MEST LÄSTA
Ledarkrönika: Konsten att skapa världens bästa löpare
Blogg

Ledarkrönika: Konsten att skapa världens bästa löpare


Jag läser titeln på omslaget till Adharanand Finns bok ”Jag sprang med kenyanerna – hemligheten bakom världens snabbaste löpare” och tänker cyniskt ”hemligheten är dopning”. Sedan Finns bok gavs ut 2012 har nämligen det kenyanska löparundret fått ytterligare en, inte så smickrande, delförklaring.

Flera avslöjanden har gjorts om utbredd dopning och djupt gående problem med korruption i det kenyanska friidrottsförbundet (vi skrev om detta i januarinumret). Därför hotar det internationella antidopningsorganet Wada nu att stänga ute alla kenyanska idrottare från OS i Rio, då man ännu inte tagit krafttag mot den utbredda dopningen.

Sedan börjar jag läsa ”Jag sprang med kenyanerna” och kan inte lägga ifrån mig boken. Adharanand Finns flyhänta analys av det kenyanska löparundret är rakt igenom fängslande.

Historien handlar om hur han, en medelålders brittisk före detta tävlingslöpare, blir besatt av idén att ge löpningen en sista chans innan det är försent. Finn flyttar därför med sin familj till Kenya för att träna med – och skriva om – världens bästa löpare.

Väl på plats bosätter de sig i Iten, där han sakta men säkert börjar identifiera de olika faktorer som verkar ligga bakom de kenyanska löparnas framgångssaga. Finn vänder och vrider på fysiologiska och genetiska aspekter. Han diskuterar kosthållningen – en extremt kolhydratrik och fettsnål kost – och geografiska förutsättningar som den höga höjden. 

När han kommer in på kulturella och sociologiska faktorer börjar det bli riktigt intressant. I den kenyanska löparkulturen är hängivenheten och disciplinen total. Den som satsar på att bli löpare, inspirerad av de många framgångsrika löparna i sin närhet, stöttas ekonomiskt av sin familj. Är du löpare i Kenya så är du inte någon motionär – du springer för att vinna, för att överleva. Löpningen är ditt enda jobb. Du lever ett oerhört spartanskt liv, springer hårt och vilar hårt. 

Den inhemska konkurrensen är mördande. De löpare som lyckas, får chansen att komma utomlands och springa större lopp med mer prispengar. Pengar som kan ta deras familjer ur fattigdomen, pengar som kan förändra livet för en hel by. Det är en oerhört stark drivkraft. 

Men den största faktorn bakom framgången, menar Finn, är att allt detta kombineras med en fysik som grundläggs i unga år. Barnen växer upp i en miljö präglad av hårt arbete på familjens gård, utelek och löpning barfota till skolan – vilket slipar fram ett effektivt löpsteg i unga år. Visserligen springer de inte för att bli löpare, de gör det för att de får stryk om de kommer försent.

Men resultatet blir en bred aerobisk grund, den fysiska bas som löparcoachen Ulf Friberg (i Claes Åkesons intervju på sidan 32) menar är förutsättningen för att lyckas som löpare. Den grunden, i kombination med alla andra faktorer som han identifierar, menar Finn är svaret på hemligheten bakom världens bästa löpare. 

Men då tar Finn alltså inte alls upp dopningsproblematiken. Kanske för att han inte stöter på den i Kenya, eller för att han helt enkelt väljer att inte diskutera det som en möjlighet – avslöjandena kom ju som sagt efter bokens utgivning. Detta försvagar förstås Finns argumentation, samtidigt som det kenyanska löparundret är så mycket mer och så mycket större än några fuskare. Kan du bortse från dem så är ”Jag sprang med kenyanerna” en hejdlöst underhållande, intressant och tankeväckande bok. 

Är du intresserad av löpning? Läs den.

Här kan du läsa senaste numret av RW digitalt!


Antal kommentarer: 1


Johan Renström

Sitter också och läser den just nu. Började läsa igår och snart klar. Otroligt bra flyt i texten och man bara bläddrar vidare. 16-åringarna är till 60 % klara när de börjar träna, sa någon i boken. De har en bra grund byggd på barfotalöpning, disciplin, hårt arbete och stark motivation att ta sig ur detta elände – att springa runt hela dagarna för att överleva mellan hem, skola och kor är inte kul.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Lite post race vaccum


   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Toppa löpformen med Anders Szalkai – gratis löparträff!
Blogg

Toppa löpformen med Anders Szalkai – gratis löparträff!


Träffen passar alla som vill bli bättre löpare. I Stockholm leder Anders Szalkai tillsammans med sina TSM-ledare passet, i Malmö och Göteborg finns Springtimes löpledare på plats. Coacherna går igenom hur just backlöpning kan göra dig till en bättre löpare. Passet är utformat av Anders Szalkai, beräknas ta 75 minuter och är helt gratis!

Klicka på din stad för att anmäla dig! Först till kvarn.

Stockholm

Malmö

Göteborg



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tävla och vinn träningskläder från ASICS!
Blogg

Tävla och vinn träningskläder från ASICS!


Jasmins kläder

Jasmin har på sig Fuzex Graphic Tight och FuzeX V-neck SS top. Värde cirka 1000 kr.

