VM i 24-timmarslöpning börjar på fredag den 1 december, i Taiwans huvudstad Taipei. Världseliten är på plats och bland dem tre damer och tre herrar från Sverige.
Det är fyra år sedan det sist var VM i 24-timmarslöpning. Nu står alltså Taiwan som värdland, för andra gången.
På EM i Verona förra året slog Aleksandr Sorokin från Litauen sitt fantastiska världsrekord för herrar på 319,614 km. Damernas världsrekord (270,116 km) sattes av amerikanskan Camille Herron på senaste VM. Båda är med i år, men med starka utmanare.
Det svenska laget består egentligen av fyra damer och tre herrar. Men Elin Hartelius, bästa senska med en 17-plats på EM förra året, tvingades stanna hemma på grund av förkylning. I det extremt jämna damlaget springer nu Louise Kjellson, Therese Fredriksson och Jessica Svärd. De har alla personliga rekord runt 230 km. Lyckas alla kan det åtminstone bli en topp sex-placering för laget, medan topp tio individuellt vore en stor sensation.
Herrarnas lag innehåller svenske rekordhållaren Torbjörn ”Tobbe” Gyllebring (272,086 km), tidigare svenske rekordhållaren Erik Olofsson och Emir Halalkic, som med en 12:e-plats var bäste svensk på EM senast, då han också drog fram Aleksandr Sorokin till världsrekordpassering.
Lagtävlingen på herrsidan ser på förhand väldigt oviss ut, med Sverige som ett av flera lag i möjlig medaljkamp. Men då det är de tre bästa resultaten som räknas (man har möjlighet att ställa upp med sex löpare i laget), är marginalerna små mellan medalj och att hamna utanför topp sex.
Då vädret ser ut att bli ovanligt gynnsamt för att vara Taiwan den här delen av året finns möjlighet till riktigt fina resultat. Två löpare har varit över 300 km tidigare, förutom världsrekordhållaren Sorokin även Andrzej Piotrowski från Polen. Men även greken Fotis Zisimopoulos, som vann Spartathlon på rekordtid, spanjoren Ivan Penalba Lopez och från kriget återvändande ukrainaren Andrii Tkachuk kan mycket väl pressa upp medaljkravet på riktigt höga distanser.
Erik Olofsson drog på sig en förkylning efter att ha anlänt tidigt till Taiwan, men är på bättringsvägen. Alla tre herrarna har kapacitet på topp tio, men då måste allting klaffa.
Om herrgiganten kan utmanas vore det mer oväntat om någon lyckas hota Camille Herron. Polskan Patrycja Bereznowska abonnerar annars på mästerskapstitlar. Hon vann de båda världsmästerskapen innan, 2015 och 2017, liksom de fyra senaste europamästerskapen 2015, 2016, 2018 och 2022. Troligt är dock att hennes bästa tid ligger bakom henne.
Spännande är att två nordbor mycket väl kan vara med i kampen om medaljer, finländskan Noora Honkala (tvåa efter Herron i Spartathon nyligen) och norskan Line Caliskaner. Men det kan krävas distanser över norskan Therese Falks europarekord på 261,170 km.
Starten går på fredag 1 december kl. 03.00 svensk tid, med målgång 24 timmar senare.
För en vecka sedan avslutade Emilia Brangefält sitt liv. Hon var redan vid 21 års ålder en av världens bästa traillöpare, med bland annat ett VM-brons. Nu lyfts frågan om bristfälligt stöd och bristande regelverk kring landslagslöpares fysiska och psykiska hälsa.
Emilia Brangefält sprudlade när hon berättade om sina överraskande framgångar och kärleken till löpningen. Hon var full av energi och med ett helt liv – som människa och som löpare – framför sig.
– Emilia var en otrolig idrottare men hon var en ännu mer fantastisk person. Hon förgyllde verkligen alla de ögonblick man spenderade med henne med sin nyfikenhet, påhittighet och skratt, berättar Johanna Gelfgren, som delade rum med Emilia under två världsmästerskap.
