Blogg

Självömkan


Nu är det mindre än 2 månader kvar till Hamburg Marathon och jag börjar få lite panik. Vinterns träning har gått okej men inte så mycket mer än så. Just nu är jag definitivt inte redo för att maxa 42,2km, det är nästan så att jag mår dåligt av den tanken. Att springa en mara känns faktiskt ganska skrämmande i dagsläget trots att jag har gjort det arton gånger tidigare. Det är som att jag går och väntar på att allt ska lossna men att det aldrig gör det. Jag är fortfarande kvar i nån grundfas där jag intalar mig själv att jag just nu tränar för att kunna träna hårt så småningom, det är bara det att det redan är mars nu och hög tid att redan vara bra grundtränad.

Har inte vart i närheten av lika mycket och bra träning som tidigare år. Dessutom har jag i skrivande stund åkt på nån jävla förkylning vilket inneburit 0 löpta kilometrar den här helgen och upphov till ännu mera panik men också en hel del självömkan. Jag som aldrig är sjuk. Eller sjuk är väl att ta i. Det är inte så att jag har feber och är sängliggandes, jag har taggtråd i halsen och en rätt så grötig röst men löpning har vart uteslutet och jag har tyckt synd om mig själva hela helgen. Det är så j-a typiskt att bli sjuk lagom till att vi har sportlov. Direkt man sänker garden så åker man på en knock-out. Dom senaste åren har jag jobbat på sportloven och aldrig behövt sänka garden och heller inte blivit sjuk. Det här lovet sa jag nej till att jobba och med facit i hand så borde jag kanske inte ha gjort det för då kanske jag hade sluppit den här ofrivilliga vilan.

Nu är det inte så att jag har legat på soffan och käkat ferraribilar varje kväll den här vintern, jag har faktiskt sprungit en del, 1100km hittills i år närmare bestämt men jag har haft svårt för att motivera mig att göra dom där grisiga passen med dreggel runt munnen och huvudet på sned. Övervåningen har vart betydligt mer lockande än att gå ner i källaren trots att jag vet att det är där som magin sker. Ibland har jag kommit på mig själv med att bli allt för bekväm under intervallerna och tänkt att jag håller på att tappa min drivkraft att bli bättre. Faktum är att min största drivkraft just nu är att kunna äta chips och dricka öl på helgerna och fortfarande komma i mina skinny Levis jeans och mina slimfit Ralph Lauren skjortor. I torsdags när jag körde 4x5km tröskel sprang jag mest och tänkte att jag orkar fan inte det här, det här är alldeles för jobbigt och hamnade i nån sorts existentiell löparkris. Är jag slut som löpare nu?, vet jag att jag tänkte. 4x5km ska förvisso vara jobbigt men inte så outhärdligt jobbigt som jag tyckte att det var då. Dagen efter vaknade jag upp med min förkylning så kanske var det delvis en förklaring till varför jag blev spyfärdig av tröskelfart. Fick tillbaka en liten bit av självförtroendet då.

Ibland funderar jag på hur länge jag kommer orka träna för att prestera bättre tider. Det är ju inte så att man blir yngre med åren, tvärtom. I fredags fyllde en av mina bästa kompisar 40år och det fick mig att inse att det snart är min tur. Jag har så jävla svårt att se mig själv fylla 40. 40, då är man ju en gammal gubbe. Jag ser ju mig själv fortfarande som max 30 och även det är ju rätt gammalt, i alla fall om man frågar kidsen på skolan. Till viss del har jag inte riktigt samma driv och motivation som för 3-4 år sen. En del av det beror säkert på att jag fixat mina mål, sub80 på halvmaran och sub2.50 på maran. Jag vet att jag har bättre tider i mig men då kommer jag att måsta träna ännu hårdare och priset för dom där extra sekunderna blir bara högre och högre för varje år. Å andra sidan så tror jag att det kanske inte bara är negativt med att inte träna så mycket som jag gjorde för ett par år sen. Då var jag ju alltid skadad varje år och det är jag inte längre så kanske är det jag som har gått och blivit lite smartare.

