MEST LÄSTA
Blogg

OBS på Ruffie – sicket stök


– Vi kan väl göra något annat någon gång? Typ en hinderbana eller så?”

Jonas från OBS-klassen visste inte vad hans önskan skulle innebära. Hinderbanan sket sig nämligen och jag vädrade morgonluft.

– Då kan vi köra ruffie istället!

Jag trodde att det skulle vara ett gäng övertända OBS:are som dök upp till Ruffieträningen, men det visade sig att inte så många vågade sig dit och de som kom var skiträdda! Som tur är för Zach och Johan fick de träna tillsammans. Jonas, som väntade på att Kristian skulle dyka upp, skulle börja träna med en tjej som kört mycket Ruffie förut, och jag tussades ihop med en tjej som aldrig tränat Ruffie förut, och som inte hade tränat alls på ett tag. Hon var lite nervös. Jag lugnade henne förstås. Det här skulle gå bra.

Vi satte igång. Musse Hasselvall höll i passet och gick igenom vad vi skulle göra. Passet består av fyra block som man kör två gånger, och redan efter det första blocket började OBS:arna pusta och stöna. Inte blev det bättre under block två då vi pumpade slut på våra stackars ben som redan var lite möra av morgonens crossfitpass. Mina kompisar blängde till och med lite på mig, ”vad var det här för en jävla idé?” såg det ut som att de tänkte. ”Fy faaan” ”Det här är vidrigt”, var bara några av de glada utropen från mina käcka träningsvänner, allt medan min egen partner fick ett blodtrycksfall, blev vit i ansiktet och fick lov att kräkas lite.

Vi slet med svåra och tunga övningar, bland annat en övning där man skulle göra rygglyft samtidigt som man låg på träningskompisens lår. Jag har en hel bildserie på Zach och Johan när de förtvivlat försöker få till det. Jag är glad att jag inte har en hel bildserie på mig själv när jag gör jordens faceplant rätt ner i gräset eller när vi får övervikt åt andra hållet och min partner handlöst faller bakåt med mig uppepå.

Ingen hade det dock värre än Jonas. Kristian dök nämligen inte upp förrän det var för sent och Jonas fick fortsätta kötta på med tjejen han fått tilldelad sig. ”Vilket jävla monster! Jag är helt jävla slut! Hon är från grannbyn dessutom.”, utbrast han och pekade uppåt för att indikera Norrland. Under sista blocket pausade hon och frågade om han var tvungen att kräkas. Det behövde han inte.

Det var ett lite stukat gäng som avslutade passet på gräsmattan i solen, men de sa att de hade haft roligt. Jag hade det i alla fall! I brist på träningspartner fick jag köra mot Musse, och det är alltid en ynnest. Och Ruffie är bland det roligaste jag vet!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Veckans triathlet: Pia Sundkvist de Beau
Blogg

Veckans triathlet: Pia Sundkvist de Beau


Namn: Pia Sundkvist de Beau
Ålder: 46
Längd: 169
Vikt: 56
Klubb: Alnö Race Team, Sundsvall
Hemsida/ blogg: –

Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– Jag spelade basket i ungdomsåren, sprang lite grand men tävlade inte. Hade uppehåll i mitt sportande under flera år på grund av barnafödande och eget företag.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Jag ville ha en mer varierad träning, att ”bara” springa var lite för enformigt för mig.

Vilken distans satsar du på?
– Långdistans och Ironman.

Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Jag har oftast en vilodag (fredagsmys med yngste sonen), övriga dagar är det minst ett pass, ofta två, kör inte bara simning, cykel, löpning utan även gym (styrka), rörlighet (yoga) och core (för att min dåliga rygg inte ska ge upp helt och hållet).

Hur lägger du upp träningen över året?
– Periodiserad och planerad utifrån mina A-tävlingar.

Vilka är dina svagheter?
– Jag är ett blyankare… och saknar nog snabba muskelfibrer totalt 🙂

Vilka är dina styrkor?
– Enormt tjockt pannben och att jag är modig! Tänker ungefär som Pippi Långstrump: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert”

Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– För två år sen var det väldigt mycket fokus på cyklingen (eftersom jag inte är cyklist) och den här säsongen har det varit en mer jämn fördelning eftersom jag kände att löpningen blev lidande av allt trampande. Simningen får minst räknat i minuter – men har gjort framsteg även där tack vare god hjälp av duktiga tränare och klubbkamrater!

Vad är ditt stora mål i år?
– VM Triathlon långdistans i Motala 27/6 och Ironman Kalmar 15/8.

Vad är dina bästa tips till nya triathleter?
– Våga! Var modiga och kom till gemensamma träningar, våga be om hjälp/ tips/ råd, våga anmäla dig till en tävling – det är fantastiskt ROLIGT det här!