Som barn provade Emilia på alla möjliga idrotter, innan löpningen blev fokuset från 2019. Full av livslust började en 17-årings väg mot toppen. Till en början mest på bana och asfalt, med Västerås Friidrott på klubblinnet. Men det var som traillöpare hon blev ett namn på mångas läppar. Tävlingsdebuten skedde i Idre Fjällmaraton 2021.
Det första stora genombrottet kom en junidag 2022, då Emilia tog SM-guld i kort trail, nyss fyllda 20. Och när hon sedan pressade Ida Nilsson i Åre Fjällmaraton belönades hon med en plats i det svenska landslaget.
VM-brons i sitt första VM
Det av pandemin framflyttade VM i Thailand var det första kombinerade världsmästerskapet i trail- och bergslöpning. Ett framgångsrikt landslag som leddes av Kerstin Rosenqvist.
– Jag har svårt att ta in det. Emilia var en fantastisk människa med hela livet framför sig. Hon har gjort stort intryck på mig, både med sin personlighet och sina idrottsliga prestationer. Hon var spontan och rolig och jag är så glad att jag hann få uppleva två fina resor med henne, säger Kerstin Rosenqvist.
Bilderna har etsat sig fast i minnet hos många. Efter 38 kilometers löpning med över 2 300 höjdmeter i de thailändska bergen sprang Emilia Brangefält med ett stort leende och en ännu större svensk flagga över axlarna i mål som VM-trea – yngst i hela startfältet – i sin första trailtävling utomlands. En världsstjärna hade presenterat sig.
Som uppladdning inför det andra världsmästerskapet, som gick redan i juni 2023 i Innsbruck, gjorde hon sitt livs längsta lopp, 48 km över vulkanaskan på kanarieön La Palma, i det prestigefyllda loppet Transvulcania. Andraplatsen där gav vatten på kvarnen inför VM en månad senare.
Konkurrensen i österrikiska Innsbruck var benhård. Och Emilia var forfarande yngst. I det perspektivet var femteplatsen en ännu starkare prestation än VM-bronset. Världsklass.
En människa som gjorde intryck
Men det var givetvis människan Emilia som gjorde djupast avtryck. Rumskompisen Johanna Gelfgren igen:
– Jag skulle säga att vi klickade direkt. Vi kom varandra nära som man gör när man bor med någon och jag fick väldiga storasysterkänslor för henne. Mellan mästerskapen har vi hållit kontakten och jag har tyckt det varit väldigt jobbigt nu under perioden när Emilia inte mått så bra. Bara gått och hoppats på att det snart skulle vända för henne. Jag har trott att det mest varit kroppsligt men förstår nu att det var så mycket värre än jag kunnat ana, säger Johanna.
Karl Avedal var med som ledare i Innsbruck och tog över som landslagsledare efter VM. Han har följt Emilia sedan innan hon blev elitlöpare och har en son som är nästan precis lika gammal.
– Jag och kompisarna i trail-landslaget minns henne som den glada, väldigt omtyckta tjej som hon var, full av energi. Hennes personlighet lyfte hela laget. Det känns helt overkligt att hon faktiskt är borta, som en mardröm som vi inte vaknar ur, säger Karl Avedal.
Mardrömmen började efter VM
Det var efter VM som Emilias mardröm började. En dryg månad efter loppet stängde kroppen av. Hjärtfrekvensen var som på ett träningspass, bara hon ställde sig upp. Ett 20-tal besök på sjukhus visade inga värden som var fel. Livsgnistan började falna.
Hon avslutade sitt inlägg på Instagram med orden: “Maybe one day I will be back. Or I won’t. I hope my body can recover from this 🙏🏼💔”. Det var den 4:e november. Den 12:e november sökte hon upp den psykiatriska vården. Den 13:e tog hon sitt liv.
Emilias bror Adam Brangefält skriver i ett starkt inlägg på Instagram, med rubriken “Att förlora en syster”:
“Ni som känner min syster vet att hon är otroligt ambitiös, envis, glad och framför allt stark. Men stark behöver också hjälp. Den 12 nov 2023 stack du ut din hand till den psykiatriska vården. En hand för att en dag kanske bli bättre. En hand för att en dag återvända till din sport. En hand om att en dag finna lycka. Men det var ingen som tog din hand. Istället fick du skriva ut dig själv på grund av bristen av personal och åka hem. Åka hem med en tom hand full av ångest, oro och jobbiga tankar.”
