Jag vet. Vi är många som har skrivit, fräst och rutit i åt hur tjejloppen marknadsförs och vilken syn på tränande och tävlande kvinnor de visar. Men så länge inget förändras måste man fortsätta fräsa. Jag trodde nämligen att något hade hänt, att det hade blivit bättre av att många, både män och kvinnor, sagt ifrån och ifrågasatt, men så satt jag i helgen och slösurfade och ramlade in på Vätternrundans sajt.
Förlåt mig, men skratt och härlig gemenskap, är det verkligen det som tusentals kvinnor lagt hundratals mil i cykelsadeln för att få uppleva? Inte den fysiska prestationen? Att tjejlopp per automatik ska vara betydligt kortare (i Vätternrundans fall en tredjedel av det fulla loppet) stör mig fruktansvärt. Det finns så vitt jag vet inga bevis för att kvinnor inte klarar långa distanser sämre än män, snarare tvärtom. (Därför är Tjejmaraton, som är längre än ett vanligt maraton ett kalasbra exempel på motsatsen.) Men att loppen ska vara kortare och dessutom presenteras mer som en social happening än en faktisk tävling är att gå hundra steg för långt. Framför allt när hela loppet måste ramas in av rosa ballonger och goodiebags. Som om vi kvinnor inte vill springa annars!
Jag tror att kvinnor som vill skratta sig genom loppet kan göra det utan att det står i presentationen. Vi behöver ju inte berätta för männen att de ska ha roligt, de verkar kunna avgöra sin nivå på allvaret själva. Vätternrundan är ingalunda det enda lopp som förminskar kvinnors vilja att tävla på riktigt, som man uppenbarligen tror att män vill eftersom det inte står ett ord om glad gemenskap eller skratt i marknadsföringen av loppen där män också är välkomna.
Jag förstår att en del kvinnor inte är tävlingsgalningar som lägger timme ut och timme in i spåret för att träna inför Tjejmilen, och att sättet loppet presenteras kan sänka tröskeln för många att ställa upp i ett lopp överhuvudtaget, men så är det väl för en del män också? Men trots det skulle ett lopp där män springer aldrig presenteras så här.
Jag har hört skräckexempel på lopp där män som går i mål fått en ölkorv och kvinnor fått en röd ros. Det finns också lopp där det på tjejvarianten är tillåtet med såväl barnvagnar, stavar som hundar, och tjejlopp som inte ens är kontrollmätta. Det spelar ju ingen roll för vi kvinnor vill väl ändå bara springa runt och skratta bland hundar och bebisar tills vi går i mål och får vår goodiebag. Och vem som vinner spelar ju ingen roll, för vi tävlar ju ändå bara mot oss själva och för att få testa vår kondition. Eller hur!?
Nej. Det här förminskar tränande och tävlande kvinnors insatser. Och jag borde väl inte bry mig, jag springer ju inte ens lopp. Men jag blir tvärförbannad ändå. Det här handlar inte om löpning, utan är ett bevis på hur många ser på kvinnors träning. Den behöver man inte ta på lika stort allvar som mäns träning.
Missförstå mig inte nu, jag skrattar gärna i samband med att jag tränar. Jag kan lätt säga att jag aldrig har skrattat så mycket på passen som jag gör nu, på Crossfit Nordic. Men just när jag tränar är det blodigt allvar. Före och efter passen och till och med mellan seten kan jag garva läppen av mig, men när skivstången läggs på nacken eller det är dags för nästa omgång boxhopp blir jag svart i blicken och okontaktbar. Jag tar min träning på mycket stort allvar och jag vet att väldigt många andra kvinnor också gör det. Både de som springer och vi som tränar annat. Så, snälla förödmjuka oss inte med en röd ros vid målgången.
