MEST LÄSTA
Mårten sprider löparglädje och självförtroende bland Akallas unga
Blogg

Mårten sprider löparglädje och självförtroende bland Akallas unga


Den här veckan lyfter vi hur löpning kan hjälpa till med integrationen här på runnersworld.se. Och mitt i arbetet med det blev vi tipsade om den den här inspirerande filmen om Mårten Westberg och Akalla Run. Så den bara måste vi dela.

Mårten Westberg har länge varit aktiv som långdistanstränare i anrika Fredrikshovs IF men efter flera år i innerstansklubben bestämde han sig för att anta en ny utmaning – han skulle nå ut med löpning till en helt annan målgrupp. Han startade löparklubben Akalla Run för ungdomar i förorten. Genom träningen vill Mårten, som forskar inom motivation, ge ungdomar som kanske aldrig har idrottat tidigare en chans att upptäcka sin talang, få bättre självförtroende och ökad självkänsla.

– När du ser att du har skapat någon form av utveckling för någon, det är så mycket glädje. Man blir så berörd av det, säger Mårten.

Mårten tog ledigt från jobbet en dag i veckan för att besöka skolor i Järvaområdet och berätta om löpning. Där hittade han flera talanger, bland annat Napoleon Solomon som i dag är en av Sveriges främsta långdistanslöpare med bland annat SM-guld på meritlistan.

– Jag hade inga planer på att bli löpare utan ville få bättre kondition för fotbollen. Men eftersom Mårten fanns där och stöttade och hjälpte mig så hade jag lätt för att fortsätta.

Mårten Westberg berättar också om utmaningen med att bedriva idrott i ett område där många har det dåligt ställt och få unga rör på sig. Till de första träningarna kom många ungdomar utan löparskor. Långt in på hösten tränade de barfotalöpning på ängarna nedanför Akalla by.

– Han ger ungdomar en bättre självkänsla och en tro på sig själva. Han öppnar dörrar och hjälper dem att upptäcka förmågor hos sig själva de inte visste om, säger Christian Olsson i programmet.

Kolla in filmen som visar vad löpning och eldsjälar kan skapa!

LÄS MER:
Livsloppet: Löpningen blev räddningen för Alireza

LÖPNING OCH INTEGRATION:
Vet du några bra initiativ, eldsjälar eller någon som har en bra historia att berätta på ämnet? Tipsa oss gärna!




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

RW-läsare: Här är du!
Blogg

RW-läsare: Här är du!


51
Så många, i procent, kom i kontakt med oss första gången i en tidningsbutik eller på ett löplopp. Det verkar rimligt – vi är ju en löpartidning.

1,92
Den lilla andel, i procent, av er som hittar information om löpning genom andra tidskrifter. Skriver inte alla om löpning idag?

60-90
Så många minuter lägger majoriteten av er på varje nummer av Runner’s World. Det blir 12-18 timmar om året som ni kunde vara ute och springa istället, så vi förstår att det inte är läge att slösa med er tid i onödan.

80
Andelen i procent som använder Facebook. Tio procent använder inga sociala medier, medan 1,62 procent använder Tumblr.

56
Så här många, i procent, är mest intresserade av våra sko- och produkttester. Och hela 70 procent av er tar hjälp av våra tester innan ni spenderar era pengar. Klokt, mycket klokt.

52
Så många, i procent, läser främst RW för träningsråden och motivationens skull.

2,2
Så många läsare, i procent, gillar orientering bäst. Vi hoppas att ni ändå inte känner er vilse i RW.

3
Så många, i procent, tränar mer sällan än 1 gång per vecka. Lika många tränar mer än 7 gånger per vecka. De flesta av er, 94 procent, tränar alltså löpning 1-7 gånger per vecka. Annars är det 3-4 gånger per vecka som flest andel av er springer (60 procent) .

2,3
Så många Iphoneanvändare går det per Android-användare som registrerar träningen på sin mobil bland er läsare.

