Jag gjorde det!! Sub 2.50! Jag kände redan efter nån kilometer att jag hade en bra dag och att om det någonsin skulle gå så var det idag. Halvvägs in hade jag fått sån hybris att jag började drömma om 2.47 men Gudarna ska veta att marathon är långt och idag var det fan ännu längre än normalt var känslan på slutet. Mycket kan hända under 42,2km och idag var inget undantag. Från att ha vart ganska självsäker till en början så började dom negativa tankarna komma allt oftare ju längre loppet led. På upploppet var jag så groggy och suddig i blicken att det kändes som om jag skulle tappa kontrollen över kroppen, ni vet, bli ett klipp på youtube några hundra meter innan mål, killen som blir buren över mållinjen. Men jag höll ihop det.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor. Jag trodde att jag mest skulle känna glädje men faktum är att det mer känns som en lättnad just nu. Och missförstå mig rätt, jag är otroligt nöjd med både min insats och tiden men ändå så grämer det lite att jag bommade 2.48.48. Fram till 35km trodde jag att det skulle gå. Då hade femmorna dittills gått på 19.53, 19.57, 19.55, 19.45, 19.50, 19.53 och 20.03. Jag hade nästan 50s till godo men när man väl tröttnar under maran så rinner sekundrarna snabbt iväg. Så därför är jag stolt över att jag ändå höll ihop det så pass bra att farten som mest sjönk till 4.10.

Vädetförutsättningarna var i alla fall helt optimala. Mulet, fuktigt i luften, duggregn, svag vind och ca 14 grader. Var på plats drygt en timme innan och joggade upp. Det är verkligen hur smidigt som helst att ta sig till starten i Berlin, inte alls samma hysteri och väntan som vissa av dom andra stora loppen. 7.30 lämnade jag hotellet för att ta spårvagnen till Hauptbahnhof, en halvtimme senare hade jag lämnat in överdragen och börjat jogga upp.

Av nån anledning så startade jag i grupp B i år och inte C vilket normalt kräver en sub2.50 tid. Hamnade så pass långt fram att jag i alla fall kunde känna den elektriska stämningen som uppstod när Kipchoge, Kipsang och Bekele klev in i startfållan.

Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen ge Berlin en match och öppna hårdare än jag gjort tidigare. När startskottet ljöd kom jag iväg bra men det kändes som tjurrusning så jag höll medvetet tillbaka en del för att inte öppna första kilometern på 3.30. 

Det kändes riktigt bra tidigt in, klockade kilometrarna på under 4min och låg helt rätt i ansträngning. Kollade klockan hela tiden och när jag passerade halvan på 1.23.46 kändes det oförskämt bra, som uppvärmning.

Dock fick jag lite panik strax efter då jag upptäckte att jag tappat 3 av mina gels. Köpte ett gelbälte på mässan med löfte från säljaren om att det inte skulle vara någon risk för gelsen att lossna. Jo tjena! Nu hade jag bara två kvar och fick verkligen hushålla.

Nånstans vid 28km kom första vågen av trötthet, klockade min första kilometer över 4min där men lyckades mota tröttheten och kom in i andra andningen och hittade tillbaka till den goa känslan. Vid 30 delades det ut gels, jag brukar aldrig ta nåt annat märke än det jag är van vid men nu hade jag inget val. Magen höll sig i schack och jag fck den kick jag ville.

Förra året tog jag slut på Kurfürstendamm men idag höll jag ihop det bättre. Vid 35km hade jag 2.19 och började drömma om stordåd. Sen kom tröttheten igen och de  här gången gick den inte att mota med gels. Ställde in skallen på att nu blir det till att kriga hels vägen in i mål. Tappade hela mitt försprång på 2.48.48 och passerade 40 på exakt 2.40. 2,2km kvar. Jag brukar kunna gräva rätt djupt sista två med vetskapen att det bara ör 10min kvar tills smärtan är över men inte den här gången. Började se suddigt, kände att kroppen var helt dränerad på energi och blev omsprungen på löpande band. Ett tag blev jag faktiskt lite orolig om jag skulle bli tvungen att stanna.