Förhoppningsvis är halsen tillräckligt bra imorgon så att jag kan springa igen. Om det överhuvudtaget ska finnas en chans att leverera i Hamburg så är det dags att steppa upp träningen ordentligt nu och då är det ju en fördel om man faktiskt kan springa. Vi har mer eller mindre haft barmark här dom senaste veckorna vilket har vart helt jävla underbart men imorse var det rullgardin ner. Snö, snö och ännu mera snö. På ett sätt var jag glad över att jag inte kunde springa för det lockade inte att pulsa runt på oplogade vägar och svära för mig själv. Jag hade inte bara hunnit plockat fram mina Pegsus Turbo utan även skinnpajen och mina vita sneakers. Det är bara att ställa in dom i garderoben igen och plocka fram understället och dom fodrade tightsen för hallelujah, vintern är tillbaka! Woho!


Senaste numret av Runner’s World!

  • Kom i form! Så tränar du för ett långlopp
  • Sarah Lahti – den svenska stjärnan går från klarhet till klarhet
  • Forskning: Därför blir löpare äldre och friskare
  • 39 tips för ett bättre 2026
  • Guide! 13 nya löparklockor
  • Varför ska du göra rehab – egentligen?
Bli prenumerant
Med Metaride omdefinierar ASICS långdistanslöpningen!
Blogg
Sponsrat inlägg

Med Metaride omdefinierar ASICS långdistanslöpningen!


Idag skriver ASICS löparhistoria när företaget lanserar ett helt nytt koncept för effektivare löpning, METARIDE. Skon, som är en av de viktigaste innovationerna som ASICS lanserat under de senaste 70 åren, designades med syftet att göra det lättare för löpare att springa långa distanser.

METARIDE har under två år utvecklats av forskare och designers vid ASICS Institute of Sport Science (ISS) i Kobe i Japan. Skon är specialdesignad för att minimera rörelsen i det område där den mesta energin förbrukas –
i fotleden.

Det finns nu vetenskapliga belägg för att METARIDE minskar energiförlusten i fotleden med uppemot en femtedel [1], vilket kan innebära en betydande skillnad för långdistanslöpare som strävar efter att nå sin fulla potential.

Det är en ny revolutionerande teknik – GUIDESOLE – som är hemligheten bakom den nya skon och som ger mesta möjliga effektivitet i löpningen.
GUIDESOLE är en svängd precisionssula som flyttar fram kroppsvikten och ger löparen en känsla av att kunna röra kroppen framåt utan ansträngning.

Genom att kombinera egenutvecklade teknologier med en radikalt ny design, har ASICS skapat en annorlunda löparsko – METARIDE – som optimerar alla tre faserna i steget.

I vetenskapliga tester har METARIDE jämförts med vanliga löparskor i samma kategori [2] och då bevisats kunna:

● Minska den totala energiförlusten i fotleden

● Upprätthålla stabiliteten och samtidigt ge överlägsen slitstyrka och passform samt bra fäste

● Ge en helt ny känsla i löpningen

Kenichi Harano, Executive Officer och Senior General Manager vid ISS säger att METARIDE är banbrytande för långdistanslöpningen.
– Teknologin i nya METARIDE och GUIDESOLE är helt väsensskild från teknologin i våra andra skor som finns på marknaden idag. Vi analyserade löpeffektiviteten och skapade en helt ny ”känsla” samtidigt som vi månade om vårt löfte att hjälpa löpare öka sin prestation och samtidigt skydda kroppen.

METARIDE är först ut i ASICS nya franchiseserie ”RIDE” som ska göra konceptet och teknologierna tillgängliga för fler löpare genom olika prissegment. Den första modellen kommer att lanseras under hösten 2019.
Yasuhito Hirota, ASICS President och COO säger att METARIDE är ett typexempel på hur ASICS genom sina banbrytande produkter och tjänster engagerar sig för att fortsätta utveckla sättet på vilket löpare rör sig.

