Självömkan
Nu är det mindre än 2 månader kvar till Hamburg Marathon och jag börjar få lite panik. Vinterns träning har gått okej men inte så mycket mer än så. Just nu är jag definitivt inte redo för att maxa 42,2km, det är nästan så att jag mår dåligt av den tanken. Att springa en mara känns faktiskt ganska skrämmande i dagsläget trots att jag har gjort det arton gånger tidigare. Det är som att jag går och väntar på att allt ska lossna men att det aldrig gör det. Jag är fortfarande kvar i nån grundfas där jag intalar mig själv att jag just nu tränar för att kunna träna hårt så småningom, det är bara det att det redan är mars nu och hög tid att redan vara bra grundtränad.
Har inte vart i närheten av lika mycket och bra träning som tidigare år. Dessutom har jag i skrivande stund åkt på nån jävla förkylning vilket inneburit 0 löpta kilometrar den här helgen och upphov till ännu mera panik men också en hel del självömkan. Jag som aldrig är sjuk. Eller sjuk är väl att ta i. Det är inte så att jag har feber och är sängliggandes, jag har taggtråd i halsen och en rätt så grötig röst men löpning har vart uteslutet och jag har tyckt synd om mig själva hela helgen. Det är så j-a typiskt att bli sjuk lagom till att vi har sportlov. Direkt man sänker garden så åker man på en knock-out. Dom senaste åren har jag jobbat på sportloven och aldrig behövt sänka garden och heller inte blivit sjuk. Det här lovet sa jag nej till att jobba och med facit i hand så borde jag kanske inte ha gjort det för då kanske jag hade sluppit den här ofrivilliga vilan.
Nu är det inte så att jag har legat på soffan och käkat ferraribilar varje kväll den här vintern, jag har faktiskt sprungit en del, 1100km hittills i år närmare bestämt men jag har haft svårt för att motivera mig att göra dom där grisiga passen med dreggel runt munnen och huvudet på sned. Övervåningen har vart betydligt mer lockande än att gå ner i källaren trots att jag vet att det är där som magin sker. Ibland har jag kommit på mig själv med att bli allt för bekväm under intervallerna och tänkt att jag håller på att tappa min drivkraft att bli bättre. Faktum är att min största drivkraft just nu är att kunna äta chips och dricka öl på helgerna och fortfarande komma i mina skinny Levis jeans och mina slimfit Ralph Lauren skjortor. I torsdags när jag körde 4x5km tröskel sprang jag mest och tänkte att jag orkar fan inte det här, det här är alldeles för jobbigt och hamnade i nån sorts existentiell löparkris. Är jag slut som löpare nu?, vet jag att jag tänkte. 4x5km ska förvisso vara jobbigt men inte så outhärdligt jobbigt som jag tyckte att det var då. Dagen efter vaknade jag upp med min förkylning så kanske var det delvis en förklaring till varför jag blev spyfärdig av tröskelfart. Fick tillbaka en liten bit av självförtroendet då.
Ibland funderar jag på hur länge jag kommer orka träna för att prestera bättre tider. Det är ju inte så att man blir yngre med åren, tvärtom. I fredags fyllde en av mina bästa kompisar 40år och det fick mig att inse att det snart är min tur. Jag har så jävla svårt att se mig själv fylla 40. 40, då är man ju en gammal gubbe. Jag ser ju mig själv fortfarande som max 30 och även det är ju rätt gammalt, i alla fall om man frågar kidsen på skolan. Till viss del har jag inte riktigt samma driv och motivation som för 3-4 år sen. En del av det beror säkert på att jag fixat mina mål, sub80 på halvmaran och sub2.50 på maran. Jag vet att jag har bättre tider i mig men då kommer jag att måsta träna ännu hårdare och priset för dom där extra sekunderna blir bara högre och högre för varje år. Å andra sidan så tror jag att det kanske inte bara är negativt med att inte träna så mycket som jag gjorde för ett par år sen. Då var jag ju alltid skadad varje år och det är jag inte längre så kanske är det jag som har gått och blivit lite smartare.
Förhoppningsvis är halsen tillräckligt bra imorgon så att jag kan springa igen. Om det överhuvudtaget ska finnas en chans att leverera i Hamburg så är det dags att steppa upp träningen ordentligt nu och då är det ju en fördel om man faktiskt kan springa. Vi har mer eller mindre haft barmark här dom senaste veckorna vilket har vart helt jävla underbart men imorse var det rullgardin ner. Snö, snö och ännu mera snö. På ett sätt var jag glad över att jag inte kunde springa för det lockade inte att pulsa runt på oplogade vägar och svära för mig själv. Jag hade inte bara hunnit plockat fram mina Pegsus Turbo utan även skinnpajen och mina vita sneakers. Det är bara att ställa in dom i garderoben igen och plocka fram understället och dom fodrade tightsen för hallelujah, vintern är tillbaka! Woho!
