Börjar förstå hur riktiga människor har det som inte har en evig sporthypnotisering.
Vad som positivt är så har man mer energi än tidigare för att göra ”roliga” ärenden/nyttor i hemmet. Man kommer iväg oftare till soptippen, rensar ur garderoben 3 år försent, ringer nödvändiga samtal för att boka upp barnen på diverse sportaktiviteter och framtida skolgång etc. I takt med att göra listan betas av och antalet rödmarkerade rader försvinner så ökar aptiten för att börja leva sitt normala liv igen. Älskar rutiner, är extremt hemmakär och har svårt för att sluta med mina vanor. Minnet av min militärtjänst är att det var en fantastisk period. Äta, sova, träna och göra det man blev tillsagd är en mycket behaglig tillvaro i min mening. Verkliga livet utanför är alldeles för komplicerat och tittar man på statistiken över hur folk mår fysiskt och psykiskt så verkar det som om bara 20-30% klarar av det utan att må dåligt halva tiden.

Gjorde en genomgång i veckan över min fysiska status rent rörlighetsmässigt & muskulärt med min vän Magnus Hagström som är guru på detta område. Det var väl inte ett lysande resultat över hela linjen men heller inte nattsvart.

Positivt var att jag kan börja träna med ganska tunga vikter omgående. Negativt var att de svagheter jag har är sannolikt anledningen till de småskador och hinder jag har upplevt under föregående säsong.
Har mycket jobb framför mig för att balansera upp de svagare partierna och en hel del obehaglig träningsvärk framför mig. Ska även försöka köra en del uppräthållande styrka senare under brinnande säsong men det blir nog efter genomförda löp eller cykelpass mest för att inte tappa det jag har byggt upp. I den perfekta världen tränar man ju strukturerat minst två timmar styrka i veckan året runt. I den riktiga världen existerar inte den tiden och man får försöka kompromissa bäst man kan. Prioritet om man bara har x timmar i veckan är ju att hinna springa, cykla & simma. Det andra är sekundärt och får klämmas in om möjligt. Som jag har skrivit tidigare så är det nog fortfarande bättre att träna sig snabb än försöka hitta fysiskt perfektion via rödbetsjuice, idiotiska dieter, yoga & barfotapromenader. Säkert magiskt bra att äta rötter och dricka avkok på björkaska men oklart om det får mig att springa tusingar under 3:15 min/km?!

Har gjort en annan förbättring inför kommande säsong. Bad min tränare Björn att sätta ihop ett realistsiskt schema för en idealvecka som skulle passa någon som mig. Hans instruktion var att inte ta för mycket hänsyn för min vardag utan skriva vilken typ av pass han skulle vilja se mig göra på specifik dag. Självklart ha i beaktande att jag jobbar och att det är vinter ute. Detta resulterade i något som skiljer sig för den oinvigde ganska lite från föregånde år men det var några förändringar som kan vara det som får mig att bryta igenom till nästa platå. Är övertygad om att jag nu har funnit den perfekta balansen för mig. Håller dock detaljerna för mig själv tillsvidare. Lyckligtvis var det inte fler eller längre pass…men gissar att de kommer bli desto tuffare.

Fick betala för min frustration igår när jag hakade på och körde 12×400 meter med fallande vila. Första vilan var hela 2:30 mins, sen kortades den ner med 15 sekunder efter varje avklarad fyrahundring. Första tog 64 sekunder och kändes allt annat än bra. ”Du kommer säkert in i det” tänkte jag och sprang den andra på 66 seks. Den femte gick på 74 sekunder och då kändes det som om en sprungit över ett aktivt minfält i vaderna samt inandats senapsgas i lungorna. Fanns inga andra alternativ än att bryta. Ganska skönt faktiskt att kunna göra det med gott samvete & beskåda resten av gruppen som slet som djur för att undvika total kollaps.
Se folk man känner träna sig till illamående har en mycket upplyftande effekt på mitt humör. Detta gör säkert mig till en psykopat men det är okej. De flesta man känner är regelrätt sjuka i huvudet på något plan, inget fel med det.

Kul helg om man gillar sport i Stockholm, speciellt för cykelintresserade. Sweden Bike Expo i Kista lör-sön, Cyklocross SM Stora Skuggan samt Tömilen i Lill Jansskogen på lördag.

Tack för mig

Nelker

Otroligt tråkigt just nu på träningsfronten. Inte så konstigt kanske eftersom jag inte tränar. Går emot precis alla mina instinkter och gör inte ett skit. Istället jobbar jag och hänger med familjen. Helt fantastiskt såklart att kunna spendera mer tid med dem men det känns verkligen som en pusselbit saknas. Tog barnen i vagnen och begav mig till Stora Skuggan i lördags för att kika på Vintermaran. Det gjorde bara saken värre. Ville typ dra av mig dunjackan och hoppa in framför Jonas Buud och ge den gamla slitvargen en match. 
Märkligt ändå hur långsamt det ser ut att gå från sidlinjen. Karln kör ju en bra bit under 4:00-fart och smågarvar samtidigt. Fantastiskt hur stark han är.
Hoppas verkligen denna lugna period ger resultat i förlängningen för speciellt kul är det inte. Fattar inte hur folk gör som inte har en riktig hobby för att få den där kicken varje dag?!

Precis som vid slutet av förra säsongen tittar jag nu igenom året som har gått och försöker dra några slutsatser över vad som gick bra och vad som var mindre lyckat. 
Lyckades bra med den träningsidé jag hade, dvs cykla & simma mer men ändå bibehålla löpningen. Totalt har jag tränat & tävlat ca 355h i skrivande stund fördelat på följande staplar: Simning 65h, ca 15 mil. Cykling 170h, ca 570 mil. Löpning 115h, ca 150 mil. 
Även om simdosen har ökat så är 65h alldeles för lite för att jag ska kunna hänga med de riktigt duktiga framöver. Måste nog upp i minst 100h under 2014. Cyklingen utvecklades riktigt bra så där räknar jag med att köra ungefär som i år men eftersom jag är mer erfaren nu hoppas jag kunna effektivisera det ytterliggare och nå en 5-7% förbättring. Löpningen som brukade vara mitt s.k. vapen är nu mer medelmåttig och där måste jag ta mig i kragen. Lugna passen måste vara lugnare och de hårda ännu tuffare. Detta kombinerat med lite styrka borde räcka för att lyfta mig en nivå. 

Har redan tittat på de tävlingar & läger jag är sugen på att köra och kommer nog tävla på följande race om inget kommer i vägen. Har ingen målsättning att köra Hawaii nästa år men låter det vara osagt om chansen ges då jag är rätt impulsiv av mig. 

Mars – 1 vecka läger på Playitas
April – 1 vecka cykel under Påsken på landet samt Challenge Fuerteventura 70.3 (26/4)
Maj – Duathlon SM, målsättning top 5 placering. 
Juni – 1 vecka cykelsemester i Cannes samt Halmstad 70.3, målsättning pallplats (29/6 Nytt datum)
Juli – Inget planerat, fokusera på att träna riktigt mycket.
Augusti – Kalmar Ironman, målsättning pallplats AG 35-39.
Sept – Nov – Förhoppningsvis inga större grejer. 

Var inte helt nöjd med 2013 även om Kalmar gick ok. Duathlon SM, Kungsholmen Runt & Halmstad 70.3 gick dåligt enligt mig även om de var otroligt lärorika. Ska inte göra om samma misstag nästa år.

Som ni ser är det inga löpartävlingar inplanerade ej heller några exakta tidsmål. Har märkt att det tar bara kraft från det man verkligen borde fokusera på. Klart man har idéer om hur snabbt vissa saker borde göras men att hänga upp sig för mycket på det vore korkat då de yttre omständigheterna i denna sport har väldigt stor påverkan på resultatet. Den läxan har jag åtminstone lärt mig… 

På tisdag ska jag gå till Magnus Hagström och ta reda på hur klen & sned jag är muskulärt. Då får jag något att sysselsätta mig med innan jag sätter igång med den ”riktiga” träningen 2:a december. 

Stay tuned

M. Nelker

Kliar lite ändå när man ser den här bilden tagen 5 minuter före start…

 

Det var en ledbruten man som kröp över mållinjen i New York. Som jag skrev innan så var det en kravlös tillställning att springa men ville ändå ge det en ärlig chans.
Finns inte så många med min profil som gjort något liknande tidigare så svårt veta hur kroppen skulle orka med. Svaret kom efter ca 16-17 kilometer. Märkte hur kranen ströps åt och farten slutade komma ”gratis”. Till en början låtsades jag som om ingenting och försökte motverka mina stumnande ben med en gel och kasta in några extra pulsslag i brasan. Den strategin funkade hyfsat i ytterliggare en mil förutom i uppförsbackarna när jag blev omsprungen av den ena klungan efter den andra. På platten hängde jag bra med men så fort det var uppför eller utför så blev jag hjälplöst avhängd. Hade redan vid halva distansen som jag gjorde på 1:27:44 insett att 2:53-2:55 var helkört och att jag fick nöja mig om jag ens fixade 3h.