Var tycker du det är bäst att träna?
– Utomhus, även om det inte alltid är praktiskt möjligt så långt norrut och/eller av praktiska skäl (ingen barnvakt mm).

Hur många punkor innan du bryter?
– En – sen är det god natt!

Värsta och bästa simning:
– Värsta: vårens OW-premiär, kallt så in i helsike!
Bästa: Ett morgonpass på semester i Turkiet, bara jag, det kristallklara vattnet, soluppgången och Gud som sällskap!

Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– 15-18 tim.

Våtdräkt:
– Blue Seventy, Reaction (har några år på nacken så kanske dags att byta ut den).

Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– Tempo: noname byggd av Klas Johansson, Göteborg
Linje: Fondriest Tf3

Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Nike.

Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– Min första IM (men definitivt inte den sista), Kalmar 2014, 12 tim 12min.

Målsättning:
– Att få vara med på den här underbara livsresan så länge som möjligt, att kroppen fungerar väl och ge förutsättningar för att kunna träna och att någon gång få delta i Kona, Hawaii – Race with a Smile!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta en tjuvtitt på nummer 7 2015

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I’m Alive


Jag lever trots min veckolånga frånvaro härifrån. Har inte funnits så mycket att rapportera. Jag har gnetat på med rehab, stretch och sprungit varannan dag. Typ. Så här såg förra veckans träning ut:

Måndag: Löpning 17km (ingen smärta i knät)
Tisdag: Löpning 9km (jävulsk smärta, fick avbryta) + rehab / styrka 
Onsdag: Crosstrainer + rehab / styrka
Torsdag: Löpning 14km (ganska ont, tog mig hem utan att behöva bryta)
Fredag: Rehab / styrka
Lördag: Löpning 10km (ganska ont, ingen bra känsla)
Söndag: Rehab

Riktigt mycket mellanmjölk. Men ändå 50km löpning. Symptomatiskt för samtliga löppass är att känningarna kommer som ett brev på posten efter 30min löpning oavsett fart. Ilningar, växtvärk känsla, domningar. Typ så. Oftast ingen smärta. Har jag en bra dag kan jag fortsätta ett tag till, en dålig dag är det bara att promenera tillbaka. Sen kommer den värsta smärtan i vila nån timme efter, då kan jag ha svårt för att böja benet men det brukar släppa ganska fort. Hittills har jag vart peppad på att rehaba men nu börjar jag lessna mer och mer, märker att jag gör övningarna slentrianmässigt utan att lägga allt för mycket kraft på det. Jag vill ju bara springa, inte hålla på med massa pilleriövningar.

Idag har jag faktiskt sprungit. Fick ett paket på posten. Ett ITB skydd. I värsta fall har jag slängt en femhundring i sjön, i bästa fall köpt mig några kilometer mer i veckan. Stack ut direkt såklart.

Har läst flera positiva omdömen på nätet från folk som kunnat börja springa igen på allvar tack vare skyddet. Andra menar att det inte hjälper ett dugg. Det sitter en liten kudde på ena sidan av skyddet som ska skapa tryck på ITB bandet så att smärtan inte uppstår när man springer.

Det kändes lite konstigt till en början att springa med skyddet, ovant, men det släppte rätt snabbt. Efter 7km kom de första känningarna precis som vanligt. Tänkte ”vafan, det var uppenbarligen pengarna i sjön”. Stannade till för att spänna åt det lite hårdare och rätta till kudden så den låg precis på ITB bandet. Stack iväg igen. Märkte en stor skillnad. Hade kanske vart slarvig när jag satte på det från början. Kändes nu ungefär som att rulla på foamroller för första gången för varje steg jag tog. Smärta alltså, fast en annan typ av smärta, det kändes som en bra smärta. Men till slut blev det för mycket, fick stanna och lossa lite på trycket. Totalt blev det 11km idag, på slutet kom känningarna till och från, ibland ingenting och ibland ganska mycket. Kändes inte helt hundra men kanske något bättre än tidigare. Får nog ge det ett par fler pass innan jag bestämmer mig för om det är bra eller dåligt.

Dagens vy under löpningen. Ganska fint faktiskt. Så långt ifrån cement och betong man kan komma. Kan dock inte låta bli att sakna stadslöpning på asfalt lite ändå. Men vafan, det är ju sommar trots allt. Då ska man ju springa i skogen och på sånna här vägar sägs det.

Känns inte direkt bättre just nu, men kanske aningens mer hoppfullt. Har inte ont just nu som jag alltid brukar få efter, det är positivt. Fortsätter med rehab, stretch, lugn löpning och hoppas att det ger med sig nån gång. Men börjar vi komma in i juli och det fortfarande inte är bra, då kommer jag få panik och bli tokig.

