I dagens tidsoptimerade samhälle säljer genvägar bättre än någonsin. Genvägar till en smalare och starkare kropp, ett yngre och snyggare utseende eller till en bättre kondition. Och allt ska ske med minsta möjliga insats – på rekordkort tid.
I träningsvärlden har till exempel Tabata-intervaller lanserats som en sådan ”quick-fix” för tidspressade motionärer. Även vi skrev om Tabata-träning i # 8-13, utifrån vad forskningen verkligen säger om metoden; att den verkligen inte är tillämpbar på all form av träning – eller ens är något för alla.
Kostmodeller och inte minst dieter är annars tacksamma ”genvägar” att paketera. Det senaste halvåret har handlat mycket om periodisk fasta, särskilt då 5:2-dieten som en metod att gå ner i vikt, bli hälsosammare och leva längre.
Kommersiellt är 5:2 en succé och metoden lovordas från så väl forskare som nyfrälsta fastare. Och för den som vill förändra sin livsstil och minska sitt kaloriintag – oavsett om det handlar om hälsa eller viktnedgång – kanske 5:2 fungerar. Många har personliga erfarenheter som vittnar om det.
Men vi förleds gärna tro att allt ordnar sig bara vi fokuserar på vad och hur mycket vi äter. Jag förstår verkligen attraktionskraften i det budskapet. Det är mycket enklare att ta bort lite mat – så länge man får njuta av all övrig bekvämlighet som våra hypermoderna, fysiskt inaktiva och därmed mycket ohälsosamma liv erbjuder.
Visst är kosten viktig – det vi äter påverkar vår hälsa och vår prestationsförmåga i grunden. Forskningen visar också att vissa typer av mat är mer hälsosam än andra – nu är det Medelhavskost som gäller.
Men det verkliga problemet är att vi de senaste femtio åren har skapat ett samhälle där ingen ska behöva röra på sig mot sin vilja. Fysisk rörelse har istället institutionaliserats och kommersialiserats. Det mest naturliga av tillstånd för oss som varelser har på mycket kort tid blivit en konstruktion – som måste planeras och struktureras i detalj – och fenomenet motionsidrott har uppstått.
Och det här är grundproblemet. Om vi bara kan flytta fokus från vad vi stoppar i oss, till hur vi använder energin – då har vi de verkliga nycklarna till en bättre hälsa, en sundare kroppskonstitution och kanske till och med ett längre liv. Kost och fysisk aktivitet är dessutom två aspekter av den mänskliga fysiologin som är tätt sammankopplade. Vi kan inte sluta röra på oss och tro att allt löser sig om vi istället fokuserar på maten.
Därför ville vi belysa problemet med ett alltför ensidigt fokus på mat och bantningsmetoder – och den populära 5:2-metoden fick tjäna som exempel. Vi ställer helt enkelt de hälsopåståenden som görs om 5:2-metoden mot de, väl underbyggda, hälsoeffekter som träning i allmänhet och löpning i synnerhet ger.
Dessutom ställer vi oss frågan om periodisk fasta och konditionsträning ens är förenligt. Vi pratar med experter på området, både förespråkare och skeptiker, och en löpare som har testat att träna och fasta – du hittar artikeln i Runner’s World nr 11.
Svaren är inte helt entydiga, men en inte helt överraskande slutsats vi kan dra är att om man vill gå ner i vikt, få en bättre hälsa och (kanske) leva ett längre liv så är det högst troligen bättre att springa än att fasta. Men det är ju en genväg som du som löpare redan upptäckt.
Men visst finns det genvägar till framgångsrik träning. Ett enkelt sätt är att lyssna på de erfarenheter som miljoner löpare gjort före dig, och de slutsatser som idrottsforskningen kommit fram till. En sådan genväg är att hitta rätt balans mellan hård och lätt träning.
Insikten om hur den balansen ska se ut kom jag fram till efter många år av träning, och det var för mig nyckeln till bättre träningsresultat trots mindre träningstid. Jag önskar bara att någon hade berättat det för mig tidigare – som Christer Wernhult gör i det här numret. För den som vill träna smartare och effektivare är den kunskapen en riktig genväg. Håll till godo.