Hannes kläder

Hannes har på sig FuzeX 9IN short och FuzeX Seamless Tee. Värde cirka 900 kr.

För att ha chansen att vinna kläderna är det bara att svara på frågan i formuläret här nedanför. Vill du dessutom passa på att samtidigt bli en starkare löpare ska du också kolla in alla program från ASICS Want It More här!

Vi vill ha ditt svar senast onsdag 15 juni – Lycka till!

[form code=228]

All ev. vinstskatt betalas av vinnaren.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pushing limits 2


Mitt sista inlägg inför Stockholm Marathon ifjol har jag för mig att jag döpte till ”pushing limits”, det gick ju helt okej då så varför frångå ett vinnande koncept. För pushing limits är precis vad jag planerar att göra på lördag om jag får vara hel fram tills dess. På lördag när jag ställer mig på startlinjen så blir det min trettonde start i marathonsammanhang. Även om det finns dom som gjort betydligt fler maror än mig, så börjar jag känna mig rutinerad. Jag vet vad som väntar och vad som komma skall. Jobbet är gjort och jag är redo. Redo att omfamna smärtan och borra ner huvudet så långt ner i källaren man kan komma. Bita ihop, tugga på och göra tröttheten till min bästa vän. Jag ser verkligen fram emot att få kämpa mot smärtan den sista biten, en smärta som jag vet kommer att komma förr eller senare, för då vet jag också att jag är nära, nära att spränga nya gränser och ta nästa steg mot nånting just nu okänt men förhoppningsvis helt fantastiskt.

Vaden är hel och håller för löpning. Tre vilodagar förra veckan gjorde sitt. Sista längre passet på 20km i söndags flöt på utan känningar och i måndags testade jag tävlingsfarten, 2x3km i 3.55-fart, lite fortare än planerat men med marathon ansträngning, också det utan känningar med en lätt känsla. Vilodag igår och idag har jag nyss kört det sista riktiga passet i värmebölja. Att springa idag var som att springa rakt in i en vägg. Hoppas verkligen att väderprognoserna har rätt när dom säger att värmeböljan ska lägga sig lagom till lördag för i den här värmen kommer det vara hopplöst att prestera. Värmen till trots kändes det bra fram till sista kilometern då jag helt plötsligt kände en svidande känsla på utsidan av knät som sen eskalerade till ett hugg, inte helt olik känslan från ifjol på Strandvägen som resulterade i 2 månaders rehab. Stannade direkt och började fundera på om jag verkligen hade känt det jag precis kände eller om jag bara inbillade mig? Sprang vidare men kunde inte skaka bort känslan. Kanske är jag bara extra försiktig och känner efter för mycket? Nu en timme senare tycker jag fortfarande att det känns konstigt, ingen smärta, bara konstigt. Fick tag på en tid hos naprapaten direkt imorn bitti så förhoppningsvis får jag svar på om det var inbillning eller inte då. Orkar inte ens bli upprörd eller arg längre. Det är vad det är. Förhoppningsvis bara noja, i värsta fall ett löparknä. That’s life! 

Just nu utgår jag i alla fall från att jag kommer stå på startlinjen på lördag redo att göra mitt livs lopp. Därmed blir den officiella målsättningen att putsa perset från Barcelona tidigare i vår. Jag ska göra ett seriöst försök på sub2.50 men är det nåt jag lärt mig av mina tidigare maror så är det att det inte finns nånting som heter heter att ”ställa ut skorna” när det kommer till marathon. Oavsett hur rutinerad man är, hur många maror man gjort eller hur bra form man är i så lever varje lopp sitt eget liv. Marathon är nyckfullt. Det kan kännas hur bra som helst i 33km bara för att skita sig fullständigt sista biten eller tvärtom. Kroppen kan gå sönder, magen paja eller värmen ta ut sin rätt. Det är en av anledningarna till varför jag älskar marathon så det är med stor respekt och ödmjukhet som jag ger mig på sub2.50 på lördag.

Känslan just nu är att jag är i nånting som skulle kunna vara en riktig formtopp, har nog aldrig känt mig så här stark, snabb och uthållig på en och samma gång, det känns verkligen som om kroppen kunnat absorbera träningen i år på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Egentligen tror jag inte att det specifikt är årets träning som gör att jag känner mig starkare utan snarare kontinuiteten jag haft de senaste 10 åren som äntligen ger resultat. Jag fick inte ut det jag ville på Kungsholmen Runt eller i Luleå, så oavsett sluttid på lördag så vill jag i alla fall känna att jag gjorde mitt bästa och fick ut allt som fanns i kroppen för dagen. Då kommer jag vara nöjd. Men just nu nu finns det inte så mycket mer å göra mer än att vila benen, fylla på med kolhydrater, hoppas på bra löparväder och framförallt, invänta morgondagens naprapatbesök och hoppas på att han åtminstone ger mig en chans att kunna få göra ett ärligt försök att spränga nya gränser på lördag.

/Hörs

Dagens låt: Joe Espositos You’re the best känns lite uttjatad vid det här laget så det får bli uppladdning till tonerna av en annan 80-tals klassiker.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*