– Vi är övertygade om att den här nya teknologin har potential att revolutionera långdistanslöpningen. Våra testlöpare har berättat att METARIDE redan är på väg att totalt förändra hur de tränar, tävlar, springer och återhämtar sig. Det här är bara början på en helt ny era för ASICS då vi förser våra idrottare med innovationer samtidigt som en ny generation löpare får upp ögonen för vad vi har att erbjuda.

Löpare kan testa den nya skon med den nya appen RunKeeper Win The Long Run. Exempel på funktioner i appen är nya träningsplaner för att öka uthålligheten och göra löpningen mer effektiv samt en rad olika löparplaner som tagits fram för att öka löparnas styrka och sporra människor till att överträffa sina mål med löpningen. Kom igång genom att ladda ner Runkeeper-appen.

Ett begränsat antal METARIDE kommer från och med den 28 februari att finnas till försäljning globalt hos ASICS, ASICS återförsäljare, i webbshoppar samt i olika specialbutiker för löpning.

TEKNISK ÖVERSIKT

Till nya METARIDE har flera egenutvecklade teknologier använts samt en ny stickad ovandel:

● FlyteFoam: Lätt, slitstark, stötdämpande och sviktande mellansula.

● FlyteFoam Propel: Mellansula i foam för förbättrad svikt vid frånskjut från tårna.

● Rearfoot GEL: Gelkudde som dämpar stöten när hälen sätts i marken.

● GUIDESOLE: Ny mjuk och svängd sula som är hårdare framtill och som minskar böjningen av fotleden.

● 3D GUIDANCE LINE: En vidareutveckling av GUIDANCE LINE som förflyttar kroppsvikten och underlättar steget.

● GRIPSOLE: Ny yttersula med meshliknande lager för bra grepp och slitstyrka.

● METACLUTCH: Optimerad utanpåliggande bakkappa för bästa passform och rörlighet.

● STICKAD TRIKÅ I OVANDELEN: Trikåmaterial i skons ovandel ger stöd och tillåter skon att andas.

Teknologierna samarbetar och optimerar effektiviteten i stegets samtliga tre stadier vilket ger en känsla av att kroppen rör sig framåt utan ansträngning. Den unika konstruktionen gör att skons tyngdpunkt hamnar vid bakre delen av foten, vilket gör att du snabbt och lätt kan ”gunga” dig genom varje steg.

Bilder på METARIDE:




Förtydligande:

[1] En jämförelse av den totala minskningen av energiförlusten under stötdämpnings- och framåtdrivningsfasen har gjorts mellan METARIDE och vanliga skor i samma kategori. Forskning utförd av Progressive Sports Ltd vid University of Loughborough i Storbritannien, november 2018.

[2] Tester genomförda i november 2018 vid Progressive Sports Ltd vid University of Loughborough i Storbritannien och ASICS Institute of Sports Science, Kobe, Japan.


Sponsrat inlägg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Behöver löpare kosttillskott?

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löpskolning del 2: Landa rätt!
Blogg

Löpskolning del 2: Landa rätt!


Om man bör landa på hälen, framfoten eller hela foten är en av de eviga frågorna inom löpteknik. Men vad är egentligen definitionen av att landa ”rätt”? Vi tittar på hur eliten gör – och hur det funkar för oss motionärer.

”När jag växte upp skulle man landa på hälen och rulla på foten. Sedan skulle man springa på framfoten. Nu verkar alla säga olika.”

Det här är en kommentar jag hört många gånger. Det finns också många starka åsikter i frågan. Men innan vi diskuterar hur det funkar måste vi vara överens om vad som menas med att ”landa”. Många menar nämligen olika saker.

Om hälen är den del av foten som nuddar marken först, har jag då landat på hälen? Det är inte självklart. Ponera att jag hinner komma fram med kroppen så att den första belastningen hamnar på framfoten, och att jag sedan låter hälen sjunka ner så att häl och framfot tar 50 procent var av vikten när foten är under tyngdpunkten. Har jag då landat på hälen (första markkontakten), framfoten (första belastning) eller hela foten (störst belastning)? Fundera en stund innan du läser vidare. Klar? Okej, så här är det – det spelar faktiskt ingen större roll vilken av definitionerna du väljer så länge  den du pratar med menar samma sak.