– Nyheten var ett fruktansvärt chockbesked för mig personligen. Jag har pratat med många löpare och andra i hennes närhet och alla har samma upplevelse, sorgen och saknaden delas av hela Löparsverige, berättar Karl Avedal.
Eller som Maratonlabbets poddare Johan Forsstedt sammanfattar det på Emilias minnessida: “Det gör ont i många nu.”
Krav på bättre hälsoarbete
Men mitt i detta djupaste av mörker väcks det också nytt liv i diskussionen om hur riskerna kan förebyggas, så att inte andra hamnar i liknande situationer.
– Många har samlats i efterdyningarna och börjat prata om hur vi kan arbeta mer med hälsa och välmående för att se till att något liknande inte kan inträffa igen, berättar Karl Avedal.
En av Emilias förebilder i traillandslaget, Emelie Forsberg, har tillsammans med sina traillöpar- och skidalpinistkollegor Freya Orban (som är doktorand i nutritionsmedicin) och Andreas Lundblad (som också är tränare), skrivit ett brev angående bristande support och hälsokontroller i landslaget.
Brevet börjar så här: “Denna veckan har vi förlorat en ung talang inom svensk traillöpning. Hon var mer än en duktig och lovande atlet. Hon hade ett helt liv framför sig. Men på grund av bristande stöd och ett icke existerande regelverk finns hon inte med oss längre.”
Författarna till brevet vill att det liksom inom längdskidåkningen införs hälsokrav för att få tävla i landslaget och att ett stort hälsoteam ska finnas som stöd för idrottare som brottas med ätstörningar, relativ energibrist (RED-S) eller psykisk ohälsa. Inte bara för dem som är med i landslaget.
Medvetenheten om de här problemen har ökat snabbare än hjälpresurserna att bemöta dem, skriver Emelie, Freya och Andreas.
Och även om de ekonomiska resurserna är begränsade kan det skapas nätverk.
– Friidrottsförbundet måste kunna ha ett samarbete med idrottspsykologer, det finns väl redan? Det måste finns något stöd att få, säger Johanna Gelfgren.
Viktigast av allt är förstås att vi alla behöver tänka till kring hur vi stöttar varandra och att människovärde inte kopplas till prestation. Adam Brangefält avslutar sitt inlägg med följande ord: “Dela och sprid gärna detta inlägg, så fler familjer kan fortsätta KRAMAS.❤️🩹”
Minnet av Emilia Brangefält kommer leva länge, med både smärta och sorg. Men det blir också en väckarklocka, där Emilias minne kan hedras genom hälsofrämjande och hälsostödjande insatser. Vi kan alla bidra till en kultur där människa och hälsa blir viktigare än prestationen. Där inget annat människoliv ska behöva förspillas.
På Emilias minnessida kan man skriva minnesord eller ge en gåva till Suicide Zero, en organisation som arbetar för att minska självmorden.
Behöver du eller någon du känner hjälp? Brottas du med självmordstankar eller mår du eller någon du känner dåligt fysiskt eller psykiskt? På https://mind.se/hitta-ratt-kontakt/jourer-och-linjer-om-du-behover-prata/ finns en lista med organisationer som finns för att hjälpa. Är läget akut, ring 112 eller närmaste psykiatri- eller akutmottagning. Kontaktuppgifter finns hos 1177.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 4
Björn Bergergård
Det finns i mitt arbete som coach och mentor en särskild balans jag tittar extra noga på – och alldeles särskilt om det är personer under 30 som är i början av någon slags karriär. Det är balansen i personens självbild mellan ”Självacceptans” (”jag är ok som jag är”) och ”Vill utveckla mig själv”. Jag upplever allt oftare obalans som exempelvis 4-10, vilket ibland är en varningsklocka – personen kan tendera att successivt öka sina självkrav utan att förstå vad som händer innan det ….