Det långa upploppet under Brandenburger Tor var bland det jobbigaste jag vart med om. Kroppen ville inte lyda. Med 400m kvar började jag försöka spurta men det gick inte. Kroppen började bete sig på ett sätt som jag aldrig vart med om. Att till slut få korsa mållinjen var en befrielse. Hade tänkt att jag skulle göra värsta målgesten men det fanns inte på kartan. 

Hur som helst så var det här mitt bästa lopp någonsin och jag är sjukt glad att jag fick ut det jag hade. Nu ska jag njuta av det här en vecka men sen börjar jakten på nya tider. 

/Hörd

ps! Ber om ursäkt för alla ev stavfel, sitter på flygplatsen och skrivet på telefonen och orkar inte korrekturläsa.

Äntligen börjar höstens stora mål att närma sig. Loppet med stort L. BMW Berlin Marathon. Om 5 dagar, 12 timmar, 17 minuter och 50 sekunder smäller det. Som vanligt är maraveckan den jobbigaste mentalt. Att springa 15mil i veckan är sällan ett problem men att dra ner på träningen och vila lite extra får det att krypa i benen och man kan bli tokig för mindre. Maraveckan är dessutom ett bra tillfälle för hjärnspöken att få fäste, för det får en att börja fundera på om man verkligen har gjort precis allt man kunnat. Har jag kört tillräckligt med fart? Är jag i bättre form än senast? Borde jag inte ha sprungit fler långpass? Och är kroppen verkligen hel eller gör inte hälsenan lite ont ändå? Destruktiva tankar som lätt kan uppstå när man inte får göra det man älskar mest av allt – springa varje dag. I vår värld är ju normaltillståndet att alltid springa, oavsett väder, årstid och krämpor och att medvetet dra ner på träningen, vila och äta gör i alla fall att min kropp känner att nånting är fel. Samtidigt vet jag ju varför jag gör det och att det bara handlar om ett par dagar. Jag gör det därför att jag vill ha så fräscha ben som möjligt när jag står på startlinjen på söndag och för det krävs vila. Men faktum kvarstår att det fortfarande känns som om man går upp ett extra kilo för varje dag man inte springer och den känslan kan ju göra att man börjar fundera på om man är riktigt frisk i skallen.

Lagom till den här veckan har jag äntligen börjat hitta en bra känsla i löpningen till skillnad mot för hur det har känts stora delar av sommaren. Jag känner mig både pigg och lätt i kroppen och det bådar gott. Dessutom är den ömmande hälsenan ett minne blott. Jag skulle ljuga om jag sa att den är 100% bra men den hindrar mig definitivt inte längre från att springa eller trycka på lite hårdare och jag tänker mer och mer sällan på den vilket är positivt. Den största utmaningen just nu är att undvika alla förkylningsvirus vilket är lättare sagt än gjort, särskilt när man jobbar i skolans underbara värld där kidsen konstant nyser, hostar och utsätter en för potentiell livsfara. Om jag hade kunnat hade jag gärna isolerat mig från all form av mänsklig kontakt men tyvärr är det inte ett alternativ så istället får jag fortsätta ge alla ungar som hostar och nyser i min närhet arga blickar.

Igår körde jag det sista lite hårdare passet. 18km distans med 7km fartökning i mitten i tänkt tävlingsfart. Och om det känns lika bra på söndag som det gjorde igår så kommer det definitivt att bli PB för igår sprang jag mest och log och vinkade till alla som var ute på sin obligatoriska söndagspromenad. 3.47, 3.58, 4.03, 3.54, 3.52, 4.03 och 3.55. Så lätt som det kändes igår brukar 4-fart aldrig kännas vilket måste betyda att hoppet om 2.48 lever.

Det största frågetecknet just nu är vilka skor jag ska springa i och just nu börjar jag få lite panik över att jag inte har bestämt mig än. Normalt brukar det största spörsmålet inte vara skovalet utan snarare om jag ska ta skinnpaj eller trenchcoat, converse eller skinnboots, rosa eller blå skjorta. Skovalet har liksom aldrig vart ett problem, inte förrän nu. Just nu är alternativen som följer: 

Asics DS Racer 10 – det självklara valet dom senaste två åren men det är gränsfall om dom håller ytterligare en mara. Eller håller gör dom ju garanterat, men jag vill gärna ha den där känslan av ett par fräscha skor med fräsch dämpning, speciellt dom sista kilometrarna på en mara och jag vet att jag tänkte pensionera dom efter Boston i våras för känslan på Boylston Street var att dom var slut redan då. 

