Känns som om man likt björnarna börjat titta fram ur sitt vinteride för att ta sina första sömniga steg i den friska vårluften. Oräkneliga timmar på wattcykeln denna vinter och många hårda varv runt Bosöns snabba oval har det blivit. Jag slutar aldrig förvånas över den eviga törst efter bättre och snabbare resultat. Hade aldrig som ton- & tjugoåring kunnat ana att jag som fyrtioåring skulle vara i min livs form och jaga troféer likt aldrig förr. Får ofta frågan om varför jag inte slutar eller när jag ska sluta. Har inget svar på den frågan, känns som ett främmande språk ens ta de orden i min mun. De kommer aldrig förstå mig och jag kommer aldrig förstå dem. Man är olika helt enkelt.

Jag har ett en fråga som jag ofta ställer mig när jag står inför ett vägskäl, inte bara vid stora frågor utan även vid små. ”Vad hade den 12 årige Micke Nelker tyckt om dina/ditt val”. Fungerar inte alltid blidka ungdomen hos sig själv men en nyttig fråga då jag inte vill bli ”gammal” ur en negativ mening i förtid. Kommer oundvikligen bli det ändå så varför skynda?! Tips dock – låt inte 15 åringen alltid vinna vid frågor om kost samt race strategi, brukar inte bli så bra. Men när du står inför köpa ny bil eller båt, då kommer du komma hem till familjen med en kul överraskning..

Då jag inte tänker köra en full Ironman innan Kona i år har jag haft svårt planera säsongens tävlingskalender. Ena sekunden vill jag kriga kortdistans då jag fortfarande verkar ha lite fart i spirorna och jag älskar verkligen den tävlingsformen även om jag är en svag simmare relativt sett. Den mer långsiktiga och seriösa delen hos mig själv funderar på om det inte bara vore bäst träna extremt strukturerat och disciplinerat för att sedan lägga all fokus på Hawaii. Ni hör ju själva, vad hade 12 åringen sagt?! På tok för tråkigt inte testa formen alls men onödigt utsätta sig för extrema påfrestningar i för hög utsträckning då det finns risk jag missar årets stora mål pga skador.

Kommer den 29:e april åka ner med en liga sjörövare till Cannes och köra Cannes International Triathlon. Det är en triathlon som inte är på direkt klassiska distanser utan anpassade efter geografi och årstid. 2km simning i havet följt av 11 mil kuperad cykling. Löpningen är ”endast” 16 km så kommer inte slita kroppen i stycken utan blir förhoppningsvis en bra värdemätare och träningsdag. Kommer inte åka ner för leka snällt utan har sista tiden tränat väldigt fokuserat och kommer nästkommande period göra allt i min makt för vara i den bästa form jag kan. Löpningen är mer än väl på plats, cyklingen börjar bli skaplig men ligger hopplöst efter med simningen. Kan jag bara hålla mig frisk nu så bör jag vara tillräckligt vass för kunna konkurrera hyfsat med toppskiktet bland amatörerna. Bland proffsen brukar det vara kändistätt. Senaste åren har Kienle, Frodeno & Realert varit på startlinjen. I år kommer även Gomes. Sett dem tävla förut men det är verkligen sjukt hur bra de är när man ser & upplever det live. Enda gången jag ser fram mot bli varvad…

Utöver detta är jag alltså inte klar med hur resten av året kommer se ut. Det kommer definitivt bli minst en halv Ironman på svensk mark. Lutar i dagsläget åt Halmstad & Tjörn. Någon Olympisk om det passar in i schemat. Haft i tankarna att köra Duathlon SM & Stockholm marathon också men det ser jag som högst osannolikt. Ska absolut inte skada mig 2018, det får bara inte ske.

Några frågor eller funderingar, bara fråga på?!

Nelker

God dag! Äntligen är tre månader av hårt slit över. Nu kan jag faktiskt börja skymta mållinjen långt där borta vid horisonten. Idag kan jag slå mig själv lite för bröstet, känna mig nöjd med vad jag åstadkommit hittills och blicka tillbaka på 13 veckor med riktigt bra kontinuitet, mängd och fart. För å vara en talanglös motionär så är jag faktiskt lite imponerad av mig själv, framförallt med tanke på att jag nog aldrig har haft så mycket att göra på jobbet som i år parallellt med all träning. Dessutom så har mer eller mindre varje helg sen januari inneburit fest i någon form vilket medfört att långpassen alltid har sprungits lite småbakis. Och eftersom jag är just en talanglös motionär så tycker jag det är viktigt att inte begränsa sitt liv till att bara träna och försaka allt annat roligt trots att man har idrottsliga ambitioner. Men tro inte att jag på nåt sätt skulle vara nöjd för det. Att överleva den 31 mars var bara det första delmålet. Det jobbigaste återstår ju. Loppet med stort L den 22 april. Det är då det är upp till bevis. Vad jag menar är att jag är nöjd med att jag har lyckats hålla mig till min plan till 100%, inte gått sönder eller blivit sjuk utan faktiskt har gett mig själv en ärlig chans att prestera så bra som möjligt i London. Dom senaste tre månaderna har mängdmässigt sett ut så här:

Januari: 662km
Februari: 602km
Mars: 601km

Egentligen hade jag tänkt att börja trappa ner redan förra veckan men det sket sig ganska hårt. Kände mig hård i kroppen och matade på som vanligt men framförallt hägrade >600km nu i mars. Jag är ju en slav under både siffror och min träningsdagbok och drivs av det till mångt och mycket så det gick liksom inte att ta en vilodag då. Men just idag unnar jag mig faktiskt lyxen att vila och trycker en massa godis istället. Det är ju trots allt påsk.

