Heartbreak Hill

Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs