Världens mest kända längdhoppsgrop?

End of the World Marathon i Belize, en mara som verkligen gör skäl för namnet. Med sitt läge i Placencia, allra längst ner på halvön med samma namn, så känns det verkligen som att man är på planetens mest avlägsna plats. Men en förtjusande sådan.

Centralamerika bjuder på många häftiga utmaningar för maratonlöpare. Vackra miljöer med en rik historia, men samtidigt en komplicerad del av världen där det verkar råda kronisk politisk instabilitet. Det finns lättare områden på världskartan att besöka, men knappast lika spännande.

Det var för ganska precis ett år sedan som jag bestämde mig för att äntligen springa maraton i Mexiko, det tredje största landet i Nordamerika. Och.. samtidigt besöka klassiska Olympiastadion i Mexico City, platsen där en viss längdhoppare trotsade tyngdlagarna och satte ett långlivat världsrekord 1968. Mer om detta senare.

Flygbiljetten bokades därmed som en resa Stockholm–Oslo–Miami–Panama City och med en hemresa Mexiko City–Chicago–Stockholm. En resa som krävde egna transporter mellan maratonloppen, men det var även tanken med upplägget, att återigen få njuta av att färdas landvägen mellan destinationerna i Centralamerika. En resa som jag gjorde 1999 med start i San Francisco och slutpunkt i Panama City.

Mitt flygbolag från Panama var emellertid av en annan uppfattning när jag visade upp min biljett i gaten i Miami. Jag hade nämligen ingen biljett ut ur Panama, ett färdbevis jag saknade eftersom jag planerade att köpa bussbiljett på plats i Panama City.

I all hast tvingades jag därmed att med dålig wifi försöka hitta ett bussbolag som sålde biljetter online, alltmedan kön i gaten blev allt kortare och jag till sist såg hur dörren stängdes. Jag var rökt. Jag hade missat flighten.

Lyckligtvis kunde flygbolaget boka om mig på nästa flight till Panama City och i det läget var det bara att glömma den romantiska idén om att återigen få återuppliva Centralamerika med buss.

Jag köpte istället billigaste möjliga flygbiljett ut ur Panama, vilket i det här fallet blev en enkelbiljett till San Jose i Costa Rica. Och eftersom samma inreseregler gäller i Costa Rica så tvingades jag några dagar senare köpa även en biljett ut ur landet för att på så vis hamna i södra Mexico, så nära gränsen till Belize det gick att komma.

Panama City Marathon var en olidlig kamp mot värmen där det krävdes två långa uppehåll på luftkonditionerade snabbmatsställen för att överhuvudtaget ta sig runt banan. Och det skulle bli än tuffare veckan senare när End of The World Marathon avgjordes i Belize.

Namnet till trots så har den inte att göra med det geografiska läget på världskartan, utan om Majafolkets spekulationer om att jorden skulle gå under 2012. Så här skriver arrangören själva om namnet:

The first Placencia Marathon & Half Marathon was held in December of 2012, days before the end of the Mayan Calendar on December 21, 2012. That date, often referred to as the “End of the World” was especially significant in Belize where the Mayans have lived for hundreds, if not thousands, of years. Although the world did not end in 2012, we retained the name “End of the World Marathon” in honor of the distinguished writer Aldous Huxley, who wrote in 1934 about Belize ’If the world had any ends, British Honduras would certainly be one of them.

Alla startavgifter i maratonloppet går till skolstipendier för elever boendes i området så det finns alltså ädla motiv till att ställa upp i tävlingen. Det är dessutom, sina  enkla förutsättningar till trots, ett bra arrangemang med allt som man behöver för att skutta runt 42 kilometer. Man bör dock vara acklimatiserad till temperaturen när man ställer sig på startlinjen i loppet.

Trots den tidiga starten i Belize så blev nämligen värmen övermäktig och redan efter 26 kilometer insåg jag  att hade nått vägs ände i End of The World Marathon.

