Nya tag
God kväll! Egentligen borde jag rätta prov just nu men jag fick lite dåligt samvete över att jag inte hunnit skriva nåt här den senaste tiden så kidsen får stå ut med att vänta nån dag till. Dessutom har jag jobbat sjukt mycket den här veckan och vart kvar på jobbet till sent på kvällen nästan alla dagar så just ikväll tyckte jag faktiskt att jag gjort mig förtjänt av att få gå hem lite tidigare. Att springa 20km distans med noll sikt i minus femton grader och motvind från helvetet var tillräckligt eländigt nu ikväll.
Jag hatar verkligen januari, det är den värsta månaden på hela året. Den är kall, mörk, lång och tråkig. Det är svårt att vara glad, optimistisk eller tänka positiva tankar i januari när det känns som det är en hel livstid kvar tills det är dags för vår. Jag skulle vilja gå så långt och påstå att januari är det närmsta jag kommit en depression. Ju mer jag tänker på hur eländig den är, desto svårare har jag att finna nån livsglädje. Alla snow-lovers är säkert i sjunde himlen nu – vi har fått snö så det räcker och blir över för 10 år framåt – men för oss som avskyr snön så gick januari helt plötsligt från hemsk till ännu hemskare. Droppen var när mina gång-och cykelvägar som jag springer på tidigare i veckan blev till flera meter höga snöberg så nu jag har inte ens kunnat springa mina vanliga rundor.
Det finns dock en sak som är positiv med januari och det är att det alltid har vart en bra träningsmånad för mig. Min enda glädje just nu är att räkna mil för det måste betyda att ju större den potten blir desto kortare tid återstår av januari helvetet. Så jag räknar mil och hoppas på att jag snart ska vakna ur den här mardrömmen som stavas vinter. Det har i alla fall börjat bra, bortsett från all j-a snö. 244km på 11 dagar.
I mellandagarna såg jag nåt evenemang på FB som hette ”Alla vi som springer på Nyårsafton”. Jag kanske är dum i huvudet men jag fattade verkligen inte grejen med det. Skulle det vara nåt speciellt med att springa på just Nyårsafton? Vi löpare springer ju året om, oavsett om det är minus 20 grader eller Midsommarafton. Jag hade fattat om evenemanget hade hetat ”Alla vi som springer på Nyårsdagen” för det hade ju åtminstone krävt lite karaktär om man som dom flesta är lite småbakis då men Nyårsafton? What? Själv startade jag Nyårsdagen med 34km och sen dess har det rullat på. För övrigt är ett långpass den bästa medicinen mot en redig bakfylla.
Januari handlar likt tidigare år om mängd för egen del. Siktar man på att springa en mara i vår så är ju januari mer-eller mindre gjort för det, i alla fall om man bor i dom delar av vårt land som berikats med snö. Hade det inte vart för ensidigheten och rädslan för att förlora fartkänslan helt så hade jag gärna sprungit 20km distans varje dag. Fart är viktigt men mängd ska inte underskattas när man tränar för marathon. Vet inte hur många race reports man läst där ”folk” skyller sina mara-misslyckanden på kramp, stumma ben, soppatorsk mm. Det är ju hela grejen med just marathon och är man inte tränad för det så kan man ju heller inte förvänta sig att prestera. Det spelar liksom ingen roll att man sprungit snabbt på milen, det är ingen garanti för att man kommer springa bra på maran om man inte tränat specifikt för det. Så även fast jag lovat mig själv att köra mer fart i år så är ju grunden nu i uppbyggnadsfasen ändå många mil i veckan och bygga upp en hårdhet i kroppen som gör att man kan stå emot krampen, dom stumma benen och soppatorsken när skallen skriker stanna under dom sista kilometrarna på en mara. För är det nåt man kan vara säker på här i livet förutom döden så är det att man kommer vilja lägga sig ner och dö i slutet av en mara.
Jag samlar som sagt mil men jag kör även lite fart inomhus på band. Nu när jag har ett tydligt mål (London Marathon om 100 dagar) så är det betydligt lättare att motivera sig själv till att ge 100% på bandet och inte fuska och avsluta i förtid som jag gjorde innan jul. Inte ens tristessen eller värmen har lyckats besegra mig hittills och inte heller känslan av att ha två lyktstolpar till ben pga dålig återhämtning mellan passen. Jag har bara ställt in huvudet på att nu är det 110% fokus som gäller för det kommer inte bli nåt PB i London av att vara bekväm eller lyssna alldeles för mycket på kroppen. Det enda jag fuskat med är lite längre vila och mindre lutning på den sista intervallen om kroppen protesterat. Jag får gratis gymkort av min arbetsgivare på ett av stans större gym men jag överväger starkt att köpa ett gymkort på nåt annat ställe under vintermånaderna bara för att löpbanden på mitt gym dels alltid är upptagna men också bedrövligt dåligt underhållna. Inga fläktar, dålig kalibrerade, dåliga menyer och konstant nersvettade. Det är nästan lite provocerande när man kommer till gymmet för att kötta hårt och upptäcker att alla löpband är upptagna av folk som går på dom samtidigt som dom läser en bok eller koll film på en ipad. Ibland kan man få sitta och stirra in i väggen i en halvtimme innan nåt band blir ledigt. Jag har säkert ondgjort mig över det här tidigare men det är lika aktuellt varje januari när alla får för sig att börja träna.
Januari till trots men en tredjedel har ju faktiskt redan gått, ibland är glaset faktiskt halvfullt och inte bara halvtomt. Två tredjedelar kvar. Nedräkningen har börjat. Och allt blir ju faktiskt lite bättre och lättare med schysst musik. Beyonce på stereoider till exempel.
/Hörs