Det finns dock en definition. I biomekaniska studier av hur elitlöpare springer under ett lopp tittar man på vilken del av foten som nuddar marken först. Är hälen tydligt den lägsta punkten av sula vid första markkontakt blir det kryss i rutan ”häl” även om löparen sedan har 93 procent av vikten på framfoten.

Om landning på häl även betyder att mycket vikt läggs på hälbenet blir man inte så effektiv. Men det betyder inte att man måste sätta ner framfoten först. Problemet är alltså inte att hälen nuddar först utan att man lägger mycket vikt där. Det är också helt okej att ha en hel del vikt på hälen, speciellt om man inte är löpare på en högre nivå. Det finns många motionärer som fått långdragna skador av att gå över till framfotslöpning.

Utnyttja gummisnoddseffekten

Ibland hör jag uttalanden om att alla elitlöpare landar på framfoten. Det gör de inte alls. Jo, alla sprintlöpare gör det. Deras hälar nuddar inte marken alls. Men ju längre sträcka desto troligare är det att löpare börjar lägga lite mer vikt på hälarna – och att de även sätter ner hälarna först. Vid VM i friidrott i London 2017 gjorde Internationella friidrottsförbundet en stor biomekanisk studie där det konstaterades att endast tre procent av maratonlöparna satte ner framfoten först. Cirka 70 procent satte ner hälen först och de övriga landade på hela foten. Det betyder däremot inte att 70 procent av löparna la jättemycket vikt på hälarna. För det gjorde de inte. Men för nästa person som säger till dig att sätta ner framfoten först kan du ju berätta att 97 procent av maratonlöparna vid senaste VM inte gjorde det. För långdistansare är det i princip alltid mycket viktigare var de sätter ner fötterna i  förhållande till höft och tyngdpunkt än vilken del av foten som sätts ner i marken först. Landar du med foten under din tyngdpunkt/höft är det dessutom nästan omöjligt att lägga för mycket vikt på hälarna. Det ordnar sig av sig självt.

Det finns stora fördelar med att ha en hel del av belastningen på framfoten eftersom man då på ett bättre sätt kan utnyttja den gummisnoddseffekt som man kan få från fötter, vader och hälsenor. Hur du bör fördela belastningen beror mycket på hur stark du är och hur långt du springer. Ju starkare vader du har och ju kortare ett lopp är desto mer vikt kan du lägga på framfoten.

Många som – helt korrekt – hört att man inte bör landa (lägga vikt) på hälen löser det genom att vinkla ner framfoten. Det leder ofta till att de landar ännu lite längre framför sin tyngdpunkt (vilket är dåligt). Samtidigt blir resultatet även ett mjukare nedslag, vilket de tolkar som något positivt. Mjukare landningar kan absolut vara bra. Men ofta blir nedslaget så mjukt att den tidigare nämnda gummisnoddseffekten försämras, eftersom en för låg vertikal kraft ofta ger längre markkontakttid. En kraftigt nedvinklad fot skapar också oftast en väldigt mjuk vrist som även det ger längre kontakttid.

Om man istället vinklar vristen så att framfoten är rejält högre än hälen, vilket många gör, kan även det leda till att foten åker iväg lite för långt fram. Så båda justeringarna kan ge landningar för långt framför kroppen – och precis där retade jag upp många duktiga löpare. För pratar du med med löpare från en friidrotts- eller löparklubb får du troligen rådet att man ska vinkla upp foten (dorsalflexion) precis före landning. Det är ett jättebra råd – för en person med rätt steg kan det skapa en spänning i foten som ger kortare kontakttid. Helt strålande faktiskt. Du kan själv prova hur det funkar. Stå upp och studsa upp och ner. Små studsar. Medan du gör det lyfter du tårna mot taket så att foten spänns (bara tårna, inte hela foten). Sen slappnar du av i tårna under fortsatt studsande. Därefter fortsätter du att lyfta/spänna och slappna av flera gånger. Då känner du hur foten går från lite mosigare stötdämpning till den ”sportfjädring” som krävs om man ska springa snabbt.