Världen gick trots detta inte under för egen del och med ett års betänketid så är jag ganska säker på att jag återkommer till tävlingen. Och då acklimatiserad till tropisk värme.

För mer information: End of the World Marathon.

 

Det är många stora idrottsevenemang på gång nästa år. Störst av alla är naturligtvis OS i Paris i slutet av juli, men det finns även intressanta mästerskap på veteransidan. Olympiaden avslutas 11 augusti och bara två dagar senare inleds veteran-VM i friidrott i Göteborg.

Månaden senare är det dags för maratonlöparna att göra upp i veteran-VM, men då i gamla OS-staden Sydney. I nästa nummer av Runner’s World Sweden finns ett reportage om Sydney Marathon, en tävling som för övrigt finns med på Springtime Travels reseprogram 2024.

En friidrottare som vet hur det känns att tävla i Sydney är stavhopparen Patrik Klüft som deltog i OS för första gången 2000. Runner’s World Sweden har fått ett snack med honom om hur det är att tävla i en olympiad.

Vänster: OS-arenan i Sydney. Höger: Upploppet av Sydney Maraton med ikoniska operahuset bakom mållinjen.

Blir man extra hispig inför ett OS eftersom tävlingarna bara hålls vart fjärde år?

– Nej, generellt så blir man istället väldigt inspirerad. Det beror ju också på vilken fas man är i som idrottare. OS i Sydney var min första olympiad och jag hade precis etablerat mig bland de 15 bästa i världen, men var för instabil som hoppare. Är du i en fas som idrottare att du slåss för placeringar bland topp-6 så blir tävlingen på ett annat sätt.

Rent praktiskt, hur bökigt är det att tvingas resa med stavar till andra sidan av planeten? 

– Ingen fara alls, hopparnas agenter och nationella förbund sköter det kanonbra. Gäller ju bara att ha lite koll på vilket flyg man kan frakta stavar med och inte. Långresor är sällan ett problem då flygplanen är stora.

Vad är den stora skillnaden med att delta i ett VM jämfört med OS?

– Tävlingsmässigt så är båda mästerskapen de största och såklart klickar OS lite högre i folkmun, men som aktiv är det samma prio.

Hur såg träningsförutsättningarna ut inför OS? Tvingades ni leta upp stavställningar i halva Australien med tanke på konkurrensen från så många andra nationer som ville träna inför tävlingarna?

– Det är i alla fall för oss svenskar väldigt uppstyrt inför alla mästerskap och för att ta Sydney-OS som ett exempel så hade friidrottarna sitt precamp och sin bas i Brisbane. Sedan flög man in inför sina tävlingar.

Gick du själv med i invigningen under OS i Sydney? I så fall, hur är känslan att tåga in med världsstjärnor från alla möjliga idrotter?

– Nej tyvärr inte, jag tävlade sent i Sydney så vi satt i Brisbane och kollade på invigningen. Häftigaste där var ju när jag skulle in till min kvaltävling och då värmde vi upp på en annan mindre arena som för övrigt var den arena jag vann JVM-silver på fyra år tidigare. När vi kom upp för trapporna och in på huvudarenan satt det 110,000 personer på läktaren redan halv nio på morgonen. En helt galet häftig känsla!

Ni var två svenska deltagare i stavhoppstävlingen, gav det en trygghet eller är det inget som påverkar ens förberedelser?

– Ja så klart. Martin Eriksson är äldre och mer rutinerad samt en otroligt prestigelös person så han tog hand om mig.

Åkte du hem direkt efter tävlingen eller hade du möjlighet att stanna kvar och vara med på avslutningen? I så fall, hur var det att gå in på avslutningsceremonin?