88
Så många, i procent, av er springer mest på stig eller asfalt. 0,87 procent springer mest på bana.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Raceweek


Äntligen är det snart dags, raceweek! Det är verkligen nåt speciellt med dom sista dagarna innan ett lopp, både på gott och ont. Förväntningarna är höga, nervositeten påtaglig och frågetecknen många. Har jag gjort allt som jag kunnat? Trappat ner i tid? Hittat formen? Hur känns kroppen? Framförallt är det skönt att konstatera att det man tränat för sen flera månader tillbaka äntligen börjar närma sig. Examen. Alla timmar på löpbandet nu i vinter, allt snöpulsande i mörker och minusgrader med snoret rinnandes längs kinderna, alla svordomar, all svett och all mjölksyra ska äntligen betala av sig. Det jobbigaste är redan gjort; jag har haft bra kontinuitet hela vägen, kört mer intervaller än någonsin, längre trösklar, fler långpass och sprungit oftare och längre än inför nåt annat lopp, jag har haft flyt helt enkelt och därför känns det extra tungt att återigen konstatera att kroppen protesterar precis dagarna innan en mara. ”Fanfanfan” för att citera Thåström. Men till skillnad från Berlin i höstas är jag ändå hoppfull om att kunna prestera nu på söndag. Då visste jag att det inte skulle gå även fast jag intalade mig att det fanns en chans, så illa verkar ar inte vara nu.

Förra veckan var en riktig skitvecka på många sätt. Jag hade förkylningssymptom som varken släppte eller bröt ut på riktigt och dessutom saknade jag tryck i steget och sprang varje pass med tunga ben och en dålig känsla. Det kändes bara allmänt tungt att släppa upp på träningen. När den känslan äntligen släppte började jag istället känna av lite små retningar på utsidan av knät och hjärnan började direkt tänka löparknä. Inbillning eller noja? Jag sprang på utan större bekymmer och utan smärta men kunde ändå inte släppa den där känslan av att allting inte stod rätt till. Att springa var inga problem, det var i vila som jag tyckte att jag kände av det mest så imorse klev jag in på det här stället…

En välbekant dörr som jag gärna undviker men som jag samtidigt uppskattar finns där när kroppen protesterar. Domen efter dagens besök är att framsida lår är överansträngt, eller snarare utsidan av låret, precis där ITB går, alldeles intill knät. Orsaken till det är samma orsak som löparknät i somras; jag är för svag i sätet och faller inåt med knät vid varje steg vilket gjort att låret fått kompensera för det den här gången och nu alltså bestämt sig för att säga ifrån. Det kändes skönt att det inte var löparknät från ifjol som spökade, jag hade nog inte klarat av det en gång till så tätt inpå, däremot hänger ju allt ihop och grundproblemet är detsamma så efter Barcelona måste jag ta tag i det här problemet på allvar för nu börjar jag bli less på riktigt. Prognosen att kunna starta på söndag är ändå god konstaterade naprapaten, främst för att jag inte upplevt nån smärta under löpningen. Nålar hade gjort underverk sa han, men tiden för det var för knapp så istället gick han på rätt rejält med händerna och det gjorde inte mindre ont för det. Däremot fick jag beröm för höften som knappt kändes när han attackerade den med armbågen, i somras hade jag nog inte klarat mer än ett par sekunder. Efter behandlingen var jag ganska öm, det kändes ungefär som om nån sparkat mig hårt på låret men det kändes ändå bra på nåt konstigt sätt. Fick order om att aktivera sätet dom här dagarna, rulla låret på foamroller och använda det sunda förnuftet när det gäller löpningen. Det sunda förnuftet sa att jag hade planerat ett kort pass idag för att känna på tävlingsfarten så ett par timmar efter att jag klev ut genom den där dörren stod jag på löpbandet och rev av 5km i marafart och en avslutande tusing i överfart med en bra känsla utan känningar. Nu några timmar senare är känslan att nån sparkat mig ytterligare en gång på låret men den här gången med stålhetta. Men det var väntat, tror inte det beror på löpningen, naprapaten varnade för att behandlingen kommer kännas mest på kvällen och dagen efter.