Var du sätter ner foten är viktigast

En duktig medeldistansare flexar alltså upp foten men landar ändå på framfoten. Men för en mer normal motionslöpare gör oftast den uppvinklade framfoten att de slänger fram underbenet för långt fram då rörelsen ofta även triggar en sträckningsreflex i framsida lår. Det blir extra lurigt av att det är så svårt att själv känna hur man belastar fötterna. Det beror på att framfotens yta är mycket större än hälens, samt att man har mer känsel i framfoten. Därför upplever många att de har 80 procent av belastningen på framfoten när det egentligen är mer 50/50.

Slutsatsen är alltså att mycket vikt på hälen ger en sämre effektivitet, samtidigt som för mycket vikt  på framfoten kan ge överbelastningsskador. Var du sätter ner foten i förhållande till höft och tyngdpunkt är för de flesta motionärer betydligt mycket viktigare än vilken del av foten du sätter ner först.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Nu startar We Who Run Club!!
Blogg
Sponsrat inlägg

Nu startar We Who Run Club!!


Nu kickar Saucony igång We Who Run Club – en ny community för dig som springer. Alla är välkomna – och det är helt gratis att delta!

Tanken med We Who Run Club är att inspirera och motivera löpare runt om i landet, oavsett ambition och nivå. Syftet är att alla deltagare ska klara av att ta sig i mål på olika lopp – och ha kul längs vägen. Under 2019 kommer fokus att ligga på KfS Kungsholmen Runt i maj samt TCS Lidingöloppet i september – och vägen dit börjar här och nu!

Det finns 7 olika program att följa för milen och halvmaran, baserat på vad du har för tidsmål. För milen har vi 4 program: under 40, 50 eller 60 minuter eller att bara genomföra ett millopp. För halvmaran har vi 3 program: under 90 minuter, under 2 timmar eller att bara genomföra loppet.
Alla programmen drar igång drar igång den 25 februari och dom är framtagna av landslagstränare Lorenzo Nesi med många års erfarenhet från löpcoaching på olika nivåer.
Men We Who Run erbjuder inte bara träningsprogram, utan för de som kan ta sig till Rålambshovsparken på Kungsholmen i Stockholm är det träning kl 18.30 varje onsdag från den 27 februari. Ingen föranmälan och ingen kostnad utan det är bara komma och hänga med, och träningen sträcker sig ändra fram till början av maj.

HÄNG MED I WE WHO RUN CLUB

För att ge en bild av vad som komma skall följer här ett utdrag för dig med så snabbt mål som att springa milen under 40 minuter!

– För att ge dig på det här upplägget enligt instruktionerna nedan krävs att du har hållit igång under de senaste månaderna med åtminstone tre till fyra träningspass per vecka där löpningen stått för minst två, helst tre av dem. Annars är det smart att omvandla lördagens korta snabbdistans till lugn löpning i 30 minuter, så att det ändå blir fyra löppass.

Den röda tråden i We Who Run Clubs program är att träna regelbundet och progressivt – det vill säga stegrande – såväl i fråga om omfattning som under de flesta passen. Vårt allra första längre pass, på söndagen, ska till exempel börja i kontrollerad, lugn fart – helst en bra bit över 5.00-minuter per kilometer. Sedan får det gärna utvecklas till att öka i fart. Men det ska fortfarande vara ett lugnt pass – spring absolut inte fortare än 4.30 minuter per kilometer. Om det går trögt behöver du inte öka farten alls.