– När vi väl hade kommit till OS-byn så bodde man kvar där tills din sport var avslutad och eftersom friidrotten allt som oftast ligger sent i programmet så var vi kvar på avslutningen. Det var en häftig upplevelse med fulla läkare och coola effekter. Jag minns så väl två saker eftersom jag gillar musik ganska mycket. Plötsligt hörde jag ett känt intro från en av musikscenerna och då var det Midnight Oil med låten ”Beds are burning” som drog igång. Jag sprang dit och ställde mig längs fram och head-bangade med mitt korta hår. Efter det så kom Kylie Minogue in på scenen, inte en superfavorit, men väldigt kul att se live eftersom man kände igen hennes låtar.

Hann du se några andra idrotter förutom friidrotten i Sydney?

– Ja, jag hann kolla på lite K1 och K2 paddling samt handbollsmatcher med ”Bengan Boys”, både semifinalen och OS-finalen.

Vilka är dina bästa minnen från Sydney? Hann du exempelvis se Cathy Freeman springa 400 meter?

– Jag såg inte loppet loppet med Freeman, men hon var som en symbol för hela OS. En fantastiskt idrottare och person. Jag var i OS-byn tillsammans med några av mina lagkompisar och kollade på TV. Detta är ändå ett av mina bästa minnen. Starten på loppet går, vi öppnar upp till vår veranda för att ha öppet och lyssna om vi skulle höra något ljud från arenan. OS-byn som låg ca,1,5 km från OS-arenan fick vänta en stund innan ljudvolymen på arenan nådde fram, men då blev det hysteriskt. Vilket tryck när ljudet nådde OS-byn. Helt fantastiskt! Ett annat minne är såklart handbollsmatcherna även fast Sverige förlorade mot Ryssland i finalen. Enorm stämning i hallen.

Är du den förste svensk som hoppat på 6 meter i tävlingssammanhang?

– Oj, det vet jag inte, men jag sticker ut hakan och säger ja ändå.

Vad säger du om Duplantis senaste världsrekord?

– Ja, den mannen är ju otrolig och det är en ynnest att få uppleva hans primetime från sidan. En otroligt ödmjuk, trevlig och avslappnad person. Han är en väldigt stor idrottare och person och dessutom med den svenska tävlingsdräkten på sig. Känns så kul för svensk idrott och friidrott.

Det spelade ingen roll att klockan skruvades tillbaka en timme natten före New York Marathon. Inte det minsta. Tiden flög nämligen iväg under de intensiva dagarna i New York City.

Här följer en kort sammanfattning av Springtime Travels resa till världens största maratonlopp.

För oss reseledare brukar det börja pirra på allvar ungefär två veckor före New York Marathon, något som bland annat yppar sig i att man tvångsmässigt kikar på väderappen flera gånger om dagen för att se om det ska snöa under loppet. I det här skedet ser man nämligen bara det sämsta tänkbara scenariot framför sig trots att verkligheten oftast ser betydligt ljusare ut. Förutom ett år med duggregn, så har jag bara upplevt bra väder sedan jag sprang min första mara i New York 2010.

Det här är den tidpunkt då många löpare även kollektivt drabbas av hypokondri. En lätt kittling i halsen är naturligtvis ett tecken på influensa, medan en diskret liten fis är symptom på antingen magsjuka eller hemorrojder stora som Mamma Scans köttbullar. Det finns alltså inga gränser för inbillningar dagarna innan årets stora löparhändelse.

När det gäller Springtime Travels årliga maratonresa till New York så är det uppskattningsvis hälften av resenärerna som ställer sig på startlinjen för allra första gången i ett maratonlopp. Löpare som har avgett det heliga löftet att ”ska jag någon gång springa en mara så är det i New York”. Ett klokt beslut, NYCM är oöverträffad.

Förutom alla nykomlingar på maratonsträckan brukar det även dyka upp några ”återfallsförbrytare” varje år, löpare som vill återuppleva den magiska stämningen som alltid utspelas under hela marathonhelgen. Det här är nämligen en tävling som är så mycket mer än 42,195 meter asfalt. Det är en buffé av smårätter, en långdistanslöpningens thanksgiving med mängder av andra event. Dit hör exempelvis den populära öppningsceremonin som inleder veckoslutet i New York, en häftig inmarsch av samtliga deltagande nationer som påminner om en pampig OS-invigning.

