MEST LÄSTA
Flytta dina gränser 2017 – här är träningsplanen som hjälper dig!
Blogg

Flytta dina gränser 2017 – här är träningsplanen som hjälper dig!


Grovplansmetoden (22-24 veckor)

• Komma igång-perioden bör vara 4-6 veckor, då du tränar lugn distanslöpning kombinerat med något eller några av de alternativa träningsformerna ovan.

• Grundträningsperioden bör vara  8 veckor, då du fokuserar på en ganska hög veckovolym löpning, antingen i tid eller distans. Löpträningen ska innehålla en blandning av distanspass, långpass, tröskelträning, långbacke och långa intervaller. 

• Den formgivande perioden bör vara 4 veckor, då du ska förbättra formen inför den kommande tävlingsperioden. Minska veckovolymen något och lägg in regelbundna ”testlopp” för att stämma av formen mot den förväntade. Under denna period löper du distanspass, långpass, kortbacke och korta intervaller. 

• Tävlingsperioden bör vara 3-6 veckor, då du väl förberedd springer dina  planerade lopp. Minska träningsvolymen inför loppen under dessa veckor så att du får ut full effekt på tävlingarna. Utöver tävlingar kör du under denna period lugna distanspass, tröskelpass samt lätta intervallpass.

2-1-metoden (12-15 veckor)

Denna metod bygger på att man pulserar intensiteten och träningsmängden under olika veckor i en treveckorscykel. Det är nämligen sällan effektivt att träna på exakt samma sätt vecka efter vecka; kroppen behöver både utmaning och återhämtning för att bli starkare och snabbare. 2-1 metoden är vanligast att använda under grundträningsperioden och den formgivande perioden, och den bygger på att du kör två tuffa träningsveckor följt av en lugnare vecka.

Därefter börjar du om igen med två tuffa veckor, och så vidare. Efter den första treveckorscykeln inleder du nästa med en volymökning. Om du till exempel springer 40 kilometer vecka 1, 50 kilometer vecka 2 och 30 kilometer under den återhämtande veckan, så startar du följande treveckorscykel med 45 kilometer vecka 1, 55 kilometer vecka 2 och 35 kilometer vecka 3.

Utöver att öka den totala veckodistansen bör du också öka längden på dina långpass och distanspass, vartefter du blir starkare. När det gäller intervallpassen bör du successivt öka antalet intervaller och förkorta vilan mellan intervallerna. 

När den formgivande perioden kommer gäller samma 2:1-principer som  under grundträningsperioden, med den skillnaden att du ska öka farten på de snabba passen och backpassen – som du samtidigt kortar ner. Om du sprang 75-90-sekundersbackar under grundträningsperioden kan du istället välja  45-60-sekundersbackar och springa dem i ett högre tempo.

I den formgivande perioden är det även med 2:1-metoden viktigt att lägga egna testlopp för att stämma av formen. Dessa testlopp lägger du helst  in under den lättare återhämtningsveckan.

Blockträningsmetoden (12-16 veckor)

Denna metod genomförs i fyraveckorscykler, där du fokuserar på en viss typ av träning varje vecka. Blocken motsvarar en mängdvecka, en tröskelvecka, en fartvecka samt en återhämtningsvecka.

Sedan börjar du om med en ny mängdvecka och så vidare. Under mängdveckan ska du koncentrera dig på distanspass och långpass för att förbättra din uthållighet. Under tröskelveckan genomför du två tröskelpass (alltså i ett tempo nära din mjölksyratröskel), till exempel 2 x 15 minuter och 4 x 8 minuter, samt ett lugnt distanspass och ett långpass. Det blir en mjuk övergång till fartveckan som ska innehålla ett pass med korta intervaller, till exempel  12 x 400 meter samt ett backpass, ett lugnt distanspass och ett långpass.

Efter dessa tre veckor behöver kroppen en återhämtningsvecka med fler vilodagar, lugna distanspass och kanske något pass där du kör alternativ träning (se förslagen i inledningen). Varannan månad lägger du också in ett testlopp för att kolla formen. 

Blockträningsmetoden är lämpligast under grundträningsperioden och under den formgivande perioden. 

Under tävlingsperioden lättar du på träningen och minskar veckomängden, med hänsyn till hur mycket du tävlar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Grym axelövning, ful film


 

Men kolla här! Här har ju jag filmat mig själv i en osmickrande vinkel, fult ljus och med bad hair day. Jag var helt enkelt inte preppad för att filmas eller fotas. Men sluta inte titta! Det är en bra övning.

Den heter shoulder inlocate och kan få ordning på slitna och krånglande axlar. Den låter axeln att jobba runt hela jädra vägen, som det heter på anatomiskt korrekt språk, och sträcker ut allt som är trångt inne i och runt axeln.

Så. Sitt eller stå på knä och håll i ett par ringar, långa gummiband som du har fäst i ett räcke, en TRX eller likande. Håll armarna raka framåt/uppåt. Vrid nu runt armarna hela vägen, men ta det försiktigt, det är en ganska brutal övning om du har strul i axlarna. Gå så långt du kan, gärna så att axeln liksom faller fram, som du kan se att mina gör på filmen. Plötsligt kommer de fram, när armarna är bakom mig. Glunk glunk, liksom.

Gör 10 repetitoner som en del av uppvärmningen när du ska jobba mycket med överkroppen, till exempel rodd, pullups, dips eller armhävningar.

Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Limbo


I’m back! Lite tyngre, lite pluffsigare och i lite sämre form. Eller förresten, formen är nog helt okej faktiskt (tror jag), inte för att jag pressat mig särskilt hårt den senaste tiden men känslan är åtminstone att benen rullar på bra och av tiderna på träning att döma så finns det fortfarande lite krut kvar från sommarens alla mil. Däremot så känns det som om kroppen är i behov av en rejäl servicegenomgång, tror inte att den skulle klara en besiktning utan anmärkning just nu. Har ont i högerknä, ena axeln, vaderna är hårda som kevlar och ena armen har börjat domna till och från så pass att jag börjar befara musarm. Det är precis som vanligt med andra ord. Inget som egentligen hindrar mig från att springa. Har funderat på att gå till naprapaten de senaste dagarna men då har jag blivit snål och tänkt att så länge jag kan springa utan smärta så kan jag lägga den femhundringen på en flaska Macallan istället.

Har inte funnits så mycket att rapportera senaste tiden. Det är som det är. Skitväder och väldigt lite inspiration. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, grått och trist, precis som träningen för tillfället. Precis när jag hade börjat förlika mig med tanken på att det faktiskt blivit vinter på riktigt och nästan börjat njuta av knastret under skorna så blev det helt plötsligt plusgrader, regn och ett par decimeter slask. Hello löpbandet! Förlåt för alla dom gånger jag svurit, just nu är jag bara lycklig över möjligheten att slippa halka omkring i mörkret med slask upp till knäna. Inte ens mina dubbade Asics Fujisetsu gillar snömodden och slasket och dom gnäller sällan.

Jag springer fortfarande typ 4-5 gånger i veckan men njuter inte lika mycket av mellanmjölkslöpningen nu som tidigare. Att springa ostrukturerat på känsla var skönt ett tag men för tillfället känner jag mig ofokuserad utan ett tydligt mål. Det är nästan så att jag börjar ifrågasätta min identitet som löpare, vem är jag när jag inte tränar målmedvetet inför för ett lopp och varför springer jag överhuvudtaget? Egentligen fattar jag ju att 8 mil i veckan inte direkt kan klassas som vila, men samtidigt kan jag inte heller sluta springa bara för att säsongen är över och för att man ”ska” vila. Jag vill ju fortfarande kunna äta chips och dricka öl utan att bli tjock. Är man en adrenalin-junkie så är man, att knarka löpning är ingenting man bara tar en paus ifrån. Och förresten så är det heller inget jag vill göra. Att knarka löpning är bland det bästa som finns.