Dagens låt: Pain of Salvation. Ett av de band som förändrade min värld totalt, som öppnade helt nya dörrar och fick mig att upptäcka nya musikaliska världar jag inte trodde fanns. Året var 2002. Platsen Blå i Eskilstuna. Min första konsert med PoS. Magiskt. Sen dess är PoS ett band jag alltid har tenderar att komma tillbaka till oavsett vad tillsammans med andra husgudar såsom Jackson Browne, Peter Gabriel, Toto mfl. Parentes. Daniel Gildenlöws röstomfång sträcker sig över fyra(!) oktaver. Slut parentes.


Antal kommentarer: 6


Frida Michold

Hoppas att det går åt rätt håll nu Anders, kämpa på! Förstår att rehab är skittråkigt…


Anders Larvia

Jesper: tack för input, jag tar verkligen till mig vad du säger. Fick ont nå jävulst igår ett par timmar efter löpningen i vila och insåg att det här inte håller. Ska börja med ett par vilodagar och sen smyga igång med korta pass, så korta att jag aldrig hinner känna obehag eller smärta, Förhoppningsvis är det rätt väg. Har inte tillgång till gymmet just nu eftersom jag inte är hemma men får nog kanske gå och köpa ett kort på nåt annat gym. PS! Jag trodde du kom in före mig. För visst var det dig jag sprang och pratade med på Söder Mälarstrand första varvet? Du stack iväg som ett spjut uppför västerbron, hade ingen chans att hänga på dig där.


Anders Larvia

Tack för synpunkter Jenny. Det är just det där med att våga vila som är det svåraste när man är van att springa varje dag men nu har jag slut på alternativ, nu får det bli löpvila minst ett par dagar. Mitt gym i Sundsvall var tidigare anslutet så man kunde träna på IKSU men nu har gymmet bytt ägare och det har försvunnit. Lessnade dock lite på IKSU mot slutet, var för mycket folk överallt, hela tiden. Men de flesta gym har ju som sagt ganska förmånliga priser nu på sommaren om man bara vill kunna träna en månad eller så.


Anders Larvia

@C.Åk: Tid för massage beställd på din inrådan, dom kunde inte utlova nålar men väl stötvågor. Återstår att se om man kommer kunna springa därifrån.


Johan Renström

Vattenlöpning är bra.


Anders Larvia

Tack för alla goda råd. Ska vila minst 3-4 dagar och sen smyga igång kort och lugnt, 20min åt gången. Får pallra mig iväg till ett gym och köra cykel. Jag har såklart insett sen länge att vila nog är det bästa men ibland är det inte alltid helt lätt att agera rationellt och förnuftigt trots att man är införstådd i konsekvenserna. Det borde nästan finnas ”avgiftningskliniker” för löpare.

Peter: har du kommit igång själv än eller spökar gubbvaden fortfarande?

Johan: det finns med i bakhuvudet, alla säger ju att det är ett rätt bra substitut så det kanske är värt att prova



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tröttman som kommer efter vilan


Jahapp. Då har man firat midsommar. Den innehöll allt som en midsommar ska: en lång bilresa, dans runt midsommarstången, sill, snaps, tupplurar, långa sovmorgnar, grillat kött, läsning, vin och bad i alldeles för kallt vatten. (På bilden har jag just vältrat mig upp på bryggan från den 14-gradiga sjön.)

Vad den inte innehöll var träning. Jag hade med mig träningskläder till stugan där vi firade midsommar, men när det väl skulle till var jag inte ett dugg sugen. Jag hade ju precis sovit i tio timmar, då kan man ju inte bara kasta sig upp och köra burpees! Det begriper ju vem som helst! Och sen var det ju dags för lunchen och när det hade halkat ner en bit fick man ett glas vin i näven – och sen var den dagen liksom körd, träningsmässigt. Så jag satt helt enkelt på min rumpa i flera dagar. Och det kändes i morse när jag plötsligt skulle träna. Det var tungt, jag blev jätteandfådd men efteråt är ju känslan helt grym. Vi körde Bulgarian split squats, hantelrodd, windmill och pushpress med hantlar. Tajmade dessutom, alltså att man skulle köra övningarna i ett förbestämt tempo, så det var segt och utmattande. Det var för väl att vi inte skulle springa direkt idag.

Nu är det sista veckan före semestern, och jag kommer att köra min vanliga träning (+ ett Ruffie-pass med OBS-klassen ikväll) och ladda på bästa möjliga sätt inför fem veckors ledighet. Men då ska jag inte bara sitta på rumpan. Det också, naturligtvis, men då blir det träning också.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*