Vänster: Torsdag morgon och årets första morgonjogg i Central Park. De första löparna som reser med Springtime Travel till New York brukar anlända under onsdagen. Majoriteten av löparna kommer emellertid på torsdag och fredag. Höger: Anna Jonsson och Thomas Björnemark på Springtime. Thomas har under flera år haft huvudansvaret för resan till New York, men tänker ta ett steg tillbaka nästa år då Anna tar över stafettpinnen.

När flygplanen med skandinaviska löpare börjar styra in över Manhattan för att landa på Newark Airport i New Jersey så är det dags för nästa app att göra sin årsdebut: Flightradar24. Eftersom de är tre flygplan från SAS (Stockholm, Oslo och Köpenhamn) som landar varje dag måste allt fungera med transferbussarna. Med hjälp av Flightradar24 kan vi reseledare långt i förväg se när flygen beräknas landa.

Via en väl inarbetad SMS-kedja mellan guiderna som finns på varje transferbuss och ledarna på respektive hotell så vet alla inblandande på ett ungefär när bussarna kommer fram till Manhattan. Ledarna kan alltså stå redo med nycklarna när transferbussarna släpper av resenärerna framför hotellen, allt för att göra incheckningsproceduren så kort som möjlig.

Eftersom de flesta har haft några hektiska dagar redan innan flygen lämnade Skandinavien så brukar det vara lättvaggade löpare som anländer i New York. Och med gravt jetlaggade löpare är det därmed alltid ett stort intresse för morgonjoggarna, ett perfekt sätt för de morgonpigga löparna att bekanta sig med upploppet och det som händer direkt efter mållinjen. Samtidigt är det även ett avslappnat sätt för oss ledare att bekanta oss med de som reser med oss för första gången eller återuppliva kontakten med tidigare resenärer.

Man lär sig ganska snabbt att känna igen ansikten på löparna som åker med Springtime. År efter år är det dessutom alltid någon profil som sticker ut lite extra. I år var det utan tvekan den småländske Bajen-supportern Andreas ”Gepan” Gustavsson. En löpare som är för det lilla samhället Torsås vad Frank Sinatra är för New York!

När alla busstransfers, morgonjoggar, utflykter och banbesiktningar är klara så återstår det bara en sak: New York City Matathon. Dagen M som i marathon har infallit och tack vare den lyckliga omständigheten att loppet alltid infaller i samband med övergången till vintertid så får vi alltså en extra välbehövlig timme på oss att umgås med snuttefilten.

Den extra timmen är också viktig för att lyckas övertyga magen om att den behöver gröt redan kvart i fem på morgonen. Tekniskt sett är klockan då kvart i sex vilket gör att det är aningen lättare att skyffla ner havregrynen genom matsmältningssystemet. Genom att även addera en kopp svart kaffe så har man på ett enkelt sätt skapat en extraordinär lavemangmissil som sällan behöver mer än två minuter på sig för att brisera. I det läget bör man alltså befinna sig max en järnsjua från toaletten…

Eftersom nummerlappen redan är fastnålad på tröjan så återstår nu bara att gå en närkamp med tandborsten innan det är dags att med hjälp av kollektiva transporter ta sig till startområdet på Staten Island.

En sista check på väderappen avslöjade att metrologerna varit klockrena i sina analyser eftersom vädret var helt idealiskt. Det här var min elfte start i New York Marathon och jag hade aldrig upplevt ett väder som har varit så perfekt för både löpare och publik.

Det var alltså inte bara Frank Sinatra som levererade denna dag, även SMHI hade gjort sitt för att bjuda på det häftigaste maratonloppet någonsin. En åsikt som jag är ganska säker på delades av både ”Gepan” och de övriga 52,000 på startlinjen…

Vänster/höger: Strawberry Fields, den vackra oasen i Central Park som ligger bara några kvarter från Springtime Travels ”högkvarter” på Manhattan, Hotel Beacon.