Att springa utan mål och mening har inte direkt vart plågsamt utan snarare långtråkigt och oinsperande, och trots att jag har bestämt mig för att ”ta det lugnt” resten av året så känner jag en stark längtan efter att få underkasta mig hård och disciplinerad träning igen. Jag sov mig igenom svenska lektionerna på gymnasiet men jag tror att det var Dante som kallade det tillstånd jag nu upplever för limbo – platsen där de okristna hamnade som kämpade för det rätta men som saknade den riktiga tron. Lite så känns löpningen just nu, varken himmel eller helvette, bara ett stort tomrum. Det är ett tillstånd som man egentligen inte vill befinna sig i, en plats där man inte vill vara. Då föredrar jag nästan hellre helvetet. På ett sätt är nog limbo som helvetet fast utan plåga. Nej, jag vill tillbaka himmelriket, den plats där hård och brutal träning belönas med nya personbästan och jag vet att vägen dit är genom disciplinerad löpning utan kompromisser. Men det får vänta ett tag till. Nånting inom mig säger ändå att det smarta är att inte stressa kroppen mer än den behöver just nu. Det är långt kvar till Boston Marathon, en hel svensk vinter närmare bestämt, som just nu känns som en livstid. Bara det faktum att tvingas genomlida en hel vinter med allt vad det innebär är straff nog och kan nog vara så nära helvetet man kan komma.

Boston är som sagt så pass långt borta i tid att jag börjat fundera på om jag behöver ha ett annat lopp före det för att orka med träningen nu i vinter. Planen är att sätta igång igen den 1 januari med strukturerad mara-träning men det vore skönt att ha ett delmål på vägen att ta sikte mot innan dess. Kanske en halvmara på varmare breddgrader i slutet på februari? Det låter inte helt fel, speciellt inte när man tittar ut genom fönstret och mest bara blir deprimerad. 

Snart väntar gymmet och löpbandet. Kanske lyxar jag till det med att springa lite tröskel eller åtminstone inslag av marafart. Mest troligt är dock slentrianmässig distans i mellanmjölksfart. Men det får bli ikväll. Pallar inte med att behöva stå och vänta på att alla tanter (och farbröder för den delen) ska bli klara, som utan att skämmas ockuperar alla löpband till att promenera på i flera timmar och som dessutom dricker vatten under tiden dom går som om dom sprang Stockholm Marathon i 30-gradig värme. Jag har några timmar på mig att bestämma mig för vilken typ av pass jag ska springa men viktigast av allt, vilken musik jag ska ha i öronen under tiden. Att springa på löpband är enda gången då jag måste ha musik när jag springer, utan musik i öronen skulle löpband vara olidligt. Det lutar nog åt att det blir Neal Morse nya mastodontverk, en 2 timmar konceptskiva med plusmeny och extra allt som låter som Queen, Beatles, ELO och Genesis.

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Segt men det har ändå sin charm på nåt sjukt sätt, man känner sig ju ofta lite duktigare när man kommer hem efter en runda i mörker, kyla och snö jämfört sol, värme och sommar, det är liksom inte så svårt att motivera sig då. Jag ser löpbanden som ett nödvändigt ont, det här årstiden är det skönt att dom finns. Sket dock i löpbandet ikväll och stack ut istället, spöregnet uteblev så det blev 18km i 4.20 fart-ish…benen rullar på rätt så bra trots is och slask.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!
Blogg

Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!


”Jag är uppvuxen på Dalarö i en familj där alla sprang tillsammans i toppluvor på julafton. Min bror, mina föräldrar och jag – det var liksom självklart att alla skulle med. Våra grannar måste ha tänkt: ’Jaha, här kommer familjen Åström igen…’

Som ung var jag med i Södertörns friidrottsförening, jag tävlade i sprint, 200 meter. När jag var 16, 17 jobbade jag extra som gympaledare hemma på Dalarö och efter en tid började jag leda aerobics och funk runtom i Sverige. 

Efter gymnasiet jobbade jag som instruktör på olika hotell nere i Sydeuropa för hotellens gäster. Och mina universitetsstudier finansierade jag genom att leda pass 6-7 gånger i veckan. Under den här tiden löptränade jag också regelbundet. 

Men så fick jag tre barn ganska tätt. Det var ingen smärtfri resa, utan den kantades av flera missfall. Jag blev försiktig med träningen, hade inte samma sug längre och mitt driv och min naturliga vilja att träna var som bortblåst. Jag kom tillfälligt tillbaka till formen mellan barnen, men det blev aldrig någon bestående framgång. Resultatet blev att jag inte kände mig så stark som jag var tidigare och jag kände mig lätt deprimerad. 

Efter att vi äntligen hade fått vårt tredje barn bytte jag kosthållning och började träna igen. Jag cyklade på min spinningcykel medan min yngsta låg i en babykorg bredvid, och jag fick tillbaka formen. 

