En otrolig utveckling
Rune Larsson har vunnit det 244 kilometer långa ultraloppet Spartathlon i Grekland tre gånger. Sedan dess har resultatutvecklingen varit minst sagt häpnadsväckande. Här funderar Rune kring möjliga orsaker till det.
Otroligt! Det var min reaktion när jag via datorn följde årets upplaga av Spartathlon. Det otroliga bestod i hur fantastiskt snabbt de bästa löparna sprang. Loppet, som startar vid Akropolisklippan i Aten och har målet vid statyn av Kung Leonidas i Sparta är på 244 bitvis rejält backiga kilometer.
Jag sprang Spartathlon tio gånger mellan åren 1985 och 2006 och har sett en utveckling av resultatnivån som över tid långsamt gått framåt, men i år togs ett jättekliv. Greken Fotis Zisimopoulos förbättrade fenomenet Yannis Kouros ”oslagbara” rekord med 25 minuter till 19:55. På damsidan var det inte fråga om förbättring av polskan Patrycja Beresnowskas 24:48 till ofattbara 22:35 – det var en slakt! Bedriften stod amerikanskan Camille Heron för.
Tvåa och trea bland damerna var finskorna Noora Honkala på 23:22 och Satu Lipiäinen på 23:48. Som referens kan nämnas att min bästa segrartid i Spartathlon var 24:41 från 1987. Den tiden hade alltså inte räckt till en plats på prispallen bland tjejerna i årets tävling, och min fru Marys banrekord från 1998, 28:46, hade bara räckt till en femteplats.
Låt mig spekulera om vad som hänt och vilka faktorer som ligger bakom detta enorma skutt i utvecklingen. Vi kan börja med vädret. Temperaturen har naturligtvis stor betydelse. År 1986 var det 36 grader i skuggan – och ingen skugga! Dessutom kom ett efterskalv från en tidigare jordbävning och rullade ut stenar på vägen.
När jag ett år senare sprang mitt snabbaste lopp var det 32 grader varmt och i mitt tionde och sista Spartathlon, år 2006, var det normalvarmt. Då segrade Scott Jurek på 22:52. För er som inte vet vem denne amerikanske ultradistansare är kan nämnas att han vid den tiden vann allt som var värt att vinna och rankades som världsbäst på trail och landsväg. Han skulle alltså blivit ifrånsprungen av sin landsmaninna Camille Heron med 17 minuter om man bara ser till tiderna och räknar bort yttre faktorer.
Att vägen rätats ut på sina ställen och att banan blivit halvannan kilometer kortare bidrar knappast ens på marginalen till att förklara de nya rekorden. Inte heller att man röjt stigen uppför Sangasberget. När Mary och jag gick Spartathlonbanan 2019 kunde vi rulla upp babyjoggern vi hade utrustningen i.
Kom man först fick man oftast dunka näven i motorhuven och väcka funktionärerna som satt och sov i bilen och vänta medan de hoppade ut, öppnade bagageluckan och fumlade fram något att förtära.
Jag vet inte vilken privat service löparna får ha, men när Mary och jag var aktiva fick vi nöja oss med det som bjöds på kontrollerna och hoppas på det bästa. Kom man först fick man oftast dunka näven i motorhuven och väcka funktionärerna som satt och sov i bilen och vänta medan de hoppade ut, öppnade bagageluckan och fumlade fram något att förtära. Summan av detta strul på kontrollerna blev dock mindre än tio minuter.
Så har vi naturligtvis detta med de nya skorna som sägs ge fyra procents skjuts eftersom kolfiberförstyvningen ger en hävstångseffekt i stegavvecklingen och att det nya materialet i sulan skonar benen. Även om man räknar med fyra procents förbättring hamnar vi historiska Spartathlonlöpare i kölvattnet av dagens elit.
Allt det jag hittills spekulerat om är yttre faktorer, men låt oss titta inåt. När Mary och jag sprang våra första Spartathlon, hon redan 1984 och jag året efter, fanns det väldigt lite kunskap om hur man tar sig an ett så långt och krävande lopp. Vi var alla på sätt och vis nybörjare trots att flera av oss hade fina meriter från maraton och 100-kilometerslopp.
Patrick Macke, som vann 1985 och var tvåa efter mig 1987 hade sprungit 50 kilometer på 2:48. Trots det tror jag vi hade en mental barriär för just det loppets distans i kombination med svårigheter längs banan. Allra massivast var barriären för kvinnorna, och det är där den största utvecklingen skett under senare år.
Bra väder, någon kilometer kortare bana, optimal service, skor med nytt material i mellansulan, och brutna mentala barriärer, samt kanske för vissa löpare möjligheten att träna och vila på heltid – allt detta räcker ändå inte som förklaring till att resultatnivån tagit ett kliv in i framtiden. Det har helt enkelt kommit bättre löpare. Man kallar det utveckling. Må den aldrig avstanna. Jag drömmer mig tillbaka till sprungna Spartathlon och gratulerar vår tids fenomen.
Om skribenten Rune Larsson är svensk ultralöpnings nestor. Han har sprungit maraton på 2.18.38, har vunnit Spartathlon tre gånger och hade länge det nordiska rekordet i 24-timmarslöpning.
Läs mer: loparlarsson.se