Vänster: Morgonjogg i Central Park. Höger: Odd Blakkisrud, Patrik Yderberg, Thomas Björnemark, Anders Forselius och Anna Jonsson, en knapp tredjedel av Springtimes ledarstab i årets New York City Marathon.

Vänster: Dakota Building, platsen där John Lennon blev skjuten 8 december 1980. Höger: Entrén till Central Park vid Columbus Circle, därifrån återstår bara 800 meter till målsnöret.

Förutom löpning ordnas även andra aktiviteter under resan till New York. Citysightseeing och en guidad tur till Brooklyn står bland annat på programmet, men även en shoppingresa för de som hade energi nog att även köra intevaller mellan märkesbutikerna.

Vänster: Statyn av slädhunden Togo i Seward Park, plus en fotobombare… Höger: Charging Bull, Wall Street.

Vänster: Dagen innan maratonloppet körs alltid en banbesiktning runt större delen av banan (minus den korta svängen i Bronx). En möjlighet för löparna att få en föraning om vad som väntar påföljande dag. Douglas Ljungqvist, en fantastisk guide boendes i Brooklyn, samt Lasse Jörbrink som har fullföljt NYCM 25 gånger. Douglas och Lasse har stenkoll på både banan och omgivningarna.

Höger: Svenska valutan i USA är lika eftertraktad som en blodblåsa efter tre mil av en mara, men det finns möjligheter att ändå leva billigt i New York. På Hotel Beacon och några andra hotell finns kök i hotellrummen. På bilden avnjuter två av ledarna en smaksensation deluxe i form av nudlar & chili + baguette för den sketna totalsumman 6 dollar!

Vänster: Avgång 05:20 från Hotel Beacon med det gäng som tänker åka med färjan över till Staten Island 06:30. Höger: Färjan från South Ferry till Staten Island. Nästan 52,000 löpare ska ta sig till startområdet på Staten Island.

Vänster: För många är New York City Marathon ett upplevelselopp, men det finns vissa som har lite mer bråttom till mållinjen som exempelvis damsegraren Hellen Obiri och herrsegraren Tamirat Tola. Höger: Segrarna i rullstolsklassen, de som för övrigt har dominerat sporten i år, Catherine Debrunner och Marcel Hug från Schweiz.

Vänster: Odd Geir Blakkisrud, mångårig och populär reseledare för Springtime har precis promenerat in i mål. Odd slutade i själva verket att springa maraton för ett antal år sedan, men blev ombedd att promenera loppet som en del i gruppen ”Walk New York”. Det här var tionde gången Odd fullföljde tävlingen.

Vänster/höger: Nöjda löpare som precis har genomfört New York City Marathon och andas ut på Hotel Beacon efter loppet. Paret till höger sprang för övrigt loppet på sin smekmånad!

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Beacon Bar, Broadway.

Höger: Oak Bridge, Central Park. Vänster: Statyn föreställande Alice i Underlandet.

Världens största maratonlopp, världens största maratonpublik och… världens kanske bästa maratonväder, både för löpare och publik. All inclusive!

New York City Marathon är rena smörgåsbordet av perfektionism. Om tävlingen hade varit en restaurang så hade den definitivt blivit först med att få fyra stjärnor i Guide Michelin.

Med 51,402 fullföljande passerade maratonloppet i New York Marathon den franska huvudstaden med några hundra löpare. Paris Marathon hade 50,787 fullföljande i år och får därmed finna sig i att vara världens näst största maratonlopp när löparåret ska summeras.

De första som korsade mållinjen var segrarna i rullstolsklassen Marcel Hug och Catherine Debrunner från Schweiz. Båda med otroliga år bakom sig. Cathrine har dominerat höstmarorna och vann både i Berlin och Chicago. Marcel Hug var strået vassare ändå och sopade hem alla sex majors under året. Silver Bullet som han även kallas, vann alltså i Tokyo, London, Boston, Berlin, Chicago och New York. Segern i New York var för övrigt hans sjätte titel i loppet, medan det för Catherine var hennes debut i loppet, något hon firade med ett prydligt banrekord.

