Först å främst. Om jag ska fortsätta skriva den här bloggen så måste jag bli bättre på det, annars är det lika bra att lägga ner. Kvalitén på slutet har vart under all kritik, så även antalet inlägg. Har varken haft motivation eller inspiration på slutet att engagera mig hundra procent vilket stör mig för jag har en massa halvfärdiga utkast på bra och provocerande inlägg som tyvärr har blivit liggandes pga tidsbrist. Att skriva ett vettigt och välformulerat inlägg tar ju nån timme och den tiden har helt enkelt inte funnits. Dessutom så har motivationen som sagt inte heller vart på topp vilket säkerligen hänger ihop med mina sketna skador. Det är helt enkelt inte lika roligt att skriva om löpning när det inte går som man vill. Men det ska bli ändring på det nu för äntligen börjar hälsenan ge med sig, kroppen känns hel och jag kan träna nästan så som jag vill.

Förra veckan fick jag till några riktigt bra pass bla 3x5000m i halvmarafart och ett långpass på 35km som innehöll en fartökning på 10km i 3.56-fart utan att kroppen protesterade så nu på slutet har hybrisen börjat smyga sig på mer och mer och hjärnan har börjat tänka PB igen och inte rehabjogg. Idag var det dags för första testet. Umemilen – Sveriges snabbaste millopp? 27% av herrarna gjorde sub40 idag med en vinnartid på 32min och damsegraren sprang in på 36.40. Det låter iaf i mina öron som ett rätt snabbt lopp.

Jag brukar sällan anpassa träningen särskilt mycket efter millopp utan bara köra på och vara sliten när det väl är dags men inför dagens lopp ville jag verkligen persa och drog därför ner på träningen rätt mycket tidigare i veckan, allt för att vara fräsch i kroppen. 12.30 gick starten och jag och brorsan var på plats en timme innan för att värma upp. Planen var glasklar. Det var PB som gällde. Allt över 37min skulle vara fiasko. Träffade omgående på massa bekanta ansikten med höga förväntningar och började genast känna anspänningen och nervositeten. Coach LG himself dök också upp strax innan start vilket var ett kärt återseende. Joggade upp i dryga 5km och avslutade med ett gäng stegringslopp innan det var dags att göra sig redo. Vädret var näst intill perfekt – kanske lite väl varmt – men vindstilla och det var det viktigaste. En stor del av banan går i skugga så jag oroade mig inte jättemycket för det.

Positionerade mig hyfsat lång fram för att komma iväg snabbt, det enda negativa jag kan komma på med loppet är att det är bruttotider som räknas och står man ett par meter bak i fältet så tappar man ju per automatik ett par sekunder. Hade ganska bra koll på vad många runt omkring mig skulle springa på för tider och det kändes tryggt.

Hade lovat mig själv att inte tokrusa som jag alltid gör men när startskottet väl ljöd så stack jag iväg så som jag alltid gör dvs alldeles för fort. Första kilometern som innehåller ett par mindre motlut kändes riktigt bra, fastnade dock tidigt bakom ett par gubbar och kom inte förbi vilket tvingade mig till att göra en lång omspringning på högersidan som tog onödigt mycket energi och skapade dessutom lite irritation. Första 2km gick på 7.03 och nu hade fältet spruckit upp så pass att det inte var nån trängsel. 

Nånstans vid 3km hittade jag en bra klunga som låg kring 3.40-fart och som gick jämnt och fint så jag la mig i rygg på dom de kommande kilometrarna och kände mig ganska stark. Passerade halvan på 18.15 och tänkte att idag blir det pers. Banan går runt Nydalasjön i Umeå men för att få ihop exakt 10km så springer man en liten extra sväng strax efter 5km och gör sen en 180 graders sväng och springer tillbaka för att sedan fortsätta runt sjön. Fram till den vändningen kändes allt hur bra som helst, men efter svängen så tappade jag helt rytmen och det blev inte bättre av att vägen tillbaka runt sjön är lite svagt uppför, kände hur jag blev tvungen att släppa ett par ryggar och att farten sackade.

Sista 4km är ganska lättlöpta, en hel del skön nedförslöpning men när jag tappade alla ryggar så hamnade jag helt solo och hade ingen varken bakom eller framför mig och i ögonvrån kunde jag se på klockan hur farten sackade mer och mer. Försökte bita ihop men jag hade verkligen behövt en rygg att gå på. Tänkte att det kanske kommer komma nån bakifrån som kan hjälpa mig, visste att Tomas Pekkari som jag fightats med på en del lopp tidigare låg bakom mig men han dök aldrig upp och ingen annan heller för den delen. Med knappa 3km kvar ställde jag in mig på att få fortsätta fightas själv men det gick segt, kilometertiderna sjönk mer och mer och när jag klockade den nioende kilometern på 3.47 så visste jag att 36.XX var kört och luften gick ur lite. Försökte trycka på lite under sista kilometern och lyckades knapra in någon sekund men mållinjen passerades på 37.13 och det kändes som ett stort misslyckande. Fan i helvette, var första tanken när jag hämtat andan. Det skulle ju bli PB! 

Nästa helg är det dags för nästa test, Stockholm Halvmarathon, som blir den riktiga generalrepetitionen inför Berlin två veckor senare. Trots att det inte blev nåt PB idag på milen så är jag ändå hoppfull inför Berlin för marathon är min distans och den behärskar jag på ett helt annat sätt än 10km. Hårdheten i benen kommer inte vara ett problem trots alla skavanker i sommar så kan jag bara få till några långa trösklar de kommande veckorna så kommer det bli 2.48.46.

Som sagt, det ska bli bättring på bloggaktiviteten framöver. Satt faktiskt och läste igenom en del av mina gamla inlägg häromdagen och det slog mig att jag var fan så mycket bättre på att skriva för nåt år sen. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till den kvalitén. Men nu ikväll ska jag tycka synd om mig själv för en liten stund för att det inte blev nåt PB, har köpt en stor påse godis som ska avnjutas tillsammans med Steven Wilsons senaste mästerverk i mina AKG Quincy Jones lurar i totalt mörker, men imorn är det glömt. Det är okej att vara besviken och tycka synd om sig själv om man sen kan släppa det och lägga det bakom sig. Och det kommer jag att göra. För nu är det fullt fokus mot Stockholm och Berlin och då finns det inte tid för att tycka synd om sig själv. 

/Hörs