Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai fortsätter sina förberedelser inför det 90 kilometer långa bergsloppet Ultra Trail Mont Blanc med New Balance. Den här gången handlar det om hur han ska reagera på den höga höjden – och få i sig tillräckligt med energi.

[ANNONS FRÅN NEW BALANCE] Ju närmare starten i Chamonix jag kommer, desto fler detaljer dyker upp som jag funderar över. Skorna har testats och valet blir Hierro som jag gillar skarpt – jag tror att de kommer vara det optimala valet för mig på den långa sträcka som väntar. Även stavarna hänger med, liksom all annan obligatorisk utrustning som ska med.

Men det finns en sak som jag inte riktigt kan förbereda mig för – den höga höjden. Loppet går som högst upp mot cirka 2 600 meter över havet och stora delar av dagen kommer att tillbringas på hög höjd.

Det positiva är att det här inte är första gången jag befinner mig på hög höjd. Under elitkarriären var höghöjdsläger en naturlig del av satsningen. Även senare som motionär har jag varit på några läger på hög höjd.

Generellt har jag nog tillhört dem som svarat ganska bra på höghöjdsträning. Jag har oftast fått den effekt man hoppas på och heller inte upplevt några större problem under själva lägren. Men det finns en ganska stor skillnad den här gången. Nu åker jag inte dit för att träna, utan jag ska springa ett lopp direkt – utan någon som helst acklimatisering.

Utmaningarna med hög höjd

När man kommer upp på hög höjd minskar lufttrycket och därmed mängden syre som kroppen kan ta upp i varje andetag. Det innebär att pulsen ofta blir högre vid samma arbetsinsats och att tempot behöver anpassas. Redan på höjder runt 1 300–1 400 meter över havet börjar många känna av effekten och högre upp blir påverkan successivt större. Samtidigt reagerar vi väldigt olika. Vissa känner av höjden direkt medan andra fungerar förhållandevis bra trots att syret blir mindre tillgängligt.

Om jag vore elit och skulle optimera mig hade jag behövt tillbringa tid på hög höjd inför loppet och ge kroppen möjlighet att anpassa sig. Men den tiden har jag inte. När starten går har jag varit i Chamonix lite drygt ett dygn – och det är för kort tid för någon egentlig acklimatisering.

En del av utmaningen

Min känsla är ändå att höjden inte är det jag oroar mig mest för. Kanske beror det på att jag tidigare fungerat ganska bra på höghöjdsläger. Kanske är det bara att jag är naiv. Vi får se. Men jag är positiv och intalar mig att det är ytterligare en del av utmaningen.

Det viktigaste blir att lyssna på kroppen. Är det något jag lärt mig genom åren så är det att kroppen brukar tala om när man går ut för hårt. Och det gäller förmodligen ännu mer i Alperna.

Någon avancerad plan för höjden har jag egentligen inte. Jag kommer att försöka ta det lugnt i början, lyssna på kroppen och acceptera att höjden sannolikt påverkar mig mer än jag tror. Sedan får vi se.

Energin för att klara 90 kilometer

Med mindre än ett dygn kvar till start handlar mycket också om energistrategin. För även om benen känns bra hjälper det inte om energin tar slut.

Inför Stockholm Marathon skrev jag om hur jag kolhydratladdar inför långa lopp. Grundtänket blir ungefär detsamma även nu. Jag kommer att försöka fylla på energilagren ordentligt dagen innan loppet. Det handlar inte om att äta enorma mängder mat, utan om att få in tillräckligt med kolhydrater.

Precis som inför Stockholm Marathon kommer jag bland annat att använda kolhydratpulver som ett komplement till den vanliga maten. Två påsar om dagen brukar fungera bra för mig. Pulvret gör det enklare att öka mängden kolhydrater utan att man behöver äta tills man känner sig överfull.

Mycket längre tid än ett maraton

Den stora skillnaden jämfört med ett maraton är förstås att det här loppet kommer att ta betydligt längre tid. Mitt mål blir därför att få i mig mycket energi tidigt under loppet.

Det är lätt att tänka att man ska spara på sina gels och energipåsar eller vänta tills man känner sig trött. Men när man väl känner att energin börjar ta slut kan det ta tid att få upp nivån igen. Det är en miss jag tror att jag gjort i flera av mina tidigare ultralopp.

Min plan är därför att försöka vara disciplinerad redan från början och få i mig mycket energi under den första halvan av loppet. Då brukar kroppen fortfarande kännas relativt pigg och magen brukar vara mer samarbetsvillig.

Jag kommer att bära med mig en hel del energi själv i form av gels och energipåsar. Samtidigt kommer jag att utnyttja det som arrangören erbjuder vid kontrollerna. Med ett så här långt lopp behöver man vara flexibel. Målet är egentligen ganska enkelt – att aldrig hamna efter. Men vad som händer om magen säger stopp, eller om det blir mentalt jobbigt att trycka i sig mer energi, vet jag inte förrän i morgon.

Värmen påverkar

Ytterligare en faktor som ser ut att kunna spela en roll är temperaturen. Prognoserna talar för att det kan bli varmt under stora delar av dagen. Så vätskeintaget kommer att bli extra viktigt. Jag kommer också, precis som på maran, komplettera med salttabletter.

Just nu finns det egentligen inte så mycket mer att göra. Skorna är valda. Stavarna är packade. Energin ska fyllas på och kroppen få vila. Om mindre än ett dygn står jag på startlinjen i Chamonix. Då återstår bara att se om planen håller – och kanske framför allt om jag håller.

LÄS OCKSÅ: Ultra Trail Mont Blanc: 90 kilometer, 6 500 höjdmeter och något jag aldrig gjort tidigare
LÄS OCKSÅ: Ett högst ovetenskapligt midsommartest
LÄS OCKSÅ: ”Du måste ha stavar!”