Även på andra plats i damernas rullstolsklass fanns en representant från Schweiz, Manuela Schär. Så den stora frågan är naturligtvis vad de äter i alplandet som gör att de är så överlägsna?

– Choklad, svarar Marcel Hug

Det finns alltså ingen anledning att gå krokar runt Alladinaskarna i samband med årets julshopping. Det kan alltså vara chokladpraliner som är lösningen på det som intervallträningen inte kan åstadkomma på slutresultaten…

Det blev dessutom ännu ett banrekord i årets mara eftersom Tamirat Tola vann herrklassen på tiden 2:04:58. En smått fantastisk tid med tanke på den tuffa banan. Faktum är att löpningen över de fem tuffa broarna i New York är en större del av loppet än man kanske anar. Näst efter löpningen genom Brooklyn (12 miles) och Manhattan (9,2 miles) så är det faktisk mer närkontakt med broarna än genom Queens (2,2 miles), Bronx (1,4 miles) eller Staten Island (0.4 miles).

I damklassen vann Hellen Obiri på 2:27:23 och följde därmed upp sin seger i Boston Marathon tidigare i år. Hon blev i och med dessa segrar den första kvinna att vinna denna prestigefyllda dubbel sedan Ingrid Kristiansen lyckades med bedriften 1989.

Men framförallt är naturligtvis New York City Marathon upplevelseloppet nummer ett, den tävling som av tradition är många långdistansares premiärmara.

Väldigt många lyckas dessutom genomföra tävlingen. Hela 98,9 % av de startande tog sig i mål i årets upplaga. Hur jobbig broj-veln ändå är mellan Queens och Manhattan så är det alltså bara en liten fartbula på vägen till mållinjen i Central Park.

Intresserad av att spring New York City Marathon nästa år? Springtime Travel arrangerar resan, men vänta inte för länge med en intresseanmälan eftersom det är ett begränsat utbud.

Lite drygt 12 miles (nästan 20 km) av New York City Marathon går genom folkrika Brooklyn. Om stadsdelen hade varit en egen stad så hade den rankats som den femte största staden i USA.

Fjärde avenyn genom Brooklyn, en ganska lättsprungen sträcka med fanatiska supportrar utmed hela färdvägen. I hård konkurrens brukar många löpare vittna om att det nog ändå är i Brooklyn som de upplever den galnaste supporten under loppet.

Hemorrojder, öl och politik. Skyltarna som dyker upp under de amerikanska marorna innehåller allt!

För några år sedan dök alltid budskapet om att ”Chuck Norris never ran a marathon” upp överallt, nu är det Taylor Swift som har tagit över populariteten bland skyltmakarna.

Var skylten ”Almost there” dök upp för första gången i loppet? Typ efter fyra kilometer…

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

New York City Marathon 2023.

Queens, något av en milstolpe i loppet, till och med en dubbel milstolpe. När man passerar Pulaski Bridge för att ta sig över till stadsdelen så visar nämligen löparklockan att man har kommit halvvägs in i tävlingen.

Överraskande få politiska budskap utmed banan i år, men nästa år kommer det se helt annorlunda ut eftersom valdagen inträffar bara två dagar efter New York City Marathon. För er som funderar på att springa loppet nästa år så är en stark rekommendation att ni stannar ända till onsdag så att ni får uppleva stämningen under valdagen i USA. På Times Square samlas horder av människor för valvaka.

