Marathonmannen
Jag tror det var i slutet på februari som Jonas på RW ringde och frågade om jag ville vara en del av Team Asics Go Run It. Ett par veckor senare hade LG styrt upp min träning och sen dess har jag persat både på maran och halvmaran. Förhoppningsvis är det bara början. Dessutom har ju säsongen bara börjat. Känner mig starkare än någonsin. När jag vaknade i söndags fanns inte ett spår av Kungsholmen runt kvar i kroppen, det första jag gjorde när jag kom hem till Sundsvall var att sticka ut på ett 31km kuperat långpass och fick hålla tillbaka för att inte springa för fort. För ett år sen kunde jag knappt springa dagen efter en halvmara, än mindre ett långpass men nu känner jag mig bara urstark och i riktigt bra form. Tänkte under gårdagens regniga runda att jag kanske inte tog i tillräckligt i lördags med tanke på hur lätt det kändes.
Bestämde mig efter lördagens lopp för att gå all-in på Asics Stockholm Marathon. Inför Rotterdam var formen högst osäker efter en vinter med bara massa nötande i lugn fart, Premiärmilen veckan innan antydde dessutom att formen inte var den bästa, men nu inför Stockholm så vet jag att jag är i bra form. Jag har kört fler fartpass & intervaller de senaste 2 månaderna än jag gjorde på hela förra året, tänker inte fega eller öppna defensivt som i Rotterdam, det värsta som kan hända är att man bonkar ute på Djurgården och får ta en taxi in till stadion….been there, done that, och jag överlevde det den gången. Skulle det hända så händer det, det kommer fler chanser.
På tåget hem igår lyssnade jag på senaste maratonpodden med Åke Biten Eriksson. Kom på mig själv med att sitta och småle under hela avsnittet. Det verkar vara en skön snubbe med en skön inställning och han satte fingret på många intressanta saker. Rekommenderas varmt. Jag reagerade framförallt på det han sa om att motionärer kanske tar sig själva på lite för stort allvar. Exakt så är det nog. Vi måste komma ihåg att vi är motionärer som i grunden gör det här för att det är kul, inte för att vi har någon press på oss att prestera (mer än från oss själva). Det betyder inte att träningen alltid ska vara rolig och bekväm, men vi är inga elitidrottare och det kan vara bra att påminna sig själv om det ibland, för jag är nog inte ensam om att stundtals uppslukas av både träning och resultat mer än vad som är hälsosamt. Inför Kungsholmen Runt laddade jag upp med starköl kvällen innan, det är sånt som är helt okej för en glad motionär trots att man vill prestera. Jag har lovat mig själv att inte låta träningen begränsa mitt liv, däremot kan jag aktivt välja att avstå nånting för att det får mig att må bättre eller att jag prioriterar träning framför nåt annat men då är det för att jag vill det, inte för att jag måste. Öl är gott, lopp är roligt att springa, svårare än så behöver det inte vara. Man vill ju inte sluta som Marathonmannen i Mammas nya kille…



Antal kommentarer: 2
Frida Michold
Jag föll också för Biten, särskilt hans 15 km-uppvärmningar.. Respekt
Anders Larvia
Tack Petra! Och tack för en bra podd, vore kul om LG dök upp i ett framtida avsnitt 🙂