MEST LÄSTA
Blogg

Fika


Idag började jag jobba efter drygt två veckors ledighet. Som vanligt var det fruktansvärt skönt….att få gå hem på eftermiddagen som det alltid är första dagen efter ett lov. Det gäller att hitta dom små glädjeämnena i livet och det här var definitivt ett sådant. Nä, skämt åsido så var det ganska trevligt att vara tillbaka på jobbet och i nån form av rutin igen. Förra veckan blev en riktigt bra träningsvecka med knappa 15mil in på kontot, återstår att se om det håller även nu när man ska försöka sköta jobbet också.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att gå raka vägen till personalrummet för att hämta en kopp kaffe. Även om det smakar skit så är jag för lat för att orka brygga kaffe på mornarna hemma, jag är glad om jag hinner slänga i mig en macka på väg ut ur duschen efter att ha snoozat lite för länge. När jag stod vid kaffemaskinen imorse och svor över att kaffet var slut kunde jag inte undgå å lägga märke till att det stod en oöppnad burk pepparkakor från innan jul på ett av borden. Vid 10-fikat noterade jag att samma burk var nästintill slut och lagom till lunch kunde jag konstatera att det inte fanns en pepparkaka kvar vilket fick mig att fundera på 1) Är inte folk less på pepparkakor? 2) Är det verkligen så svårt att stå emot frestelsen? och 3) Är jag ensam i världen om att bli illa till mods av tanken på allas händer som vart där och grävt?

På vårt jobb står det nästan alltid framme nån form av fika och det går åt som smör i solsken. Själv fikar jag aldrig nåt. Inte för att jag inte är sugen, vill ha eller tänker på vikten, nej jag undviker allt vad fika heter på jobbet därför att jag inte vill inte bli sjuk. Snacka om smitthärd såhär i influensatider. Alla som är där och gräver med sina händer i samma kakburk, det är som att be om å få vinterkräksjukan. Alldeles intill vårt fikarum ligger ett gäng personaltoaletter och det är inte helt ovanligt att man kan höra någon spola i toaletten och sen bara gå ut därifrån utan att sätta på vattenkranen. När man då kommer in i personalrummet och ser alla sitta med grädde runt munnen och frågar om man vill ha en bit så är det inte jättesvårt att säga ”tack men nej tack”. Och även om sannolikheten för att bli sjuk är tämligen liten, nästintill minimal, varför chansa? För vadå, några gram sockers skull? Jag har varken tid eller råd att vara sjuk, därför undviker jag allt vad gemensamt fika heter. Det blir svårt att springa 15mil i veckan om man samtidigt ligger hemma med feber eller med en hink brevid sängen. 

I fredags var jag ute och drack öl med några kompisar på O’Learys. Där står det alltid framme skålar med popcorn vid borden när man kommer. Dom rör jag såklart aldrig för samma sak gäller ju med dom. Men just i fredags var jag bra sugen. Jag hade precis sprungit 10x1000m, styrketränat en timme direkt efteråt och fick skynda mig för att hinna ner på stan. Kroppen skrek efter kolhydrater mer än i flytande form. Precis när jag skulle ge efter och gå all-in på popcornsskålen så säger en person vid bordet att han legat hemma med kräksjuka hela jullovet samtidigt som han tar en näve popcorn till. Då beställde jag in en till öl istället.

Jag är sällan sjuk. Senaste gången, bortsett från några småförkylningar, var 14 november 2004. Då trodde jag att jag bokstavligen skulle dö. Hade nån gett mig en pistol kan jag inte svära på vad jag skulle ha gjort. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer bli sjuk igen. Sen insåg jag ganska snabbt att det mer eller mindre är omöjligt om man inte ska undvika all form av mänsklig kontakt men jag ville absolut aldrig mer bli så sjuk igen som jag var då. Lösningen blev att börja tvätta händerna femtioelva gånger per dag. Ibland tänker jag att jag lider av nån form av tvångsbeteende som säkert kan botas med KBT. Jag har lugnat ner mig en aning sen dess och är inte lika hysterisk numera, det har blivit bättre med åren men jag har fortfarande fobi för döda ting typ dörrhandtag, bankomater och kortläsare i butiker.