London blev lite mer verkligt tidigare i veckan när jag fick mitt startnummer och en tjugosidor lång pdf med all information om loppet. Hittills har jag liksom vart i min lilla träningsbubbla och inte direkt tänkt så mycket på själva loppet men nu blev det påtagligt att det är nära, närmre än jag kanske hade hoppats på. För än så länge lyser asfalten med sin frånvaro, snön ligger fortfarande tung på backen tillsammans med en jävla massa is och slask. Förra lördagen började våren dock nalkas litegrann och jag fick till knappt en mil på asfalt. Tyvärr kändes det sjukt konstigt på nåt sätt att springa utan dubbar. Efteråt var jag fruktansvärt stel i fotlederna, det var som att fötterna har glömt bort hur det är att springa på asfalt. Och det oroar mig lite. Fick dock ingen mer chans för dagen efter kom det en decimeter nysnö och det var status quo igen. Halleluljah!

Tidigare i veckan hade vi också vårt Runners Cafe som Micke i Sundsvalls Friidrott anordnar. Det är ett sjukt bra koncept tycker jag, att träffas för att prata löpning utan löparkläder under lite mer lättsammare former. Temat för kvällen var trail. Tror aldrig vi har vart så många som vi faktiskt var så uppenbarligen verkar folk gilla trail. Alla utom jag. Jag gillar inte skogen och undviker den helst men att säga nåt sånt är som att svära i kyrkan. Faktum är att jag hellre springer 50 varv runt ett hus än på en skogsstig. Trots det så gick jag in med ett öppet sinne. Fick dock bita mig i tungan för att inte säga vad jag egentligen tänkte och det brukar inte vara likt mig men det gäller att välja sina strider. Och att gå i polemik med de nästintill religiösa trailfantasterna var en diskussion jag aldrig skulle kunna vinna. Istället lyssnade jag på vad de sa men tyckte mest det var tråkigt att ”dom” uppenbarligen tycker att skogen är ”finare” än asfalten, att det finns nånting fult med allt som är mätbart och att Stockholm Marathon eller 4,2mil på asfalt inte går att jämföra med nåt extremt traillopp på 1500 höjdmeter och obanad terräng. Och det roligaste var att en av kvällens talare raljerade över orienterare som en sekt. Om det är en sekt vad är då trailvärlden? Orkade inte vara kvar ända till slutet utan gick på gymmet och dunkade 8x1000m i 3.20-fart istället. Irritationen var ett perfekt bränsle som jag tog ut på bandet.

Jag tycker inte man ska underskatta den drivkraft som finns i det mätbara såsom tid, sträcka, hastighet osv framförallt för oss motionärer. Utan GPS klockornas intåg är jag övertygad om att löpningen inte hade blivit så folklig som den faktiskt har blivit. Folk vill kunna mäta det dom gör för det är ju det hela samhället går ut på idag. Mäta likes och följare. Kunskap och siffror. Jämföra löner. Tider. Nagelfara diagram, staplar och stolpar. Framförallt kunna se nån form av progression. Få det på pränt. GPS klockorna har blivit våra ”fotbollar”. På gott och på ont. Jag fattar att för många är traillöpningen en reaktion på just detta och allt detta raljerande ska ses i ljuset av att min enskilt största drivkraft är just det mätbara. Jag kan mycket väl se mig själv bli en skogsmulle i framtiden som springer fjällmaror och lopp i Alperna när jag är gammal och har tröttnat på att mäta sträckor och jaga tider. Och nu blir ni kanske förvånade men i vinter har jag faktiskt nästan sprungit mer utan klocka än med. Och jag har älskat det. Att slippa vara en slav under klockan. Så det finns kanske hopp för mig ändå.

Nästa vecka när vi går in i april så släpper jag upp på träningen rejält och ska börja unna mig vila på riktigt. Vi har ju påsklov hela veckan men själv ska jag precis som på sportlovet jobba med lovskola. Det kan nog vara bra att ha nåt annat att distrahera sig med då för vila är nåt som jag aldrig har vart bra på. Den egentliga anledningen till att jag offrar mina lov är ju dock för att kunna kompa ut den tiden när jag ska iväg och springa marathon. Det är inte alltid man har sånt flyt som ifjol när Boston låg precis på påsklovet. Men innan dess ska det firas påsk. Och på påsken ska man äta godis och lyssna på Marillion. Det är sen gammalt. 

/Hörs