Asics Tartherzeal – grymt skön sko men betydligt mindre dämpning än Racern och ett tiotal gram lättare. Har som längst sprungit halvmaran i dom, tror inte att maran skulle vara ett större problem men jag var rätt sliten i fotlederna efter halvmaran och det gnager lite. Hade dessutom gärna kört nåt långpass i dom.

Adidas Boston – kanske den skönaste sko jag har sprungit i dom senaste åren, dom är som bomull för fötterna men känns snarare som en bra temposko än som ren tävlingssko. Väger lite mer än dom andra vilket tar bort en del av känslan. Funderade ett tag på att även slänga in kusinen Adios Boost i mixen men efter gårdagens pass så föll dom bort då dom kändes alldeles för slitna.

Asics DS Racer 11 – den sko som jag köpte i somras med syfte att springa Berlin Marathon i. Tyvärr levde den inte upp till 10:ans förväntningar, inte alls samma känsla och betydligt stummare i dämpningen. Hade dom på Stockholm Halvmarathon förra helgen och tänkte faktiskt under loppet på att en hel mara i dom skulle vara hemskt för fötterna.

På onsdag väntar det sista passet med kortare fartökningar innan loppet, kanske får jag helt enkelt testa alla fyra skor då och bestämma mig efter det. Just nu känns det som om det står mellan dom två DS Racer skorna men det kan lika gärna ändra på sig till imorn. Skönt då att klädvalet i övrigt inte är så mycket att fundera över. Lopp utomlands innebär alltid Sverige linne. Just nu ser det ut att bli perfekt löparväder i Berlin på söndag; mulet, regn och tvåsiffrigt på termometern. Kanske inte optimalt timmen före loppet men hellre regn än sol alla dagar i veckan. 

En nyhet i Berlin i år är att om man har valt alternativet poncho i mål så får man inte lämna in några överdragskläder vilket i sig brukar vara det normala på många andra lopp. Igår när jag skulle börja packa lite smått insåg jag att det börjar sina bland alla slängkläder efter ett tiotal marathon utomlands. Fast om det ska regna innan så blir det nog till att ta med en stor regnponcho och då kan jag leva med att ha en alldeles för stor gammal Wu-Tang hoodie från högstadiet. Om inte så hittade jag en vit J.Lindeberg huvtröja längst in i garderoben som jag inte har använt på 10 år, den skulle jag kunna offra bara för att inte bli misstagen för en luffare på väg till starten. 

Nu blir det en hel del vila resten av veckan och bara några korta joggar. På fredag kväll går planet och fram tills dess ska jag framförallt försöka se till att hålla mig frisk. Och äta. Jag älskar ju att okynnes äta men nånting som jag älskar ännu mer är att få sticka ut och springa efter att ha okynnes ätit. Nu kommer det ju bli sisådär med det den här veckan eftersom jag precis sa att jag skulle försöka vila så mycket som möjligt, men är det nån gång man inte behöver ha dåligt samvete över det så är det maraveckan. Och även fast det är lite tidigt nu så har jag redan börjat. När jag började skriva det här inlägget var den svarta skålen fylld till bredden med godis. En timme senare är det inte lika mycket kvar, kanske därför som det tog så lång tid att skriva klart det här.

Återkommer om en vecka med race report. Förhoppningsvis är den långa jakten på 2.48 över då, om inte så kommer jag fortsätta att jaga det för jag kommer inte att ge mig inte förrän jag har fixat det. Och som alltid gäller det att ladda upp med mycket musik (utöver godis, mat och vila) för att komma i rätt sinnesstämning, det ska inte underskattas. Ni som följt mig här vet att jag går igång på 80-tals soundtrack som pepp inför mina maror, men den här gången tänker jag frångå det konceptet. Istället har jag precis fyllt både paddan och telefonen med hela American Aquariums diskografi. Det är så långt ifrån Rocky man kan komma men just nu känner jag att det är melankoli och vemod som jag går igång på, inte adrenalinstinn blöjrock. 

/Hörs