Hur blir man sjuk? Jo, av virus eller bakterier som i regel kommer in i kroppen genom ögon, öron, näsa eller mun från händerna. Många tänker säkert likadant som mig, dom är noga med att tvätta händerna men sen pillar dom med mobilen som dom precis toasurfat med, tar en bulle och sen kommer influensan som ett brev på posten. Jag inser ju att mitt beteende inte är helt normalt, men det har å andra sidan hållt mig frisk dom senaste 12 åren och att vara frisk har blivit viktigare och viktigare ju mer jag ökat träningsmängden. För oss motionärer är kontinuitet A och O och är man ständigt sjuk under den så viktiga grundträningsperioden så kan man med all säkerhet vinka hej-då till allt vad PB heter i vår. Jag tappar på sin höjd en eller två träningsdagar per år pga förkylning för att jag håller mig till följande regler:

  • Jag tvättar händerna ofta på jobbet; alltid efter lektion, innan jag sätter mig vid datorn eller äter.
  • På offentliga toaletter använder jag alltid pappershanddukar för att öppna dörren efteråt.
  • Jag använder alltid handskar på hösten/vintern när jag går på stan och knappar in min kod i butiker.
  • Jag undviker potentiella smitthärdar som tex gemensamt fika.
  • Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta händerna så man inte drar med sig potentiella virus.
  • Jag använder sällan telefonen hemma som man pillat med dagtid. Samtal, sms och appar funkar utmärkt att sköta med Macbooken eller iPaden.
  • Om jag skakar hand med folk så är regel nummer ett att tvätta händerna så fort tillfälle ges.
  • Jag skrubbar rent varenda millimeter av handflatorna efter att jag vart på gymmet.

Ingen raketforskning men tack vare det är jag nästan aldrig sjuk. För är man frisk så kan man träna precis som man vill. Medan halva Sundsvall låg hemma i influensa förra veckan kunde jag börja det nya året på följande sätt:

Söndag 1/1: Långpass 34km 
Måndag 2/1:
Distans 20km
Tisdag 3/1 : 2 x (3km – 2km – 1km) totalt 18km + styrka/prehab
Onsdag 4/1: Distans 22km
Torsdag 5/1: Distans 20km
Fredag 6/1: 10x1000m @3.30 totalt 20km + styrka (discofredag)
Lördag 7/1: Distans 15km
Söndag 8/1: Långpass 34km + styrka/prehab på kvällen
Måndag 9/1: Distans 20km 

Och med den träningen så kan jag även kompensera dom uteblivna pepparkakorna på jobbet med att hetsäta en hel Aladdin choklad ask utan dåligt samvete, garanterat fri från virus och bakterier.

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Haha jag önskar jag också kunde vore obrydd, livet skulle bli så mycket enklare då på många sätt 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Häng med oss på RW Running Week – en löpares paradisresa!
Blogg

Häng med oss på RW Running Week – en löpares paradisresa!


Är du sugen på att springa med Runner’s Worlds profiler Lars Södergård och ”Hjärnfysikern” Johan Renström?

Vill du höra vår kostexpert Emma Lindblom berätta om hur du kan optimera ditt kostintag?

Får du inte nog av Coach LG Skoogs träningstips?

Då ska du inte missa denna fantastiska löparvecka som passar alla sorters löpare och läsare! Starta dagen med en morgonjogg och lätt rörlighetsträning. Välj sedan mellan ett stort utbud av veckans träningspass. Minst två pass per dag består av löpning med våra coacher. Allt från löpskolning, korta och långa intervaller, distanspass, långpass till yoga för löpare, styrka för löpare och torsdagens bergspass. Vissa kvällar bjuder våra experter på intressanta och inspirerande föreläsningar. Dagen kan avslutas med mingel i baren – om du orkar.

Var: Monte Gordo, Algarvekusten i Portugal

När: 25 mars – 1 april 2017

Pris: från 11 995 kr

Läs mer om resan på springtime.se

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta en tjuvtitt på Runner’s World nr 1 2017!