Jobbig bro för att komma över till Bronx och en något lättare för att ta sig därifrån. Madison Avenue Bridge kallas något helt annat i marathonsammanhang under första söndagen i november…

Trötta löpare hyllas som hjältar när de så småningom kommer ut ur Central Park med medaljen på bröstet. Några timmar senare har de fått tillbaka tillräckligt med energi för att börja fundera på att anmäla sig även till nästa år…

Trött på att träna med samma löparklubb år efter år? I Baltimore kan man i princip springa med en ny klubb alla dagar i veckan. Det finns nämligen ganska många mer eller mindre löst organiserade löparklubbar att välja bland i seglarmetropolen strax norr om den amerikanska huvudstaden. Det verkar dessutom finnas en förkärlek till att starta och avsluta träningarna framför en krog.

I Baltimore finns det som påstås vara Amerikas äldsta bar, ”The horse you came in on”. Det är för övrigt den bar där stadens stora affischnamn Edgar Allan Poe påstås ha druckit sin sista drink för att därefter ha dött knall fall på en kullerstensgata i närheten. Edgar Allan Poe skrev bland annat ”The Raven” och självklart har en av stadens stoltheter, Baltimores fotbollslag, tagit sitt namn efter korparna.

Mig veterligen har ingen löparklubb just denna bar som en samlingsplats, men det finns alltså många andra krogar som lockar till sig löpare runtom Baltimore. Perfekta platser att samlas på efteråt för en matbit och för att lösa världsproblem.

The Horse you came in on Saloon, legendarisk krog i Baltimore. Kanske den allra äldsta I hela Amerika!

Edgar Allan Poe är i allra högsta grad ”närvarande” på Baltimore Ravens hemmamatcher i NFL.

Marylands största stad har en rik historia. Ända fram till 1860 var Baltimore faktiskt den amerikanska hamn som lockade till sig allra flest immigranter innan Ellis Island i New York tog över som den största inkörsporten till USA. I Baltimore föddes även den amerikanska nationalsången 1814 när Francis Scott Key fick lite feeling av att den amerikanska flaggan fortfarande vajade över Fort McHenry trots en lång intensiv brittisk kanonad över det berömda fortet.

Men framförallt är Baltimore en otrolig idrottsstad. Segling, amerikansk fotboll och baseboll på högsta nivå mitt i centrum av staden. Och så lättillgänglig löpning förstås mitt i byn om man så önskar. I Marylands största stad har jag sedan ganska många år tillbaka ett antal vänner som är starkt beroende av just löpning och cykling, inte minst Christine Compton som jag har cyklat med i tre världsdelar. En ultralöpare, triatlet och långfärdscyklist som vägrar dega. Förutom när det ska bakas frukostbröd förstås.

– Vi måste ta med oss surdegen på träningen, den ska bearbetas var trettionde minut under de första två timmarna.

Jag har aldrig sprungit omkring med en deg på en träning och jag slapp göra det även denna gång. Surdegen fick nämligen snällt stanna i bilen under träningen, men den fick omsorg precis innan träningen och direkt efter. När alla andra löpare stannade sina pulsklockor så rusade Christine raka vägen direkt till bilen för att återigen bearbeta surdegen. Med gott resultat dessutom.

Det blev alltså inga sura miner alls när brödet inmundigades dagen efter. Jag tror till och med att Edgar Allan Poe gärna hade korpat en brödskiva om han fortfarande vore i livet.

Löpträning som startar och avslutas framför Peabody Height Brewery i Baltimore.

Till vänster: Soapstone Trail, ett Mecka för terränglöpning strax utanför Baltimore. Till höger: Fort McHenry, en populär plats för löpning, cykling och vandring centralt i Baltimore på historisk mark. Det var strax utanför fortet som den amerikanska nationalsången föddes.

Baltimore Bike Party, ett återkommande event en gång i månaden. Denna gång med Halloweentema.

Baltimore Bike Party, ett event med ungefär tusen utklädda cyklister.

Baltimore Bike Party.

Halloween på gång i Maryland.

Baltimore, en populär plats för segling med en rik sjöfartshistoria.

Till vänster: Seven Foot Knoll Lighthouse. Till höger: Spirit of Baltimore.