MEST LÄSTA
Skorna och platsen som ska göra det möjligt att spränga 2-timmarsgränsen på maran i vår!
Blogg

Skorna och platsen som ska göra det möjligt att spränga 2-timmarsgränsen på maran i vår!


Strax innan jul lanserade Nike projektet Breaking2 – ett försök att spränga den magiska 2-timmarsgränsen – redan nu i vår!

Efter flera års forskande, testande och förberedelser har de valt ut topplöparna Eliud Kipchoge, Kenya, Lelisa Desisa, Ethiopien, och Zersenay Tadese, Eritrea som de tre som ska slåss om äran.

Det är inget blygt mål de satsar på – inbitna maratonlöpare vet att ingen ens varit nära – världsrekordet ligger på 2:02:57, och sattes av kenyanske Dennis Kimetto 2014. 

För bara två år sedan förutspådde man att det skulle dröja ända till 2075 innan gränsen skulle sprängas – förutsatt att världsrekordet skulle fortsätta kapas i samma takt som den senaste tiden. Att försöka bryta det nuvarande rekordet utmanar uppfattningen om vad som är möjligt inom idrotten.

För att maximera förutsättningarna på alla tänkbara sätt har några av världens ledande experter inom biomekanik, coaching, design, konstruktion, materialutveckling , kost, idrottspsykologi och fysiologi har varit delaktiga i projektet. 

Exakt tidpunkt är ännu inte offentliggjort, men nu släpper man plats och utrustning för försöket.

Plats: Monza. Varför? 

Trots att rykande motorer och stressade depåteam sällan är med i bilden när det kommer till maratonvisioner, så har teamet bakom Breaking2 skiftat fokus från den traditionella stadsbanan till ikonen för hastighet, racingbanan. Valet av den ultimata platsen för loppet kräver en unik uppsättning av element när det kommer till omgivningen. Hänsyn måste tas till höjd, temperatur och luftfuktighet för att optimera förhållandena.  

Efter att ha sökt världen över efter den mest lämpliga platsen, beslutade man sig för en slinga på 2,4 km vid Autodromo Nazionale Monza anläggningen utanför Monza i Italien. Vad är det som gör platsen så perfekt då?

  • Temperaturen pendlar runt 12 grader.
  • Vanligtvis är himlen täckt av moln (vilket minimerar värmebelastningen för löparna)
  • Banans utformning, längd och höjd över havet möter andra viktiga kriterier som bidrar till att optimera försöket. Asfalt är det optimala underlaget, banan ger en tydlig och jämn stigning och en längd på 2,4 km tillåter en perfekt hantering gällande tidtagning, vätskebalansen, och näring med hjälp av stödteamet

 

Skon: Nike Zoom Vaporfly Elite 

Skorna som löparna ska använda under försöket – Nike Zoom Vaporfly Elite – är självklart även de resultatet av ett långt och avancerat arbete för att optimera förutsättningarna. Det radikala utseendet är också ett smakprov på Nikes framtidsplaner inom skoutvecklingen. 

Funktion och detaljer återanvänds från ikoniska tävlingsskor, men på ett mer intelligent och målmedvetet sätt än någonsin tidigare, menar Nike. Medan traditionella tävlingsskor har en låg profil, har Nike Zoom Vaporfly Elite en progressiv Nike ZoomX dämpning i mellansulan – anmärkningsvärt lättare, mjukare och mer lyhörd – vilket avspeglas i en distinkt 21mm hög framfot. Skon är designad för att ge löparen mer energi tillbaka samtidigt som den ger stötdämpning. 

Andra framträdande egenskaper är en enkelriktad, skopad kolfiberplatta med en idrottsoptimerad styvhet samt en 9 mm drop. Slutligen har hälens flöde utformats för en ultimat aerodynamik. Sammantaget ska detta bidra till att minimera påfrestningarna på hälsenan, skapa en känsla av framåtrörelse och minimera energiförlusten hos de tre löparna. 