Antal kommentarer: 1


Kari Gravdal Bengtsson

Hej, vill köpa denna tidningen men hittar den inte. Var kan jag köpa i Båstad området?
Med vänlig hälsning
Kari Gravdal Bengtsson



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Höghöjdssvammel


   Att många konditionsidrottare tycker att det ger bra effekt att träna på hög höjd har nog inte undgått någon. Här kommer en personlig betraktelse om mina höghöjdsminnen och tankar.

   Första gången jag var på hög höjd var i St. Moritz sommaren 2001 och jag var 20 år gammal. Vi var ett gäng juniorer på 18-22 år som just hade tävlat på junior EM och ville testa hur det var att träna på hög höjd. Det här var tiden innan nästan alla svenska löpare åkte på höghöjdsläger till Sydafrika eller Kenya under vintern, så ingen visste riktigt hur det var och hur kroppen skulle reagera. Ett par killar hade av sin tränare hört att det var bra att käka bikarbonat, eftersom det var basiskt, i samband med intervall träningen för att förhindra att dra på sig för mycket mjölksyra. Vi hade också hört att det var viktigt att ta det väldigt lugnt i början för att låta kroppen anpassa sig. Till saken hörde att i källaren till lägenheten vi hyrde fanns det en minimal simbassäng och bastu och det blev tävlingarna om vem som kunde simma flest längder under vattnet och hålla andan och det fanns alltid ett rekord att slå. Det är fortfarande en obesvarad fråga om intervall passen under lägret gick dåligt på grund av höjden, fel bikarbonatdosering, ensidigt kostupplägg med för stor konsumtion av fiskpinnar (det ända som var ekonomiskt överkomligt i en mataffär i St. Moritz) eller för mycket undervattens simning. Jag har i alla fall för mig att det var Mustafa Mohamed som slutade som undervattenssimmästare. Men tydligen gav den här upplevelsen mersmak för St. Moritz blev sedan ett kärt sommartillhåll.

   Redan hösten efter den sommaren flyttade jag till Flagstaff i Arizona för att bo, träna och plugga under fyra år på 2000 meters höjd. Det här var på tiden innan Flagstaff blev ett löparmecka i Usa och då förstod jag aldrig varför inte fler löpare flyttade dit eller förlade sina läger där eftersom jag tyckte att jag kommit till löparparadiset på jorden. Den här gången var dock inte taktiken att gå ut lugnt och vänja sig vid höjden. Vi började med en 10 miles tröskel på 2400 m där alla nya i laget ville visa vad de gick för och de gamla ville självklart inte få stryk av nykomlingarna. Vi gjorde ingen direkt träningsanpassning till höjden förutom att jag drack en otroligt äcklig flytande järnshot varje morgon tillsammans med morgonkaffet och gröten. Ni har väl hört att kaffe och mjölk är speciellt bra för järnupptaget : )

   Jag anpassade mig ganska snabbt till att träna på 2000 meters höjd. Jag kände mig aldrig bra samma dag som jag åkte ner på lägre höjd utan hade större effekt dagen eller dagarna efteråt. Det var allt för plötsligt att samma dag från en timme till en annan har tillgång till massa syre. Andra erfarenheter jag har av höghöjdsträning är att det inte är bra att vara i allt för dålig form när man påbörjar en höghöjdsvistelse. Höjden gör att ur form biten blir dubbelt så jobbig och det finns en risk att det blir för mycket stress på kroppen för att få bra effekt av träningen. Likaså är det lite svårare för kroppen att återhämta sig från tuffa pass i höjden och det tar oftast längre tid att bli frisk från sjukdom.

   Det finns flera studier och teorier om höghöjdsträning, hur lång tid det tar att acklimatisera sig, hur länge man ska stanna i höjden för att få effekt, hur snabbt eller lång tid efter att man kommer ner från höjden som det är optimalt att tävla, hur länge höghöjdseffekten sitter i, hur högt det är optimalt att träna i förhållande till att bygga lungor och behålla snabbhet. Jag tror att alla de här parametrarna är högst individuella och det gäller att prova sig fram till vad som fungerar för var och en och vad syftet med höghöjden är. Banlöpare använder höjden för att prestera på lågland medan bergslöpare gör det därför att det är i den miljön och på den höjden man mestadels tävlar.

