MEST LÄSTA
Runner’s High – meningen med att vara människa
Blogg

Runner’s High – meningen med att vara människa


Det var 18 kilometer kvar. Jag hade sprungit i 35 kilometer och haltat i 25. Det var mitt första ultralopp och jag hade ont i knäet, rejält ont. Men jag ville inte bryta – inte i mitt första ultralopp.

Jag befann mig på 2 700 meters höjd i Schweiz. Det må bära eller brista, tänkte jag och började springa så fort jag kunde nerför berget. Fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag nog aldrig på att det kunde brista. Jag tänkte inte alls, jag bara sprang.

Efter någon kilometer var smärtan borta och jag rusade om löpare som sprungit förbi mig någon timme tidigare. De sista 15 kilometerna sprang jag som i ett rus. Jag kände ingen trötthet, ingen smärta.

Strax efter målgången kom smärtan ikapp mig. Jag haltade till hotellet, och sen hade jag ont i knäet i nästan en månad.

Jag tror att många som springer känner igen sig. Ibland när det är som jobbigast är det som om tröttheten och smärtan dunstar bort och man kommer in i ett flyt, mer bekant som ”andra andningen” eller ”runner’s high”.

Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, och tid och rum flyter samman. Det är en euforisk känsla, men vad är det egentligen? Är det ett högst subjektivt upplevt tillstånd, otillgängligt och mystiskt för de flesta?

Enligt antropologen David Raichlen är ”runner’s high” ett genetiskt arv från våra förfäder. Fram till för några tusen år sedan hängde vår överlevnad på att vi orkade springa längre än vad våra byten orkade.

Att springa och att anstränga sig till det yttersta gör ont, och på savannen är det alltid en jämn kamp mellan jägare och jagade. Ett jagat djur gör allt för att överleva, så människan var tvungen att mobilisera alla krafter till en dödlig spurt och en hård kamp. De vars hjärnor utsöndrade smärtlindring och belöning lyckades bäst med det. 

”Runner’s high” är helt enkelt hjärnans sätt att förtränga trötta ben och småskador. Den som lyckades belönades med hundratusentals kalorier, vilket gjorde ansträngningen värd besväret. Denna belöning – det vill säga bytet – motiverade våra förfäder att utsätta sig för ansträngningen om och om igen.

Det är sannolikt samma känsla som får oss att vilja ut och springa – igen och igen. På något sätt uppfattade min hjärna förmodligen att jag sprang för liv och död den där dagen för över tre år sedan.

Men vad exakt är det som händer i hjärnan?
Forskarna har hittat två hormoner som man tror ger upphov till den euforiska känslan. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin. Efter två timmar löpning flödar endorfinerna som fungerar som smärtstillare. Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn. Mängden endocannabinoider ökar när vi utsätter kroppen för stress.

Enligt forskarna är sannolikheten att uppleva ”runner’s high” störst på morgonen då halterna av endocannabinoider är tre gånger högre än på kvällen. Man bör ligga på cirka 70-85 procent av sin maxpuls, alltså springa lite lagom ansträngande så att inte alltför mycket stress och ansträngning motverkar effekten. Forskarna kunde också se att det dröjde ungefär två timmar innan endorfinerna flödade i hjärnan.

Själv springer jag ofta tidigt på morgonen och på långpassen känner jag mig lite hög. Kroppen verkar förvänta sig det också; jag är nog beroende av löpning. När jag kommer till en ny plats är en av mina första tankar alltid att hitta ett lämpligt ställe att springa på.

När vi springer frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att ta del av ett djupt nedärvt beteende som finns i alla människor. Löpning är alltså ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen med att vara människa.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta en tjuvtitt på nummer 1 2016!

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Mat för löpare: Så lär du dig gallra bland kostråden
Blogg

Mat för löpare: Så lär du dig gallra bland kostråden


Det finns en oändlig mängd information i tidningar och i sociala medier om hur, vad och när du bör äta för att prestera bra under träning och tävling. Alla motstridiga tips och råd skapar lätt förvirring. Faktum är att det också finns många råd i gråzonen – det vill säga råd som kan vara rätt för vissa personer, men inte för andra.

Innan du tar till dig vad du läser gör du klokt i att fundera över vem som har skrivit en artikel och vilka källor som anges. Om informationen kommer från en privatperson, som baserar sina råd på egna upplevelser, bör du ta råden med en nypa salt. Om artikeln refererar till en vetenskaplig studie bör du ta reda på vilka som står bakom studien. Om till exempel en producent för proteintillskott har finansierat studien finns det risk att företaget vinklar studien till sin egen fördel. 

När det gäller vetenskapliga studier ska du också ha i åtanke att de flesta studier är gjorda på män. Försök på män är enklast att standardisera eftersom menscykeln gör det svårare att standardisera försök på kvinnor. De flesta studier är också gjorda i en kontrollerad laboratoriemiljö. Studier ute på fält, som till exempel under en tävling, liknar verkligheten mer, men är också svårare att kontrollera. 