Även resten av löparnas Breaking2-utrustning är vässad på detaljnivå för maximala resultat: linne med ultimat ventilation, korta tights med individanpassad längd och kompressionsnivå, armvärmare för svalare temperaturer, aeroblade-tejp bidrar till att minska luftmotståndet på underbenen och till och med strumpan är konstruerad för att arbeta ihop med skon. 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

WHHM skänker 200 kr till Bröstcancerfonden för varje anmälan
Blogg

WHHM skänker 200 kr till Bröstcancerfonden för varje anmälan


Tack vare forskning överlever allt fler sin bröstcancer. Den forskningen vill WHHM-arrangören, tillika vår systertidning Women’s Health & Wellness – och ambassadörerna Lofsan, Sara Rönne, Anna Lissjanis, Petra Månström, Jessica Clarén, Frida Lindström, Sofie Lantto, Sofia Hedström, Sanna Hed, Anna-Lena Petterson, Kristina Andersson och Erika Kits Gölevik stötta!

Så häng med den 22 april och spring för dig själv, din mamma, dina systrar, dina vänner. Anmäl dig till Women’s Health Halvmarathon, eller duoklassen (en mil) med koden BRO så skänker du samtidigt 200 kronor till Bröstcancerfonden. 

 

En av ambassadörerna är Petra Månström, känd som Maraton-Petra och producent av den populära Maratonpodden

Varför springer du för bröstcancerfonden?
– För ett tag sedan var jag på mitt livs första mammografiundersökning. Det var en omvälvande upplevelse på många sätt, även om om undersökningen inte visade på några förändringar. Men jag blev omruskad och påmind. Det här är något viktigt som vi ständigt måste uppmärksamma.

Hur springer du helst?
– Olika! Älskar variationen, det är den som får mig att fortsätta springa!

Ditt bästa löpartips?

– Kör DITT race! Alla behöver inte springa för att bli snabbare, för att persa eller klå kompisen. Kanske vill du det – eller så vill du springa för att det är så himla roligt och för att du mår bra av det. Eller både och. Du väljer, då blir det allra bäst!

Women’s Health Halvmarathon är Europas största halvmarathon för kvinnor. Startskottet går den 22 april på Djurgården i Stockholm, med start vid Sjöhistoriska museet. Välj om du vill springa hela sträckan på 21,1 km själv eller spring i Duo-klassen och dela loppet med en kompis. Den ena springer 12 km, den andra 9 km.

Du betalar alltså 695 kronor, varav 200 kronor går till Bröstcancerfonden. För duoklassen är priset 850 kronor för ett lag, varav 200 kronor går till Bröstcancerfonden. Kampanjen pågår fram till söndagen den 12 mars.

Anmäl dig här – skriv i koden BRO!

LÄS MER OM LOPPET



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vägen mot EM-silvret: RW möter Kalle Berglund
Blogg

Vägen mot EM-silvret: RW möter Kalle Berglund


Läs också: För bara två veckor sedan gjorde Kalle Berglund succé i Birmingham – han förbättrade det 21 år gamla svenska inomhusrekordet på 1500 m med hela 2.2 sekunder till 3:37.69! 

Våren 2016 gjorde RW en lång intervju med Kalle där han berättade om löpningen, uppväxten, karriären och målen. Det var en riktig vinnarskalle vi fick möta – frågan är vad som komma skall efter det här?

Det är lite symtomatiskt att vi ses i Vida Arenas lunchrestaurang, med utsikt mot hockeyrinken. För det var ett liv som hockeyspelare Kalle Berglund satsade på först. Tre år gammal stod han på skridskorna för första gången, ackompanjerad av pappa Anders och farfar Bengt. Han tyckte inte att det var så kul till en början, Kalle var tvungen att mutas med choklad för att han skulle åka skridskor i tio minuter.