Fokuserade för att behålla lugnet och inte bli för negativ. I denna situation har jag varit förut men det var länge sedan nu. Koncentrade mig på att bibehålla viss teknik och hålla frekvensen hög. Tyvärr kom de ifrånkomliga kramperna vid 30 kilometer och då vet man att det enda som återstår nu är smärta och frustration. Att ligga i fartintervallet 4:20-4:30 blev utmanande vilket kändes förödmjukande då det normalt är min återhämtningspace när jag kör intervaller med aktiv vila. Inte mycket att göra annat än göra det bästa av situationen tänkte jag men har glömt hur tråkigt det är att avsluta ett lopp i misär.

Bli passerad av hundratals löpare är inte stimulerande och gör hela situationen fruktansvärt demoraliserande. Mot slutet började jag t o m störa mig på allt oväsen längs banan och ville mest bli lämnad ifred. Kan inte riktigt göra något åt det men känner mig nästan lite skamsen under sista halvan. Försökte verkligen höja farten under de sista 4 kilometrarna men alla insatser resulterade bara i mer kramper och ytterliggare stumnad. Brydde mig inte ens om vad klockan stod på när jag gick i mål och tårarna var nära. Normalt brukar jag gråta i mål av kombinerad lättnad & glädje men denna gång så var det nära pga smärta & besvikelse.

Nu såhär i efterhand var det ofrånkomligt. Finns inga ursäkter annat än jag inte är bättre löptränad just nu. Det har sina förklarliga skäl, det inser jag men kan inte låta bli att bli besviken.
Fullkomligt avskyr att göra dåliga resultat och mitt självförtroende får försvara sig för det batteri av negativa slutsatser jag genomgår efteråt. Men precis som jag visste innan så skulle jag oavsett resultat bli en nyttig erfaranhet rikare.
Tyvärr verkar det så som om åldern börjar göra sig påmind, löpningen kommer inte lika gratis och jag har mycket svårare för att springa fort sliten eller med begränsad träningsmängd innan.
Den ovärderliga listan över ens begränsningar & styrkor växer sig längre och mer detaljerad. 2013 har verkligen varit ett lärorikt år. 2014 hoppas jag blir mindre volatilt och ännu snabbare…

Hade tänkt skriva några rader om loppet som sådant men struntar i det. Mitt minne från loppet är negativt och vill inte vara den som bara gnäller. Misstänker dessutom att detta var ett ganska mediokert år för arrangörerna med allt som har hänt.

Väldigt påtagligt hur säkerheten har skapat stora problem för dem och vädret i söndags var allt annat än perfekt både för löpare samt åskadare.
För er som siktar på en storstadsmara, göra en bra tid i kombination med upplevelse så tycker jag att Paris och framför allt London är två bra alternativ. Då slipper ni dessutom allt besvär med logistiken, lång restid & jetlag.

Ska testa en ny grej. Kommer inte träna som vanligt i November utan ha en välbehövlig paus. Egentligen inget fel på motivationen men inser att jag inte är odödlig längre och ska jag fortsätta utvecklas samt hålla mig skadefri måste jag låta kroppen få en chans att återhämta sig. Kommer sannolikt simma 2 gånger i veckan och köra lite MTB när tillfälle bjuds men all form av kvalitativ löpning ligger nere. Istället ska jag försöka ta mig till gymmet och styrketräna. Det är verkligen något jag kan bli bättre på. Inte besökt gymmet en enda gång under 2013, det är för dåligt. Kan verkligen förbättra hur jag behandlar min arma kropp. Den var INTE imponerad över att behöva släpa sig runt New Yorks gator i söndags och den ger tillbaka med full kraft i skrivande stund. Har svårt att gå fortfarande, ett par naglar är bortom all räddning och känner mig som en Zombie. Träning är bra för hälsan sägs det men för extrema doser kan fan inte vara nyttigt heller?! Vore intressant att veta var ens personliga brytpunkt ligger…

Detta var knappast munter läsning men såhär dyster blir jag av ett skitlopp.

Nelker