Jag hade önskat att förutsättningarna vart annorlunda men det är bara att gilla läget. Precis som inför Berlin, när jag åkte på en bristning i vaden under det sista passet, så är jag ändå ganska lugn. Går det inte så går det inte. Jag försöker vara positiv och målsättningen är fortfarande PB. I mitt huvud ser jag hur jag korsar mållinjen på söndag, stänger av klockan som säger nytt PB och att känslan efteråt är att det fanns ytterligare en växel. Förutsättningarna ser i alla fall riktigt bra ut; sol, svag vind, 2 m/s och kring 10 grader. Bättre än så kan det knappast bli. Det blir linne och korta tights. Har fått sånt jävulskt skav av splitshortsen de senaste passen på löpbandet så jag vågar inte chansa.  

Är ledig den här veckan, har sportlov vilket är en helt perfekt marauppladdning. Kan sova ut rejält på mornarna och slipper vistas bland snoriga elever och riskera att bli sjuk. Det är rätt skönt, dagarna går rätt fort även när man är ledig och inte gör särskilt mycket. Idag vaknade jag vid tiotiden; frulle, lite musiklyssning, naprapaten, lunch, en sväng på stan, lite mer musiklyssning, löpning och lite prehabövningar på gymmet, läsa nya numret av RW, käka middag, ännu mer musiklyssning, nu lite bloggande och efter det några avsnitt av Suits. Livet på en pinne! Det neagtiva skulle väl vara att det finns all tid i världen att känna efter lite för mycket hur kroppen egentligen känns, när hjärnan väl fått vittring på nån känning är det svårt att slå bort det. På fredag går i alla fall flyget till Barcelona, laddar upp med Messi och Suarez på Camp Nou på lördag, kan hända att det slinker ner några tapas och ett par Estrella också innan det är dags att leverera på söndag. Jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att stå förberedd på startlinjen, sen är det bara å hoppas att kroppen håller ihop och att jag har den rätta dagen. Taktiken är att springa smart och ha krafter kvar till dom sista 5-6 kilometrarna. 1.24.24 halvvägs och sen hålla tummarna för att det inte rinner iväg alldeles för mycket på slutet. 

Om jag håller mig hel fram till loppet så blir nästa inlägg en race report.

/Hörs

Dagens låt: You’re the best känns lite uttjatad att ladda upp med vid det här laget, som tur är finns det fler passande guldkorn från samma film och soundtrack som passar minst lika bra som uppladdning. ”Its the moment of truth, you’re giving it all, standing alone willing to fall, if you can do it get up and prove it, get up and show them who you are”



Antal kommentarer: 2


Frida Michold

Lycka till Anders!!


Anders Larvia

Tack hörni! Har inte känt av låret nånting under de senaste passen så det är nog bara tuta å köra 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Livsloppet: Löpningen blev räddningen för Alireza
Blogg

Livsloppet: Löpningen blev räddningen för Alireza


Jag kom till Sverige 1990 från Iran, tillsammans med min fru och son. Väl på plats i Örebro, där vi tillsammans skulle forma vår nya tillvaro, insåg vi att främlingsfientligheten var utbredd i vårt nya hemland. Lasermannen gick lös och satte skräck i oss invandrare och Ny Demokrati kom in i riksdagen; jag kände mig inte alls trygg. Allting kändes meningslöst.

Jag hade ett bra chefsjobb hemma i Teheran och hade en akademisk utbildning därifrån, men här i Sverige var jag ingen. Jag hade förlorat min identitet och fick börja om från början. Jag fick, 37 år gammal, sätta mig vid skolbänken igen och lära mig ett nytt språk. Efter ett tag påbörjade jag en masterutbildning i Biblioteks- och informationsvetenskap.

Jag har sprungit så länge jag kan minnas, men i Teheran, min forna hemstad, sprang jag mest för att hålla formen. I Sverige blev löpningen ett sätt att överleva. Det fanns en löpslinga i skogen nära vår lägenhet i Örebro, som jag såg till att ge mig ut i varje dag.