Men med tiden uppskattade han att snöra på sig grillorna, och började i Olofströms Ishockeyklubb som femåring. När han var tio satte han igång med friidrott och löpning, mest för att det var bra fysträning till hockeyn och för att många kompisar höll på med det. Kalle spelade även fotboll, men att kombinera alla idrotterna blev svårt så han lade fotbollsskorna på hyllan när han var tretton år. Det blev fullt fokus på ishockeyn; han körde ofta dubbla ispass samt två, tre matcher i veckan. Kalle var högerback, hade ett fint spelsinne och ett bra skott och blev så småningom uttagen till Blekinge läns TV-pucklag och fick åka på några ungdomslandslagsläger.

Samtidigt gjorde han fina resultat i löpning, trots att han sprang förhållandevis lite. Så Kalle postade en ansökan till friidrottsgymnasiet – och kom in i Växjö.

– Då stod jag i valet eller kvalet mellan att satsa på friidrotten eller hockeyn, säger Kalle. Valet föll på friidrotten. En anledning var att han knep ett brons på 400 meter vid inomhus-SM i P16-klassen. Andra anledningar var en silvermedalj på 800 meter och en bronsmedalj på 400 meter på USM samma år.

– Sedan persade jag med elva sekunder på 800 meter det året. Jag tyckte också att hockey var lite halvtråkigt på slutet, det var roligare med friidrott. Jag kände även att jag hade större chans att bli bäst i världen i löpning än i hockey. Visst, jag tror att jag hade kunnat bli en skicklig hockeyspelare och kanske spelat i SHL, men därefter hade det nog varit stopp för mig.

Utöver det säger Kalle att han är individualist, i löpning kan han påverka allting själv. Han menar att det han gör på träning får han också betalt för på tävling.

– Om jag fuskar med träningen så märker jag det på resultatet. I hockeyn var det några som inte kämpade riktigt på träningarna. Det blev jag lite trött på, för jag ville vinna till varje pris. Och när inte alla andra ville vinna lika mycket som jag blev jag sur och irriterad. Många spelade mest för att det var kul, jag spelade för att vinna.

Tar du med dig något från hockeyn till löpningen?

– Överlag är det bra träning. Det är ganska mycket uthållighetsträning i hockeyn, det går undan och det är ett högt tempo. Hockey och löpning är ganska lika varandra. Det är inte som fotboll, som känns lite mer åt det mesiga hållet. I hockey kör man hela vägen in i kaklet.

Hockeykommentatorn Niklas Wikegård sa en gång att ”lata hockeyspelare blir fotbollsspelare”.

– Ja, jag är beredd att hålla med om det, säger Kalle och ler.

Från det att Kalle på allvar började satsa på löpningen som 16-åring, har han haft en imponerande utveckling på 800 meter. Förra året putsade
han personbästat till 1.46,85 i ryska Tjeboksary under lag-EM.

– Nu är målet att ta nästa steg ner mot 1.45.

Han har högt ställda målsättningar. Den långsiktiga målsättningen är att slåss om medaljerna på OS i Tokyo om fyra år.

– De närmaste två, tre åren behöver jag komma upp i världseliten, sedan behöver jag skaffa mig rutin genom att springa mästerskapsfinaler.

I år är huvudmålet EM i Amsterdam på 800 meter. Kvalgränsen är 1.47,60, en fullt rimlig målsättning eftersom hans personbästa nästan är en sekund bättre. Han tar även sikte mot OS i Rio på samma distans. Det Internationella friidrottsförbundets kvalgräns ligger på 1.46,00. Däremot är den Svenska olympiska kommitténs (SOK) kvalgräns betydligt tuffare: 1.45,20. Men om man tillhör kategorin unga och lovande löpare, som Kalle gör, finns det ytterligare en möjlighet att ta sig till de olympiska spelen.

– Då behöver man inte springa exakt på kvaltiden, utan det kan räcka med ett par tiondelar ifrån för att kvala in till OS.