Andreas F
Fruktansvärt tragiskt!
Sponsorer har väl minst lika mycket ansvar som landslagsledningen? Dem ställer antagligen krav som kan sätta press på elitlöparna.
Pentti Iivonen
Psykvården måste fråga sig, vad är det vi har missat?
Ann-Sofie
Det är sorgligt skulle behöva bli bättre på psykisk ohälsa.
Det spelade ingen roll att klockan skruvades tillbaka en timme natten före New York Marathon. Inte det minsta. Tiden flög nämligen iväg under de intensiva dagarna i New York City. Det skriver RW:s bloggare Anderas Forselius i sin blogg om Springtime Travels resa till världens största maratonlopp. Ett inspirerande inlägg med många fina bilder!
För oss reseledare brukar det börja pirra på allvar ungefär två veckor före New York Marathon, något som bland annat yppar sig i att man tvångsmässigt kikar på väderappen flera gånger om dagen för att se om det ska snöa under loppet. I det här skedet ser man nämligen bara det sämsta tänkbara scenariot framför sig trots att verkligheten oftast ser betydligt ljusare ut. Förutom ett år med duggregn, så har jag bara upplevt bra väder sedan jag sprang min första mara i New York 2010.
Det här är den tidpunkt då många löpare även kollektivt drabbas av hypokondri. En lätt kittling i halsen är naturligtvis ett tecken på influensa, medan en diskret liten fis är symptom på antingen magsjuka eller hemorrojder stora som Mamma Scans köttbullar. Det finns alltså inga gränser för inbillningar dagarna innan årets stora löparhändelse.
När det gäller Springtime Travels årliga maratonresa till New York så är det uppskattningsvis hälften av resenärerna som ställer sig på startlinjen för allra första gången i ett maratonlopp. Löpare som har avgett det heliga löftet att ”ska jag någon gång springa en mara så är det i New York”. Ett klokt beslut, NYCM är oöverträffad.
Förutom alla nykomlingar på maratonsträckan brukar det även dyka upp några ”återfallsförbrytare” varje år, löpare som vill återuppleva den magiska stämningen som alltid utspelas under hela marathonhelgen. Det här är nämligen en tävling som är så mycket mer än 42,195 meter asfalt. Det är en buffé av smårätter, en långdistanslöpningens thanksgiving med mängder av andra event. Dit hör exempelvis den populära öppningsceremonin som inleder veckoslutet i New York, en häftig inmarsch av samtliga deltagande nationer som påminner om en pampig OS-invigning.
I helgen sprang Elov Olsson rekordsnabbt på 100 miles när han slog det svenska rekordet med över en timme – och Mikael Ekvall slog det svenska 6-timmarsrekordet helgen dessförinnan. Vi fick en pratstund med Ekvall kring hans succélopp på 6-timmars.
Rekordutvecklingen i svensk ultralöpning går snabbt nu. Inom loppet av en vecka blev det två nya rekord på herrsidan. Först slogs det svenska 6-timmarsrekordet vid ett lopp i Borås, och i USA krossade Elov Olsson Jonas Buuds officiella rekord på distansen 100 miles (161 kilometer). Ockelbo-löparen Olsson vann loppet Tunnel Hill 100 miles i Vienna, Illinois, USA på tiden 11:26:19 – en förbättring av Buuds svenska rekord med över 65 minuter.
Bryter man ner den grymma insatsen innebär det att Elov höll precis under 4:16 min/km i snitt på de 161 kilometerna – vilket alltså motsvarar drygt 16 stycken 10-kilometerslopp i rad på 42:38. Utan vila.
Hemma i Sverige avgjordes Borås 6-timmars veckan innan Elovs rekordlopp i USA. Här gick det ännu fortare, i löpfart alltså, när Strömstads Mikael Ekvall höll runt 3:48 minuter per kilometer – i sex timmar. Det innebar att den tidigare svenska maratonelitlöparen hann 94,45 kilometer, vilket är nytt svenskt 6-timmarsrekord. Om vi även bryter ner Ekvalls insats innebär det 2 maror i rad på 2:40 och sedan 10 km till på 40 minuter – allt utan vila!
