungit totalt 7 lopp tillsammans, berättar Mikael.

Hugo är 7 år. Han har en mycket allvarlig, medfödd hjärnskada som gör att han behöver hjälp med allt i tillvaron. Han har också en synskada, epilepsi, andnings- och sväljsvårigheter. Trots sina tuffa förutsättningar är Hugo en glad kille.

– Hugo har ett väldigt bra liv. Han går på en fantastisk specialförskola och vi som familj har byggt upp en jättebra tillvaro för honom. Det har alltid varit svårt att hitta aktiviteter som vi kan göra tillsammans och därför känns det så kul att vi kan vara ute och springa ihop, berättar Mikael.

Förutom att springa Stockholm Marathon så arrangerar Team Nordmark också ett eget lopp – Glädjeruset i Täby. Ett lopp där ALLA kan vara med och man hoppas också kunna inspirera andra familjer i liknande situation att komma ut och springa.

– Det är många som har barn med omfattande funktionsnedsättningar som hört av sig och sagt att vi fått dem att komma ut med sina barn. Sånt gör en otroligt glad, säger Mikael.

Förutom att springa ihop vill Mikael också skapa uppmärksamhet för barn med flerfunktionshinder och samla in så mycket pengar som möjligt till RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) och deras projekt ”Aktivt liv för alla”.

– Jag vill visa att de här barnen också finns. Barn som behöver hjälp med allt i sin tillvaro. Jag vill också visa att de kan ha ett väldigt bra liv och att man som familj kan få tillvaron att gå ihop, trots att det kan vara tufft stundtals.

– Dessutom vill jag hjälpa till att uppmärksamma RBUs projekt ”Aktivt liv för alla” och genom att springa Marathon ihop med Hugo visa att det går att göra aktiva saker med sina barn, oavsett hur svåra funktionshinder de har, säger Mikael.

I årets Stockholm Marathon får de sällskap av 14 medlöpare.

Läs hela historien om Hugo och Mikael här

Vill du stödja Mikael och Hugos projekt för barn med funktionshinder? Lär mer på www.teamnordmark.com


Antal kommentarer: 1


Ronald Wennersten

Jag är inte imponerad av de människor som media ofta skriver upp som märkvärdiga. Det här imponerar på mig! Underbara människor!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Linus the genius


I Åre, under Workout Åre möts ju de allra bästa inom träning i Sverige, bland annat Linus Johansson. Det är inte så ofta vi ses, alltför sällan om du frågar mig, för jag blir alltid oerhört inspirerad av att höra honom föreläsa och att träna för honom. Jag blir sugen på att lära mig mer om hur kroppen funkar och hur bindväven hänger ihop. Jag vill lära mig mer om hur vi sitter ihop från fotsulan till ögonbrynen och vad det kan göra med vår kropp om spänningen i bindväven blir obalaserad. Och jag vill titta mer på filmer från dissikeringar där man kan se de här långa bindvävsstråken.

Såklart gick jag på Linus föreläsning Get your fascia straight och det var som alltid lärorikt på ett mycket åskådligt sätt och samtidigt ytterst underhållande. Senare på lördagen pratade jag lite med honom och det kröp fram att han är nyfiken på min rygg. Han jobbar med myofascial manipulation, ett tjusigare uttryck för att mosa bindväven för att få bättre balans i kroppen, och det hade han aldrig provat det på en skoliosrygg. ”Be my guest”, sa jag och tänkte att jag kunde dra nytta av det om han hittade något han kunde göra för att få ryggen på lite bättre humör.

Musse Hasselvall (som var i Åre och körde Ruffie-klasser) skrattade och sa att det är smärtsamt. ”Jo, men jag har fött barn, hur ont kan det göra att bli lite knådad på?”, tänkte jag. Naivt. 

Linus började med fötterna. Jag pronerar tydligen mer på höger fot, vilket resulterar i att hela min högra sida på kroppen liksom kollapsar lite framåt åt vänster. Han drog tummen mellan hälen och lilltån, ett utrymme på cirka fem centimeter, och redan då gjorde det svinont, här fanns jobb att göra. Det blev inte bättre när han grävde in sina sjukgymnastfingrar i ett utrymme (man tydligen ska ha) mellan skelettet och musklerna på smalbenet. Jag kved och fnittrade hysteriskt om vartannat, händerna och fötterna blev iskalla samtidigt som det rann ymnigt med svett längs ryggen, armarna och benen.

”Nu ska jag inte haussa något, men om du tyckte att det där gjorde ont…”, log Linus och gav sig an min ljumske för att sedan gå vidare till rotatorerna längs ryggrade och avslutade med att dra i diafragman genom att bända upp de högra revbenen som en saloondörr.

Ni ska nu inte tro att Linus är någon torterare, nej absolut inte. Samtidigt som själva behandlingen är mycket plågsam, jag ska inte låtsas något annat, så strösslar han med knäppa skämt och håller en varm och snäll hand på benet eller ryggen så att man hela tiden känner sig oerhört trygg och omhändertagen. Dessutom händer det ju saker under behandlingen. Han lyckades få upp mitt fotvalv på höger fot och dessutom vrida tillbaka mitt bäcken åt höger. Och när han avslutade behandlingen med att vagga min rygg i takt med min andning ville jag stoppa honom i en påse och ta med honom hem. (Inte som en styckmördare vill stoppa folk i en påse, utan på ett bra och snällt sätt. Det skulle vara en fin påse.)

Jag la upp en bild på oss på Facebook och tackade honom och då svarade han att min rygg var den vackraste och mest intressanta rygg han någonsin har fått ta i. Om han bara visste hur mycket det betydde att höra det – det ska jag ta med mig de dagar då jag vill byta min rygg mot vilken annan jädra rygg som helst.

Nu ska jag bara övertala familjen att flytta till Hudiksvall så att jag kan gå på fler behandlingar hos honom. Eller så stoppar jag honom helt sonika i en påse nästa gång jag träffar honom.

Den vackraste och mest intressanta ryggen vid Åresjön, fotograferad av Sofie Lantto.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*