Det första passet som du ska beta av är lugn löpning i en halvtimme, med en knorr på slutet. Ta dig till en brant backe som är 50 till 60 meter lång och kör i full fart upp för den. Tänk på att arbeta med höga knälyft, med rak överkropp rak och blicken lyft framåt och uppåt – alltså inte ner i marken. Pusta ut vid toppen av backen och gå lugnt ner. Gör om det hela fem gånger. Ha så nära hem som möjligt efteråt, bara några enstaka minuter är optimalt.

Ett alternativ är att utföra backarna på ett löpband. Ställ lutningen på + 6 och pröva att springa i 3.30–3:45 minuter per kilometer som hastighet. Hoppa av bandet efter 12–15 sekunder och hoppa på igen efter 20–30 sekunder. Genomför det här passet i början på veckan, gärna på måndagen.

Onsdagsträningen är ett fartlekspass – veckans riktiga fartutmaning. Ge dig bara på det om du har tränat regelbundet minst varannan dag hela hösten. Byt annars ut fartleken mot 45 minuters lugn löpning av samma slag som på måndagens pass.

Inled med 20 minuters uppvärmning, gärna i lätt stegrande fart. Töj i några minuter och dra sedan fyra koordinationslopp på 60 meter där du springer kvickt, men avslappnat. Vi kommer att testa några av dessa uppför, så att du kan jämföra med sprintbackarna. Gå lugnt i 15 till 20 sekunder mellan dessa koordinationslopp.

Sen väntar fyra repetitioner om fem minuter vardera. Inled i en fart runt 3.55 minuter per kilometer. Försök att springa nästa intervall i en fart som är en eller ett par sekunder snabbare per kilometer, så att den sista intervallen går på 3.50 min/km. Slarva inte med den tio minuter långa nerjoggen.

Ägna torsdagen åt någon annan form av träning med hög puls, under max 30–40 minuter: crosstrainer och spinning är de träningsformer som ligger närmast löpning. Om vintern skänker möjligheten att åka skidor eller skridskor så ta gärna tillfället i akt. I andra hand kan det här träningspasset utföras på fredagen, men det är sämre för återhämtningen inför lördagens pass.

I det här första skedet springer vi inga långpass, utan nyttjar lördagen till mer progressiv löpning. Vi börjar med 20 lugna minuter varefter du växlar tempo till cirka 4.15 minuter per kilometer. Ägna den närmaste kvarten till att stegra farten upp till tävlingstempot 4.00 minuter per kilometer. Om du inte har sprungit milen på en tid under 42–43 minuter det senaste året kan du nöja dig med att gå från 4.20–4.25-fart ner mot 4.10–4.15-fart. Jogga ner en kort stund efter det. De här passen kommer att bli betydligt längre, så kör inte hårdare än så här – även om du kan.

SUB 40-PROGRAMMET

Tänk på det här!

Innehåll: I detta vårt tuffaste program springer man inte oftare än vad man gör i 50-minutersprogrammet – däremot är passen både längre och genomförs i högre farter.

Förutsättningar: För att ge sig på sub 40-programmet bör man ha sprungit milen på 40–43 minuter det senaste året och helst ha hållit igång med träning åtminstone varannan dag. Den som inte varit så träningsflitig bör fasa sig in i programmet genom en försiktig ökning av träningsfrekvensen.

Om vintern slår till kan du med fördel flytta de snabbare passen inomhus. Sätt lite lutning (+1) på löpbandet och följ de ursprungliga instruktionerna. Det går också att byta löpning mot en annan träningsform. Men i första hand försöker vi utföra alla löppass ute. Låga temperaturer ska inte vara något hinder, åtminstone ner mot minus tio går utmärkt att löpträna i för de flesta. Is och modd däremot är klara anledningar till att fly under tak.

Du som ligger på en nivå mellan våra program bör välja det snällare och anpassa farterna till ditt mål. T ex kan du som siktar på 45 minuter på milen följa 50-minutersprogrammet, men öka då farterna med cirka 30 sekunder per kilometer.