Mikael Ekvall har ett personbästa på maratonsträckan på starka 2:11:37 från 2020, men inriktar sig nu mot ultralöpning. Runner’s World fick en pratstund med honom.
Stort grattis till svenska 6-timmarsrekordet. Hade du på känn innan att du skulle kunna hinna så långt som det blev? – Tack. Jo, det kändes som jag hade det i mina tankar innan loppet. Jag hade ett 6-milspass i 3:47 minuter per kilometer i träningen mot 6-timmarsloppet. Det passet kändes väldigt bra, så det gav mig självförtroende att sikta mot att hålla samma fart på tävlingen.
Du har sedan tidigare en karriär som elitlöpare, både på bana, halvmaraton och maraton. Hur har övergången från den löpningen gått till ultralöpningen? – Den har varit lite kantad av skador. Precis i övergången opererade jag foten, så jag var borta rätt länge med det. Först ett år där foten var dålig, sedan ett år med rehabträning och upptrappning av löpningen. Så det var en stökig övergång helt enkelt.
Var fotskadan sviter från din elitlöpning på bana och maraton? – Ja, det var från tidigare. Jag hade Haglunds häl, det vill säga att hälen byggts på och klämde på en slemsäck. Jag byggde hus så då kunde jag inte göra operationen. Jag försökte hänga i med löpningen ändå, men kände att det inte funkade. Efter husbygget passade det bättre in att göra operationen, men rehabtiden är relativt lång så det har tagit tid att komma tillbaka till där jag är nu. Det var först vid årsskiftet till 2023 som jag kände att jag kunde få till bra träning med många mil och kontinuitet.
Hur har din träning sett ut från det att du kom i gång och började sikta mot årets ultrasäsong, jämfört när du tränat mot maraton? – Nu har jag familj och jobbar och det gör att jag måste anpassa träningen till de förutsättningarna. Så det är svårt att jämföra med hur jag tränade när löpningen helt var i fokus och jag hade sponsring så jag kunde satsa 100 procent. – Jag kör inte alls så mycket kvalitativ träning som jag gjorde innan, men försöker få till två långa pass i veckan. Det är inte alltid jag hinner det, men när det funkar ligger ett av passen på 30–40 kilometer och ett på 40–50 kilometer. Farten brukar jag lägga på tänkt tävlingsfart på ultradistans om jag känner mig fräsch, så runt 3.45–3.50 min/km. Är jag sliten så tar jag det lugnt. Jag går mycket mer på känsla nu än vad jag har gjort tidigare.
Hur ser din familj- och jobbsituation ut nu? – Jag har två barn som är tre respektive ett halvår, och jag jobbar som målare måndag till torsdag och sen är jag ledig på fredagar. Så jag ska absolut inte klaga, utan jag trivs. Jag vill inte åka på långa träningsläger utomlands längre, utan jag prioriterar och uppskattar att vara hemma med familjen. Men det är också sjukt kul att kunna satsa på ultradistanser och samtidigt leva det liv jag vill där jag har tid för familjen.
Om vi kollar in ditt rekordlopp på 6-timmars i Borås, hur kändes det loppet? – Första målsättningen var att hålla 3.50 i kilometerfart från start, och försöka hålla det i sju mil. Men det blev att jag kom in direkt runt 3.47-fart. Då tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit den farten upp till sex mil på träning, så farten var ju inövad. Jag försökte jobba på lugnt, och så fort jag gick lite för fort bromsade jag. – Första målsättningen var att ta mig till sju mil, och när jag klarade det bestämde jag mig definitivt för att försöka nå förbi det svenska rekordet. Vid 80 kilometer började jag tröttna lite och tappade upp till strax över 4-minutersfart under en mil där. Men jag kände ändå att jag skulle kunna hålla ihop det, och det var en härlig känsla att nå rekordet.
Hur löste du energidelen under rekordloppet? – Det var en stor faktor att det funkade så bra denna gång. På både SM på 100 kilometer i våras och på Ultravasan kände jag att energidelen inte funkade. Jag kissade svart efter båda dom loppen, och jag har förstått att det inte är bra.