Du bör även tänka på att de flesta studier använder motionärer som försökspersoner – elitidrottare väntar helst in resultaten innan de ändrar sin kosthållning. Var också uppmärksam på vem artikeln du läser är riktad till. Många som tränar följer råd som är riktade till personer som rör sig minimalt. Tränande tonåringar följer till exempel ofta råd som är riktade till de som vuxit färdigt eller till de som aldrig tränar. 

Läser du om en studie i en tidning ska du också vara medveten om att skribenten kan ha vinklat texten för att tidningen ska säljas, snarare än att redogöra för studiens huvudpoäng. En dagstidning skrev till exempel för en tid sedan att man går upp i vikt av att äta frukt. Men när man nagelfor studien, som journalisten hänvisade till, framgick det att deltagarna hade fått dricka en fruktoslösning – vilket inte är frukt – varje dag. Det var energiöverskottet från fruktoslösningen som gjorde att studiedeltagarna gick upp i vikt, inte något ökat intag av frukt. 

Det faktum att många löpare skär ner på energiintaget och äter mer protein och mindre kolhydrater går hand i hand med de smala kroppsideal och de kostråd som basuneras ut i media. Men kom ihåg att som löpare gör du av med mycket energi och många gånger bör du gå emot strömmen när det gäller dina matval.

Jag känner till idrottare som skäms över sina stora matportioner och som tycker att det är jobbigt att ständigt behöva svara på varför de äter så mycket kolhydrater. Vi som tränar måste göra våra egna val så att vi ger vår kropp de bästa förutsättningarna för att orka träna optimalt.

Idag tenderar idrottare att få i sig för lite energi, framför allt från kolhydrater. Det kan bland annat leda till hämmad tillväxt, ökad skadefrekvens, hormonrubbningar och benskörhet vid tidig ålder. Ett för högt proteinintag är också vanligt förekommande bland idrottare. Det är oklokt eftersom mer protein inte gör dig starkare utan snarare leder till ökad fettinlagring. Protein ökar också mättnadskänslan, varför en proteinrik kosthållning kan leda till att du stoppar i dig mindre kolhydrater än du annars skulle ha gjort. Därmed kan du gå miste om viktiga vitaminer och mineraler. 

5 råd med vetenskapligt stöd

1. För optimal prestation finns inga genvägar. Du behöver balans mellan sömn, träning, näring, energi, vätska och återhämtning. 

2. Du bör periodisera din kosthållning, det vill säga anpassa energi- och kolhydratintag efter träningsmängd.

3. Kolhydrater behövs för högintensiv träning samt vid tävling.

4. Proteinintaget bör fördelas under alla dagens måltider för att förbättra muskeluppbyggnad och återhämtning.

5. Förlorar du cirka två procent av kroppsvikten i vätska kan din prestationsförmåga försämras.

Obs! Låter ett tips för bra för att vara sant? Då är det förmodligen för bra för att vara sant.

 


Antal kommentarer: 4


Fredrik

Idag tenderar idrottare att få i sig för lite energi, framför allt från kolhydrater. Det kan bland annat leda till hämmad tillväxt, ökad skadefrekvens, hormonrubbningar och benskörhet vid tidig ålder.
Hahahahaaaaa…..eller hur ?


Erik

Varför ens vara så arrogant i ett svar Fredde? Skriv varför du tycker så eller gå tillbaka in på flashback.


Susanne Johansson

Bra skrivet Emma


Jessika

Jag slutade prenumerera på runners huvudsakligen pga detta, gammalmodiga kostråd. Det skulle vara väldigt uppfriskande med kostråd baserade på riktig mat, dvs utan spannmål och pasta men med nyttigt fett, grönsaker och kött. Jag vet vad som gjort nytta för mig men är ändå intresserad av nya influenser och optimering. Inte att äta mig till att bli en motionerande diabetiker.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bra start på året


2016, nu kör vi. Nytt år, nya möjligheter och nya rekord som ska slås. Som vanligt är motivationen på topp så här i början på januari som den alltid brukar vara men nu börjar det märkas att man är mitt uppe i pågående maraträning. De senaste fem veckorna har jag ägnat åt att bygga upp en bra grund med 12-13mils löpning/vecka utan att känna mig sliten, tvärtom så har jag känt mig oförskämt pigg och fräsch men nu börjar verkligheten komma ikapp. Idag sprang jag min 70:e kilometer på tre dagar och pannbenet fick verkligen jobba, benen likaså. Sliten var bara förnamnet, fick verkligen anstränga mig för att inte se ut som en äldre tant med höftprotes som var ute och powerwalkade när jag sprang förbi folk som var ute på sin söndagspromenad nu på eftermiddagen. Det här är en ganska beskrivande bild hur jag brukar känna mig i allmänhet när jag springer och i synnerhet idag.