Han vet vad han behöver göra för att klara av att kvalificera sig till EM och OS i sommar.

– Kan jag få bra träningsveckor fram till sommaren utan att bli skadad så ska det kunna gå vägen. Sen har jag hittat en väldigt bra balans mellan träning och vila just nu. Jag tränar precis lagom för att hinna få en bra återhämtning, vilket gör att kvaliteten på träningen blir bra.

Kvalgränsen till EM på 1 500 meter är 3.40,50.

Förra året satte Kalle svenskt juniorrekord (P19) på den sträckan med tiden 3.41,92, ett rekord som västerbottningen Morgan Tollofsen hade haft sedan 1989.

– Det var en extrem lycka att ta rekordet! Jag firade med en vilodag dagen efter och gick på Liseberg med en kompis. Men att kvala in till EM även på den distansen får vänta. Kalle ser inte sig själv som 1 500-meterslöpare förrän om några år.

– Jag tror att jag kan hävda mig ännu bättre på den sträckan. Men först vill jag bli snabbare på 800 meter, för det är alltid en fördel att vara snabb. Det är mästerskapen jag vill lyckas på, och det är inte ofta vinnartiden på 1 500 meter på mästerskap ligger runt 3.28, snarare springer de på 3.34–3.35. Då är det snabba avslutningar, där det gäller att kunna springa de sista 800 meterna kring 1.50 – och det avslutande varvet under 50 sekunder.

Vad skiljer taktiskt mellan att springa 800 och 1 500 meter?

– Det är ganska likt, men du har lite mer tid att agera på händelser under ett 1 500-meterslopp. På 800 meter måste du vara med från start och ta en position inom de första 100 meterna. När det är 300 meter kvar måste du definitivt vara med, är du för långt bak då är det i princip kört.

Vilken av sträckorna gillar du mest?

– Det är 800 meter. Men egentligen gillar jag 400 meter mest. Alla snackar om att 400 är så jobbigt, men vi som springer 800 tycker inte det är någon stor grej att springa 400 meter. Det är mer ”åh, nu är det lugnt, ett varv bara”. “Om allt klaffar borde det bli OS för mig i augusti.” Kalle tränar fokuserat mot sommarens stora mål. 

Kalle började på friidrottsgymnasiet i Växjö 2012. Året efter vann han JSM-guld på 800 meter och gjorde landslagsdebut i ungdoms-Finnkampen, som han också vann. I februari 2014 fick han även göra debut i seniorlandslaget, under Nordenkampen i Finland där han knep en andraplats bakom Johan Rogestedt.

Följande år bestämde han sig för att kvala in till Junior-VM i amerikanska Eugene på 800 meter. Personbästa sedan året före låg då på 1.53, och kvaltiden till JVM var på 1.50. Redan i sin andra tävling för säsongen sprang Kalle på 1.49, och JVM-biljetten var därmed säkrad. Väl på plats i USA var målsättningen att gå till semifinal.

Det blev mycket bättre än så – Kalle tog sig till final där han persade med tiden 1.47,31 och slutade på en sjunde plats. Vann gjorde kenyanen Alfred Kipketer, som öppnade de första 200 meterna på 23,60. Bronsmedaljen togs sensationellt av stockholmaren Andreas Almgren.

– Jag och Andreas visste att kenyanerna skulle köra hårt från start, och det gick brutalt fort. Det var ett lopp där man bara hängde med och inte behövde tänka någonting alls – jag hade samma position hela loppet. Det var förstås riktigt kul att Andreas kom trea. Att det gick så jäkla fort för samtliga var ju en chock. När vi tittade på resultattavlan efter målgång såg vi att alla utom en hade persat.