– Nu var jag mycket mer strukturerad med energin och hade hjälp med upplägget av Simon Stark på Umara. Jag fick i mig 90 gram kolhydrater i timmen, utan problem. Sen tog jag även koffein två gånger under loppet.
Nu i din ”andra karriär”, med fokus på Ultralöpning, vad har du för målsättningar inom ultra? Kan du tänka dig att springa riktigt långa lopp som 24 timmars? – Det hade varit kul att försöka vara med och fightas om att bli den som tar det svenska rekordet på 100 kilometer. Vi är ju flera om det, där bland annat Anton Gustavsson och Elov Olsson säkert har chansen. Så det är ett närliggande mål. Men jag är även sugen på att testa att springa ännu längre, som 100 miles och kanske till och med 24-timmarslöpning i framtiden.
Hur ser du på ultratrail som ju växer mer och mer? – Jag ska aldrig säga aldrig, men jag lockas mest av ultraloppen på väg och det är inför dom jag enklast kan träna i min närmiljö. Visst kan jag åka en bit för att få till mer trailinriktad träning och lite höjdmeter, men jag gillar det effektiva med löpningen – att man bara tar på sig skorna och sticker ut. Det får inte bli ett för stort projekt.
– Men Ultravasan är lite trail, även om det är mest fin stig. Det loppet kommer jag säkert springa igen. Men just nu är jag alltså inte jättesugen på en massa sten och rötter på löpningen.
Hur gör du med träningen nu, lägger du upp det själv eller har du en coach? – Jag har fortfarande mycket kontakt med Mats Erixson, som hjälpt mig med träningen tidigare i karriären. Men nu tar jag ansvar för hela upplägget och Mats stöttar med råd. Även Rune Larsson ger mig bra tips.
Om vi blickar fram mot kommande lopp – vad är ditt närmaste mål? – Nästa stora mål blir SM på 100 kilometer i april 2024. Jag har inget större mål innan dess, men kommer säkert lägga in några smålopp. Kanske blir det Nora Marathon som en del i träningen, men jag är inte så sugen på att resa i väg långt som jag gjorde förr. Det är ”gött” när man bara behöver vara borta en dag eller kan åka över dagen.
Runner’s World tackar Ekvall för intervjun – och önskar stort lycka till framöver!
Lördag 11 november kl 14:00 svensk tid går loppet Tunnel Hill 100 av stapeln i Vienna, Illinois, USA. Där har bland annat Camille Herron tidigare satt det officiella världsrekordet på 100 miles. Nu siktar Elov Olsson på att följa i hennes fotspår och sätta ett svenskt rekord på distansen.
[Elovs rekordjakt presenteras i samarbete med HOKA]
Elov siktar inte bara på det svenska rekordet på 100 miles (cirka 161 kilometer) utan målet är även att sätta banrekord på loppet, vilket skulle innebära en världsbästatid på 100 miles trail. För att slå det svenska rekordet behöver han springa under 12:32.04, och för att slå banrekordet behöver han under 12:08.36. I löpfart måste Elov hålla kilometerfarter på cirka 4.40 konstant i 161 kilometer, för att först och främst nå det svenska rekordet.
Loppet går på en gammal järnväg som i dag inte finns kvar, utan i stället gjorts om till leden Tunnel Hill State Trail. Leden erbjuder en unik upplevelse att springa genom tunneln som finns kvar från järnvägstiden. Underlaget är mestadels grusväg och stig med en väldigt platt profil, påminnande om Lidingöloppet fast utan höjdmetrarna.
Enligt Elov själv kommer skovalet att bli avgörande under det här loppet. Ett val som länge stod mellan Hoka Mach X och Hoka Rocket X2, som båda är skor för snabbt underlag och som har mycket driv i sig. Det slutgiltiga valet föll till på Rocket X2 på grund av den något lägre vikten, den väger cirka 40 gram mindre än Mach X. HOKA Mach X hänger dock med som en reservsko.