Löpningen hjälpte mig att rensa hjärnan och gav mig mental avlastning. Det fanns också ett bibliotek i närheten som jag besökte dagligen. Jag har alltid varit intresserad av litteratur och tyckte att det var fantastiskt med folkbibliotek, sådana fanns det inte i Iran. Biblioteket och löpspåret – de här två platserna blev min räddning de första åren i Sverige, de gav mig mening i livet.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna igen andra löpare i spåret. Vi började hälsa på varandra, ibland sprang jag ikapp dem och småpratade och efter ett tag gick vi och fikade – vänskapsrelationer växte fram. De var också intresserade av litteratur, så vi hade mycket att prata om.

De var nyfikna på min bakgrund, varifrån jag kom. Och jag ville veta allt om den svenska kulturen och hur man firar högtider i Sverige. Jag blev bjuden på födelsedagskalas, midsommarfiranden och glöggfester. Jag fick insikt i hur svenskar ser på barnuppfostran – det framgick under familjemiddagar – och hur man fikar med kaffe och kanelbulle klockan tre på eftermiddagarna. Hur man grillar korv på en pinne från skogen över öppen eld. På så vis kan man säga att mina nyvunna löparvänner hjälpte mig att integrera mig i det svenska samhället.

För ett par år sedan läste jag Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, och blev inspirerad till att lägga upp en plan för min löpning. Jag satte upp målet att springa halvmaraton och började träna med Anders Szalkai och Team Stockholm Marathon. För tre år sedan gav jag mig själv en startplats till Stockholm Marathon i 60-årspresent. Jag kom i mål, och sedan dess har jag sprungit ytterligare ett par maratonlopp.

Idag är jag chef över tio bibliotek i Stockholm och har många medarbetare under mig. Jag har mycket ansvar vilket kan ge mig huvudbry ibland, och för att kunna hantera det ger jag mig ut och springer.

Varje morgon klockan fem är jag i löpspåret. Klockan sex är jag hemma igen och äter frukost och läser tidningen innan jag åker till jobbet. På vardagarna brukar det bli en halv mil, på helgerna springer jag en knapp mil – för att rensa huvudet lite extra. Löpningen gör mig avkopplad, håller mig frisk och jag blir en bättre medarbetare och chef.

Min son gick ut skolan med högsta betyg och gick sedan på Handelshögskolan i Stockholm. Idag har han ett toppjobb i finansbranschen. När jag berättar hur stolt jag är över honom säger han bara: ’Men pappa, du ska inte vara stolt över mig, jag har haft alla möjligheter i världen att lyckas med det jag vill. Det är du och mamma som har gjort jobbet. Ni tog er hit från Iran och såg till att skaffa de jobb ni ville ha, det är jag som ska vara stolt över er.’  När han säger så blir jag rörd.”

LÖPNING OCH INTEGRATION:
Den här veckan kommer vi att lyfta hur löpning kan hjälpa till med integrationen här på runnersworld.se. Vet du några bra initiativ, eldsjälar eller någon som har en bra historia att berätta på ämnet? Tipsa oss gärna!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Meraf Bahta satte nytt svenskt rekord på 10 km!
Blogg

Meraf Bahta satte nytt svenskt rekord på 10 km!


Det var vid söndagens internationella 10 km-lopp i marockanska Casablanca som Hälles Meraf Bahta hem tredjeplatsen på tiden 31:26. Isabellah Anderssons svenska rekord på 32:24, från 2009, slogs alltså med nära en hel minut! 

Merafs tränare Ulf Friberg berättar att loppet startade i ett rasande tempo med lätt utför första kilometern: Meraf hade under 3:00 men ändå låg en bit efter de bästa tjejerna. Hon jobbade sig dock ikapp och var den som anförde det kvinnliga loppet när tre av konkurrenterna runt 6 km hittade en genare väg och plötsligt var ca 20 sekunder före.

Men Meraf gav inte upp utan knaprade tillbaka sekund för sekund och i mål kom hon alltså som 3:a bara 12 sekunder bakom vinnande Paskalia Kipkoech.


Antal kommentarer: 1


lars Johansson

Går det att räkna officiella rekord i lopp där man kan vinna genom att ta genvägar?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*