Sammanfattning av första träningsveckan, 25 februari – 3 mars:

  • Mån eller tis: 30 min, sprintbackar 6 x 50–60 meter.
  • Ons: Uppv 20 min + 4 x 5 min @ 3:55->3:50/km, pj 3 min, nedv 10 min.
  • Tor eller fre: Alternativ träning med hög puls, gärna crosstrainer el spinning.
  • Lör: Uppv 20 min, 15 min @ 4:15->4:00/km, nedv 7 min.
  • Sön: 50 min. Börja i en fart över 5:00/km och öka långsamt, men aldrig fortare än 4:30/km.

HÄNG MED I WE WHO RUN CLUB

KOLLA IN HEMSIDAN FÖR WE WHO RUN CLUB

Mer info och tips och updates får du även på Facebook sidan WeWhoRun Club och på Instagram där du själv kan lägga upp inspirerande träningsbilder taggat med @wewhorunclub eller under hashtaggen #wewhorunclub.

 


Sponsrat inlägg

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Johannas Bäcklunds maratonsuccé!
Blogg

Johannas Bäcklunds maratonsuccé!


I förra säsongens slutskede reste hon till Spanien för att springa maraton. Trots en medioker uppladdning veckan före blev det ett dunderpers med 12 minuter! Möt Runacademys Johanna Bäcklund.

Den andra december förra året avgjordes Valencia Marathon på den spanska östkusten under fina förutsättningar: det var runt tolv grader när startskottet ljöd halv nio på morgonen och vindstilla. När Johanna Bäcklund korsade mållinjen hade temperaturen stigit några grader och solen strålade. I sitt livs andra maratonlopp knep hon en 18:e plats med tiden 2.39.12 – den sjätte bästa damtiden i Sverige 2018 (24:a genom tiderna). Om känslorna efter målgång säger Johanna:

– Det var en väldigt skön känsla att springa under 2.40. När jag började träna mer fokuserat mot maraton så siktade jag mot 2.45, men ändrade mig ganska fort, att jag ville under 2.40, säger Johanna, vars tidigare PB på maran var på 2.51 (Stockholm 2015).

Samtidigt låter hon inte helt nöjd med sin insats. Hon hade en väldigt slitig dag och hon trodde på förhand att det skulle gå lite snabbare med tanke på hur träningen hade gått före loppet, säger Johanna.

– Men jag hade inte så bra uppladdning som det kan bli med barn ibland. De var jättesjuka båda två; jag gick runt och bar på dem när vi var i Valencia så jag kunde inte riktigt fokusera. Nu i efterhand så åker jag nog själv när det är maratonlopp eller att bara min man följer med.

Vad hade du för tidsmålsättning före start?

– Jag startade väl lite för fort … Men runt 1.18 till 1.18.30 hade jag väl kunnat öppna på och kanske hållit hela vägen. Men det blev jobbigt redan efter 10 kilometer och jag kände att det inte var min dag, och jag hade känt mig lite småkrasslig under veckan. Jag var absolut inte dålig, men det påverkar att man är småförkyld. Och under hela andra halvan av loppet kände jag att jag bryter när som helst, haha. Jag försökte att hitta ljuspunkter, men det kom tankar på att bryta många gånger: med bara två kilometer kvar så tänkte jag fortfarande att ”nu skiter jag i det här”. Fast jag insåg hela tiden att jag kommer fixa under 2.40 – och då kände jag mig ändå ganska nöjd.

Johannas första mil gick på 36.18 och halvmaran passerade hon på 1.17.23. Måhända kan den tuffa öppningen också ha påverkat att det blev slitsamt tidigt in i loppet?

– Ja, kanske lite grann!

Hur lång förberedelseperiod hade du och hur såg träningen ut?

– Jag bestämde mig under sommaren att jag skulle springa ett maraton under hösten. Och i juli skruvade jag upp mängden lite och började springa längre långpass. Sedan kom augusti och då ville jag ha mera fart och jag sprang 10 000 meter på SM, Tjejmilen och därefter Stockholm halvmarathon i september. Efter halvmaran insåg jag att jag måste börja fokusera på Valencia om jag skulle fixa ett maratonlopp på bästa sätt.

