Söndagstankar

Våren har kommit till Sundsvall och med våren även utomjordisk vind. Satan vad det har blåst idag. Imorse låg soptunnor och papperskorgar omkullvälta överallt efter vindens framfart och efter morgonens runda hade jag dessutom ungefär 1kg grus i ögonen. Men jag klagar inte. Det är skönt att springa när det är vår, ännu skönare att kroppen återhämtat sig så pass bra som den gjort. 20km distans igår och 12km idag. Inga känningar nånstans. Skallen är med. Har tagit en lugn vecka även fast jag utan problem skulle kunna ha gått på lite hårdare redan för ett par dagar sen. Det behövs ibland, särskilt efter en mara. Ny vecka imorn, då går jag på för fullt.

För den som följt mig här på bloggen kommer det nog inte som någon överraskning att marathon är favoritdistansen. Marathon är en lång distans. 42.2km närmare bestämt. Det är svårt att förklara tjusningen med marathon för någon som inte sprungit distansen, ännu svårare för vederbörande att förstå den träning som krävs för att prestera max på marathon. Alla, oavsett om man springer eller inte, har någon form av relation till just milen. Det händer ibland att man får frågan ”vad gör du på milen?”. Om jag får den frågan brukar jag lite svävande svara ”under 40min”. -”Jaha, det är ju bra men du vet jag gjorde ju milen på typ 35min i lumpen men det är ju några år sen nu”. Därför gillar jag marathon mer. Alla kan ljuga om en miltid men inte om maran. Kanske är det min narcissistiska sida som gör att jag föredrar just maran.

Enligt diverse kalkylatorer borde jag med mina miltider inte göra maran under 3h. Senast jag körde Yasso800 snittade jag ca 2.45 och borde således kunna fixa mitt drömmål. Slutsats? Det är jäkligt svårt att förutse sin tid på marathon om man inte är tränad för distansen. Det fascinerar mig. Har du en dålig dag på milen eller halvmaran kommer du med största sannolikhet inte vara mer än nån minut ifrån din estimerade sluttid. Har du en dålig dag på maran eller andra faktorer som inte stämmer så kan du vara säker på att det kommer rinna iväg rejält. Det är mycket psykologi och den största kampen under en mara är oftast kampen mot dom negativa tankarna som förr eller senare brukar börja spöka. Det är fascinerande och ger maran ytterligare en dimension. 

Vill inte på något sätt förringa milen som distans, tvärtom, så är jag sjukt avundsjuk på alla som har en bra tid att stoltsera med (på ett kontrollmätt lopp; inte träning, på gps klocka eller för 20 år sen i lumpen) och som kan pressa sig till max på 10km. Det är lite coolt med en bra tid på milen. Men det som gör maran så speciell är att man har så få chanser under ett år att lyckas och på dessa chanser ska allt stämma. Dagsform, uppladdning, väder, vind mm. Har du en dålig dag på ett millopp kan du utan problem revanschera dig två veckor senare på nåt lokalt brödrostlopp. Går du in i väggen på maran kan det dröja ett år innan du får en ny chans med samma förutsättningar. För ett år sen stod jag på startlinjen på Valhallavägen och kände mig i kanonform, Stockholms gator skulle få känna att de levde. 2h senare satt jag i en taxi på väg mot stadion med vetskapen att det skulle dröja 5 månader innan jag skulle få möjlighet att ta revansch (och då under vidriga väderförhållanden)

För oss motionärer finns det några drömmål som många av oss strävar efter. Sub40 på milen, sub90 på halvmaran och sub3 på maran. I min värld är sub3 så oerhört mycket svårare att fixa än dom övriga. Många kommer att fixa dom två första men inte det tredje. Som en glad men talanglös motionär utan några egentliga idrottsmeriter som ung att skryta med, är jag därför jäkligt stolt över att ha fixat just maran. Det blir ännu större för egen del i perspektivet av myten och magin kring distansen, dess historia och alla legender som lyckats med konsten att bemästra distansen. I jantelagens- och mellanmjölkens förlovade land måste man ibland få slå sig själv för bröstet och faktiskt intala sig själv att det vi motionärer sysslar med faktiskt är ganska bra. Vi kommer aldrig att få ta på oss ett landslagslinne eller slåss om medaljer men trots det lägger många av oss ner åtskilliga timmar på att hela tiden bli bättre och snabbare. All cred åt oss!

Denna kylskåpsmagnet påminner mig dagligen om det jag är allra mest nöjd med att ha åstadkommit som löpare. 3 sekunder. 3 otroligt viktiga sekunder. 3 sekunder åt andra hållet hade vart totalt fiasko, 1 1/2 års slit förgäves. Den gången var marginalerna med mig. Jag håller tummarna för att dom är det lördagen den 30 maj också. Tills dess ska jag jobba på att bli snabbare på milen.

/Hörs

Robben Ford – Keep on running