   Under åren jag bodde på 2000 meters höjd och även efteråt när jag kontinuerligt reste på höghöjdsläger kände jag mig även bekväm att röra mig hyfsat snabbt de gånger jag befann mig på platser på 4000-5000 meters höjd. Sedan gick det tyvärr många år med både lite träning och få höghöjdsvistelser vilket avsevärt försämrade min höghöjdstolerans. Nu håller jag på att träna upp den toleransen igen eftersom att vistas i berg numera är en stor del av mitt liv och idrottande. Jag gillade inte alls att få huvudvärk och känna mig höjdsjuk av att gå upp på Mont Blanc i somras och jag vill kunna köra riktigt bra intervall pass på 2000 meters höjd igen.

   Nu är jag i Andorra och förbereder mig inför skidalpinism säsongens första världscupstävling som kommer att gå på mellan 2000 till 3000 meters höjd. Första intervall passet kändes så där. Tur att det fortfarande är två veckor kvar tills det är dags på riktigt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Charlotte Kalla: Jag sprang mig i form!
Blogg

Charlotte Kalla: Jag sprang mig i form!


Ett snötäcke har lagt sig på de flesta håll i landet och skidsäsongen är igång på allvar. Charlotte ligger i hårdträning i Ramundberget tillsammans med sina kollegor, med siktet inställt mot VM i finska Lahti. Men innan dess ska hon vara med i ett par världscuper.

Just nu handlar det bara om träning, att äta rätt och återhämtning för Charlottes del. Intervjuer med nyfikna journalister står inte högst på att göra-listan. Men att vara med i RW ligger henne varmt om hjärtat; efter skidåkning är löpning nämligen Charlottes absoluta favoritträningsform.

– Jag kände att det här vill jag vara med på. Jag gillar Runner’s World! utbrister Charlotte Kalla entusiastiskt när vi intervjuar henne.

Faktum är att löpningen är en lika viktig del i Charlottes träning som själva skidåkningen. För under årets många snöfria månader gäller det att hitta alternativa träningsformer för en skidåkare. Och under barmarksäsongen är löpningen nummer ett för Charlotte.

– Egentligen är rullskidåkning den träningsform som liknar skidåkning allra mest, och jag kör därför en del rullskidåkning på sommarhalvåret för att komma upp i fart. Men det är inte jättekul att behöva hålla sig på vägarna, säger Charlotte. Annat är det med löpning, menar hon. Då kan man ge sig ut på stigar eller springa obanat och bara ”köra på”.

– Jag älskar löpning. Det är så lättillgängligt, man behöver bara ett par skor och sen kan man ge sig ut överallt. Det ger sådan frihet. Förutom att Charlotte tycker om frihetskänslan som löpningen ger, uppskattar hon träningseffekten. Löpträningen bygger upp en bra grund och kapacitet inför skidsäsongen. Särskilt effektivt är traillöpning.

– När jag springer obanat, rakt ut i naturen, så tvingas jag att balansera över stenar och rötter, att parera mellan buskar och träd. Då får bålen jobba och jag utmanar balansen.

Charlotte har sprungit mycket under barmarksperioden genom åren, men inför den här skidsäsongen har löpningen haft extra stor betydelse för henne. I somras vaknade hon en morgon med en överbelastningsskada i bröstryggen. I början hade hon väldig ont och fick vara försiktig med träningen, hon hade svårt att använda överkroppen och rullskidåkning var uteslutet.

– Jag fick acceptera en annorlunda vardag. Jag kunde inte längre träna som jag ville, jag kunde bara planera en dag i taget. På kvällarna fick jag se hur jag mådde och fundera över morgondagen.

I samråd med läkare, tränare och fysioterapeuter fick Charlotte klartecken att direkt börja springa distanspass. Ibland blev det dock för stötigt och hon fick ta det försiktigt, till sin förtret. 

– Och jag som älskar att springa utför på stigar!

Löppintervaller var bland det första hon kunde träna i intervallform när andningen inte längre gjorde henne påmind om skadan. På så vis fick hon till belastande kvalitetspass då hon kunde träna i de högre pulszonerna.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 12 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*