Men efter föräldraledigheten började jag jobba hårt i finansbranschen, jag reste mycket, åt oregelbundet på flygplatser och flygplan. Så det blev aldrig någon ordning på träningen. Tvärtom levde jag ganska ohälsosamt och kände hela tiden att jag inte mådde särskilt bra.

Dålig kost, för lite träning och alla resor födde ångest och deppighet. Alla dessa trekantsmackor gav en ofräsch känsla, som ledde till fler och fler dåliga beteenden under tidiga morgnar på flygplatser och jag blev allt mer missnöjd med min livsstil. För när man inte lever som man vill blir man deppig.

I våras bytte jag jobb och på min nya arbetsplats hände det något med min inställning till träning. Många av mina kollegor tränade, vilket inspirerade mig. En kollega tipsade mig om att börja följa Paulo Roberto på Instagram. Han menar ju att man alltid hinner träna 15 minuter om dagen – och det hinner man faktiskt. Så är det bara. Om man tar bort den tid man lägger ner på Facebook och andra sociala medier per dag så får man lätt loss 1,5 timmar, och då har man ju tid att viga åtminstone 15 av de minuterna till träning.

Jag gjorde som Paulo sa och tränade min kvart om dagen. En kvart som snart blev en halvtimme. Jag började prioritera mina 30 minuter på spinningcykeln varje morgon klockan 5:00-5:30. Snart fick jag upp ett starkt träningssug igen, det som jag inte hade känt under hela småbarnsperioden. Jag längtade efter att löpträna, så jag köpte en ryggsäck så att jag skulle kunna springa till jobbet – en sträcka på 9 kilometer.

Till en början gick det långsamt. Det gjorde mig besviken, men jag intalade mig att jag inte skulle bry mig om vilken tid jag sprang på, utan att det viktigaste av allt var att jag mådde bra. 

Sen kom sommaren och jag fick flow. Det var nu inte längre fråga om jag hade träningslust eller inte – jag hade fått behov av att springa. Jag sprang nu varje dag i veckan utom en. Körde styrka på det lokala utegymmet fyra gånger i veckan, yogade. Jag bokade upp massor av lopp under hösten för att kunna behålla drivet efter sommaren. 

Jag sprang Tjejmilen på 48 minuter. I september skulle jag ha sprungit Lidingölöppet, 15 kilometer och Hässelbyloppet, 10 kilometer, men fick hälseneproblem, så jag fick dra mig ur i sista sekund. Det kändes jättetrist, för jag var verkligen laddad och i form för de där loppen.

När jag ser tillbaka på hur jag slarvade med min hälsa under småbarnsåren, och hur jag lever idag, så är det så tydligt att den mentala biten, kosten och träningen hänger ihop. Jag märker att nu när jag tränar mer är jag mindre sugen på socker, och jag längtar efter mat lagad från grunden. Dessutom har motståndskraften mot stress och motgångar har ökat, jag har mer energi och den bakomliggande känslan av deppighet är borta. 

Löpning är en perfekt träningsform när man som jag reser mycket. Man behöver bara ha med sig löparskor, löpartajts och träningstopp, sen är det bara att ge sig ut från hotellet och springa, det finns liksom inga ursäkter. Överhuvudtaget gäller det att se möjligheter i vardagen – springa till jobbet, springa på lunchen, ta hjälp och inspireras av kollegor och bekanta. 

Det allra bästa med löpningen är att jag kommer ut och får andas frisk luft och får ljus på näsan, det ger så mycket kraft. Jag gillar särskilt att springa i terräng. Det är underbart att springa i en korridor av löv till doften av skog. Mina morgonlöpturer till jobbet längs Mälaren – vilken energikick!” 

Inspireras mer av Maria – följ henne i Livsloppetbloggen den närmaste månaden!


Antal kommentarer: 1


Vera

Skönt att du hittat tillbaka till en livsstil som du trivs med. Lycka till!
Goda vanorna får man ju liksom aldrig lägga på hyllan då slipper man börja om – Säger jag till mina tonåringar 😉😊…verkar som att det kostar för mycket på många sätt, energi, ångest, trötthet missnöje m.m. Och påverkar inte bara en själv utan även de omkring oss – iaf vad man hör folk prata om dagligen.
// tråkig 5 barnsmamma som kört alltid på samma livsstil men så sjukt nöjd😊



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Träna, äta, sova on repeat


Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*