Kalles kometkarriär har emellertid inte varit helt problemfri. Under hösten 2014 drabbades han av löparknä. Men han vann trots det P19-klassen på Terräng- SM i slutet på oktober. Sedan fick Kalle dra i handbromsen och vila från löpningen i en månad. Under vintern 2015 hade han flyt i träningen och var på träningsläger i Sydafrika i en månad. På påsken var det dags för ännu ett läger, på spanska Teneriffa. Men på plats i Spanien började det andra knät att bråka, och Kalle drabbades av ytterligare ett löparknä.

– När man är på läger vill man springa eftersom det är varmt och skönt. Jag tränade i en vecka men insåg att det var bättre att vila för att få bukt med löparknät, och sprang sen inte på två veckor. Därför hade han inte så höga förväntningar när han i mitten – Men vi lyckades försvara vår dubbel. Det var jag och Wille Levay, som också är junior, som i princip avgjorde 800 och 1 500 meter. Det var väldigt kul. Jag kände att formen var på väg trots att jag före stafett-SM nästan bara körde kvalitetspassen, resten av träningen bestod av crosstrainer och vattenlöpning.

Därefter åkte Kalle till Nederländerna och Belgien för att tävla. I sitt andra 800-meterslopp i Benelux-området korsade han mållinjen på 1.47 och fixade en biljett till Lag-EM i Ryssland. Och det var alltså i Putin-land som hans nuvarande personbästa sattes med tiden 1.46,85.

– Det gick över förväntan, jag hade varit sjuk samma vecka och tänkte att det får gå som det går. Jag löpte ekonomiskt och sparade kraft till slutspurten och det blev mitt bästa lopp hittills. Ändå var det inget optimalt lopp eftersom det gick ganska långsamt på det första varvet, 53 sekunder. Efter Lag-EM la han allt fokus på Junior-EM i Eskilstuna i mitten på juli. Formen var god före loppet, Kalle siktade på medalj. Men han sprang in på en fjärde plats.

– Det var ganska jobbigt mentalt. Egentligen var det min första motgång i idrottslivet. Jag hade missat mycket i träningen under hösten och våren, det var lite därför det gick sämre. Dessutom gjorde jag en grov miss taktiskt då jag påbörjade spurten för tidigt, det kostade mig definitivt en medalj, menar Kalle.

Även om hans personbästa kom under Lag-EM så är det ett annat lopp som Kalle värdesätter högst under fjolårets säsong: Copenhagen Athletics Games i början på augusti. Där mötte han dansken Andreas Bube, slovaken Josef Repcik och kenyanen Jonathan Kitilit – samtliga med personbästa under 1.45 på 800 meter. Kalle slog hela bunten då han knep andra platsen (efter Jamal Hairane från Qatar) med tiden 1.47,52!

– Det var bra för självförtroendet att slå Bube och Repcik. Bube är ju en erkänt duktig spurtare och har även tagit medalj på EM. Och att kunna slå honom i ett lopp där det gick halvlångsamt på det första varvet, gav också en kick för självförtroendet. När Kalle lirade hockey ville han vinna till varje pris. Den filosofin anammar han fortfarande. På frågan om han brinner för löpningen svarar Kalle:

– Framförallt brinner jag för att vinna, det är därför jag tränar. Att uppnå de mål jag sätter upp är bland det bästa som finns.

Efter att ha tagit gymnasieexamen vid det tekniska programmet förra året, så springer Kalle i princip på heltid numera. Han läser en kurs på Komvux och jobbar lite åt familjeföretaget, men det är löpningen som styr hans vardag. Han tränar på förmiddagen och han tränar på eftermiddagen. Därtill gäller det att få övriga bitar att falla på plats, som det här med återhämtning och att sova tillräckligt under natten. Kalle hoppar i säng mellan tio och elva på kvällarna, och går upp sju för att äta frukost. Sen är det dags att träna klockan nio.

– Elitidrott är en livsstil. Jag brukar skämta med mina kompisar och säga att ”sova är mitt jobb” – jag måste vila för träningen skull. De tycker att det är lite kul.

Hur trivs du med livet som du lever just nu?