Har ägnat en del av julledigheten åt att surfa runt på nätet och läsa artiklar om löpning, olika löparbloggar, forum och lyssna på podcasts. Normalt tycker jag mig inte ha tid för det och prioriterar hellre att läsa nån trevlig politiker- eller musikblogg men nu har tiden funnits. En tanke som slår mig är löpningen blivit så fruktansvärt teoretisk på motionsnivå och att många verkar glömma det viktigaste, nämligen att springa. De flesta av oss kommer aldrig bli elit och behöva fundera i dessa banor. Ibland känns det som om det är viktigare att diskutera hur lång vila man ska ha mellan sina tusingar, drop på skorna eller hur man ska äta före och efter ett pass än själva löpningen, det är Phil Maffetone hit och Renato Canova dit. Det slår mig att det finns många självutnämnda experter som verkar veta precis hur och vad man ska träna. Jag hoppas att jag inte tillhör den kategorin. Jag är fortfarande en nybörjare på det här med löpning och på sin höjd en hygglig motionär som gnetar på, jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar men också att vara ödmjuk inför de som kan det här med löpning bättre och vill hela tiden lära mig mer. Hade det inte vart för Team Asics hade jag nog aldrig börjat blogga om löpning. Vem skulle egentligen vara intresserad av det mer än jag själv? Jag har absolut inget emot att diskutera löpning och träning men känner samtidigt att jag inte har ork att gå omkring och fundera på om jag skulle ha haft 45s ståvila istället för eller 60s joggvila, det stjäl bara massa energi och tar fokus från det som är viktigt. I min träningsdagbok de senaste veckorna står det distans, distans, distans, långpass, distans med fartökning, distans osv. Jag har sprungit en hel del kuperat, i backar, progressivt och med fartleksinslag men det viktigaste tycker jag är att jag sprungit och inte vad jag väljer att kalla träningen för. Under 2016 hoppas jag att trenden blir att tänka lite mindre och springa lite mer. Sen tror jag att många inklusive mig själv skulle må bra av att springa skiten ur sig lite oftare för att utvecklas ännu mera. Löpning är precis som livet i stort, det gör sällan ont om man hela tiden befinner sig i bekvämlighetszonen.

Imorn startar jag upp januari månads träning på allvar. Planen är att fortsätta springa mycket distans och ligga kvar på ungefär samma veckomängd men att skruva upp farten på ett par av veckans pass. Senaste tiden har den mesta träningen genomförts i ganska moderat tempo överlag, i januari ska jag försöka springa mer och mer i min tänkta tävlingsfart. 20km marafart är ett pass som jag tänker köra varje vecka, det gjorde jag ifjol inför Rotterdam och det fungerade bra då så förhoppningsvis är det ett vinnande koncept även i år. Misstänker att det kommer få bli på löpband till stor del med tanke på väder och underlag ute så det är bara att ställa in huvudet på att behöva stångas med alla nytillskott på gymmet som nu ska infria sina nyårslöften och som skamlöst ockuperar löpbanden med timmeslånga promenader. Man kan ju få hjärnblödning för mindre.

Jag går in i 2016 med gott mod och förväntnar mig stordåd. Jag kommer bli oerhört besviken om jag inte lyckas med mitt uppsatta mål men det viktigaste under det här året är ändå att hålla mig hel och frisk. Jag vill inte uppleva en till sommar på crosstrainer eller en höst fylld av krämpor utan kontinuitet. Hitills hänger kroppen med även om den börjar kännas lite sliten men konstigt vore väl annars. Sub 2.50 på maran är det enda konkreta mål som jag satt upp inför den här säsongen, vill inte fokusera på så mycket mer och jag är övertygad om att mina tider på både milen och halvmaran per automatik kommer förbättras utan någon specifik träning för dom distanserna om jag bara klarar av maran. Det ligger ju lite i sakens natur att jag behöver bli snabbare på kortare distanser för att bli snabbare på marathon. Jag kommer göra ett allvarligt försök i Barcelona om drygt två månader men jag kommer inte gräva ner mig om det inte går då. Året är långt och det kommer fler tillfällen att lyckas. Stockholm Marathon blir nog försök nummer två om det inte går i Spanien. Men fram tills dess tränar jag på som om det vore på liv och död.

/Hörs

Dagens låt: i väntan på rykande färska album har jag blivit lite nostalgisk och lyssnat igenom gamla guldkorn. Beatles som numera finns på Spotify har snurrat en del, men så länge dom vägrar lägga upp mono-versionerna så bojkottar jag Betales på spotify. –”You haven’t heard Sgt. Pepper till you’ve heard it in mono” (John Lennon). Häromdagen snurrade jag hela ABBA boxen och kom osökt att tänka på Josefin Nilsson i samma veva. Där snackar vi bortglömt guldkorn signerat Björn och Benny som mycket väl skulle kunna ha vart ABBAs stora comeback och det är svårt att inte försöka föreställa sig hur det här skulle låta med Agneta Fälthskog istället…


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Tack Stefan! Håller med om att träningsprogram skapar en viss stress och det är verkligen skönt att kunna improvisera lite beroende på dagsform utan att få dåligt samvete. Tror inte heller man behöver köra särskilt mycket intervaller för att komma ner på maratider kring 2.50, jag tror man kommer minst lika långt på att springa mycket distans, kontinuerligt med långpass samt lite längre pass i sin tänkta tävlingsfart regelbundet. Sen är det kul att variera och springa fort ibland också men 18x400m är inget som jag tror gör mig bättre på just marathon.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*