Johanna kontaktade då Christian Mundt, tränare i Hässelby SK (tränar bland annat Caroline Almkvist som du kunde läsa om i augustinumret), för att få hjälp med träningen inför Valencia.

– Vi hade tio veckor på oss att hitta en bra maratonplan. De första två veckorna blev en övergångsfas från min vanliga träning till mer specifik maratonträning följt av just åtta veckor specifik maratonträning. Och det blev en helt annan typ av träning jämfört med vad jag hade kört tidigare. Passen gick väldigt bra, jag kände att jag fick ut mycket av dem. Och efter att ha tränat mig själv i två år var det kul att få hjälp av någon utifrån.

På frågan hur fartpassen såg ut säger Johanna att ”inget pass var det andra likt”. Det kunde vara långpass då hon sprang i 90 procent av maratonfart eller pass i maratontempo uppdelat i fyrakilometers-avsnitt. Eller till exempel en stege från en kilometer upp till fyra – och sedan ner igen (i maratontempo). Och ibland sprang hon i överfart. Totalmängden? 13–14 mil i veckan.

– Det tuffaste passet jag körde var två block som såg exakt likadana ut. Jag började i ungefär 85 procent av maratonfart i 10 kilometer och sedan 10 kilometer i 100 procent, och det gjorde jag två gånger på en dag med bara tre till fyra timmars mellanrum. Det var en skön bekräftelse när jag hade fixat det!

Johanna, som är uppväxt i Mariehamn på Åland och blev svensk medborgare 2014, höll inte på med friidrott när hon växte upp. Det som gällde var att segla optimistjolle och spela innebandy.

– Men jag tyckte även om konditionsträning. Jag åkte mycket inlines med min pappa och sprang joggingrundor. Sedan flyttade jag till Uppsala och började studera. Där blev det mer spinning, gymträning och jag fortsatte även med innebandyn fram till 2009. Det var väl egentligen när jag slutade med innebandy som jag kände att jag vill testa på något nytt. Min syster hade sprungit några lopp, och kan hon så kan jag också göra det, tänkte jag.

Det visade sig snabbt att Johanna hade anlag för löpning: Tjejmilen 2009 sprang hon på 41.34 och Stockholm halvmarathon på 1.32. Och redan ett år senare, efter att ha börjat träna med IF Åland och fått Mikael Nordblom som tränare, sprang Johanna 5 000 meter på 18.03 och 10 000 meter på 37.45!

Till säsongen 2019 ställer Johanna in siktet på en halvmara i nederländska Haag i mars som följs av Hamburg Marathon i april.

– Det kommer bli mot maraton som jag lägger upp min träning och halvmaran blir ett mål på vägen.

Kvalgränsen till VM (arrangeras i Doha, Qatar i september/oktober) är på 2.36.00 och tre kvinnor blir uttagna. Du har sjätte bästa tid just nu. Har du några tankar på VM?

– Det här var mitt andra maratonlopp; jag vill känna att jag utvecklas på maratondistansen och får tid på mig. Mitt fokus ligger inte att kvala till VM, utan mitt fokus ligger att kunna sänka mina tider och bli så bra som möjligt, sedan får man se vart det räcker.

Längre fram, har du några långsiktiga målsättningar?

– Så länge som jag tycker det är kul och så länge som jag utvecklas så kommer jag att fortsätta springa. Sedan skulle det såklart vara kul att springa i landslaget någon gång, men det är inte mitt primära mål. Jag drivs mycket av att kunna se min egen utveckling och bli bättre hela tiden.

Fakta Johanna Bäcklund

Ålder: Född 1985.

Yrke: Projektledare på Runacademy.

Bor: Stockholm.

Klubb: Runacademy IF.

Familj: Gift med Pontus, två barn (födda -13 och -16).

PB: 10 km landsväg: 34.50.

10 000 meter, bana: 35.12.

Halvmaraton: 1.16.52.

Maraton: 2.39.12

(alla pers satta under 2018).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*