– Jag lever mitt drömliv. Jag ofta på träningsläger, senast var jag i USA i sex veckor. Jag gillar att resa och att upptäcka världen. Att få det på köpet med löpningen är fantastiskt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

De fem sämsta grejerna att göra innan en löprunda
Blogg

De fem sämsta grejerna att göra innan en löprunda


  • Statisk stretch
    Stretchens vara eller inte vara har länge varit omdebatterat. De flesta är dock överens om att det bästa är att skippa statisk stretch eftersom det skickar ut signaler som hinder musklerna från att översträckas, vilket också leder till att de inte kan kontraheras lika kraftfullt, vilket ger ett sämre och mer ineffektivt löpsteg.

    En dynamisk rörlighetsserie däremot får musklerna att arbeta i ett stort rörelseomfång som efterliknar löpning och dessutom värmer upp och smörjer lederna.

    Testa de här övningarna istället: Löp bättre med dynamisk uppvärming

  • Äta för mycket


    Det kan ju verka som ett ganska självklart råd, men det kan likväl behöva upprepas. En stor laddning pasta nära inpå en löptur har sällan bidragit till en stark och lätt känsla. Minst en timme, helst två, bör du vänta innan du ger dig ut för att kunna tillgodogöra dig energin på bästa sätt och slippa illamående, håll och andra oönskade känslor.

    Väldigt fet mat, sockerbomber och allt för fiberrika produkter kan också sätta käppar i hjulet för en bra runda. Och glöm inte att äta mellanmål för att hålla blodsockret, orken och energin uppe.

    Läs också: 10 smarta tips som förenklar din träningsvardag

  • Inte gå på toa


    Börja vätska upp i tid, så att du inte bälgar i dig vätska precis innan du ger dig ut, det orsakar mest bara bara skvalp i magen och ofrivilliga kisspauser.

    Läs också: Slipp kisspauserna under löprundan – 6 knep som verkligen funkar

    Läs också: Så slipper du löparmage



  • Inte lyssna på kroppen
    Visst kan man ibland behöva ta sig i kragen när det känns trögt eller kanske det lilla ömma försvinner när man kommit igång. Men har du ont på riktigt eller känner dig seg, trött och verkligen opeppad på en löptur kanske det är läge att stanna i soffan den här gången. Eller kanske köra ett pass alternativträning.

    Läs också: 8 tecken på att du bör ta en vilodag

  • Dricka för mycket – eller för lite
    Vi matas hela tiden med att vi borde dricka så mycket vatten – men det kan också bli FÖR mycket. Överdrivet vätskeintag kan rubba saltbalansen i kroppen och i värsta fall bli riktigt farligt. Drick lite och ofta. Den generella rekommendationen är att få i sig ungefär två liter vätska per dag , men detta påverkas såklart av din vikt och längd, aktivitetsnivån under dagen, väder, matintag och hur mycket du svettas.

    Ditt urin är en bra indikator för hur du ligger till – har du väldigt mörkt urin bör du dricka mer och är det väldigt ljust – ta en paus med drickat.  Koffein kan vara ett bra sätt att få lite extra energi inför en tuff runda, men det kan också vara både vätskedrivande och ge förhöjd puls. 




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ett par skor (Re:visited)


För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

@Ola: Tack för tipset, hade helt glömt bort att kolla där.
@Kattis: om jag kan slita mig från alla utnötta skor så är det absolut ett alternativ, bättre det än att slänga dom i soporna.
@Staffan: Jag köpte ett par nya DS Racer 10 förra året precis när 11:an kom och dom håller nog för nån mara till, tyvärr envisas jag med att springa i dom på träning också. Nike har aldrig riktigt passat mina fötter, men jag tror stenhårt på TartherZeal, om dom är lika sköna som gamla Tarther så kan det nog bli min nya marasko. Är även lite sugen på att testa ett par Lyteracer men dom säljs också bara i Japan. Får nog åka dit på shoppingresa 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*