MEST LÄSTA
Blogg

Race Report ASICS Stockholm Marathon


Jag vaknade ganska tidigt på lördagsmorgonen, lördagen med stort M. Jag väckte mina föräldrar och min lillebror som var på besök då jag skulle träffa de andra i Team ASICS go run it klockan 10 på stadion. Det kändes väldigt konstigt att gå in på den då nästan tomma stadion, nästan lite förbjudet. Så nära att gå först i mål kommer jag nog aldrig att vara tänkte jag för mig själv när jag gick in för att leta efter de andra i teamet. Spänningen och förväntningarna låg i luften och det gick nästan att ta på stämningen. Vi fick några sista råd från Coach L-G, jag var ganska nervös för hur det skulle gå i loppet. Hur var min form? Loppet i Taipei två veckor tidigare hade inte direkt stärkt självförtroendet. Hur skulle kroppen reagera på femminuters tempo under sådan lång tid? Skulle jag få kramp? Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag tänkte att jag gör ett försök – det är nu eller aldrig, Jag tänkte inte missa mitt mål med någon minut bara för att jag inte vågade satsa. Träningen som L-G hade lagt upp hade verkligen gett resultat, frågan var bara hur bra resultat den hade gett.

Jag sa hejdå till de andra i Teamet, önskade de lycka till och gick och mötte upp min sambo som också skulle springa. Vi lämnade in väskorna och sedan följde det obligatoriska toalettbesöket innan det var dags att ge sig av mot startområdet. Jag skulle för första gången springa i starten som gick klockan 12. Jag kollade in vart farthållarna med tiden 3:30 befann sig, sökte upp satelliten på Garmin klockan och förberedde mig för mitt livs utmaning.

3, 2, 1 och så var vi iväg, eller iväg och iväg med tanke på att jag var i sista startgruppen i första starten så tog det ett litet tag innan loppet kom igång. Min plan var att testa att hålla lite under femminuters tempo under den första milen och se hur det kändes. De första fem kilometrarna gick inte riktigt så lätt som jag hade önskat. Till råga på allt missade jag både min familj och de från teamet som hejade. I höjd med slottet, vid ungefär fem kilometer, hade inte heller den onda känslan i bröstet som jag hade haft sedan starten släppt. Jag intygade mig själv att känslan i bröstet nog bara var ett täcken på alla spänningar som släppte och om den inte hade släppt när jag var uppe vid Stadion igen skulle jag nog bryta, dealade jag med mig själv. Efter Västerbron hade alla spänningar släppt och allt kändes som vanligt. Jag pendlade mellan 4:40 tempo till 4:55 tempo och det gick faktiskt bra. Kilometerna tickade på och jag väntade lite på att känslan av trötthet skulle komma, jag borde ju bli trött i detta tempo, men eftersom att andningen kändes lugn och benen kändes lätta intalade jag mig själv att jag visst kunde springa avslappnat i under femminuters tempo. När jag passerade halvmarathon bågen ute på Gärdet låg jag två minuter före mitt tidsschema. Löpningen flöt på och jag tänkte inte bromsa in utan det fick som sagt bära eller brista. Backarna ute på Djurgården gick som en dans och jag har aldrig tidigare känt mig så stark i mitten av ett marathonlopp tidigare. Det kändes lite för bra för att vara sant men jag litade på min träning och lyssnade på kroppen och fortsatte i samma tempo. Tillbaka på strandvägen fick jag ännu mera energi från min familj samt L-G och Frida som hejade. Nu är det bara en mil kvar, det är bara att hänga i tänkte jag. Benen kändes bra och det började gå upp för mig att jag kanske skulle klara mitt mål. Över Västerbron andra gången, även denna gång gick det som en dans även om jag nu hade hunnit bli riktigt kall och blöt. Jag tog vara på nedförsbacken från Västerbron och bara lät benen gå utan ansträngning. Väl tillbaka utanför stadshuset är min favoritkontroll som jag alltid ser fram emot, kaffe och cola-dryck. Jag passerade 37 kilometer och i huvudet malde en mening som L-G hade sagt tidigare på stadion ”När det är fem, sex kilometer kvar är alla trötta”. Visst började benen bli trötta men det var inget mot tidigare år även om jag sprang snabbare detta år. Jag gjorde ett litet skutt upp på en trottoarkant vid ungefär kilometer 39 och genast högg det till strax under rumpan. Jag höll andan, skulle jag få kramp? Jag fortsatte springa framåt och som tur var fick jag ingen kramp och jag lovade mig själv att inte göra några fler häftiga och oväntade rörelser fram till mål. I samma veva som detta hände stod även min pappa och hejade på mig, jag sprang tydligen nästan rakt på honom men jag hade fullt fokus på att inte få kramp och varken såg eller hörde några hejarop.

När jag ser stadion torna upp sig framför mig känner jag en enorm lycka i kroppen, jag inser att jag med stor sannolikhet kommer att klara mitt mål. Jag tittar på klockan och inser att jag har tagit in ytterligare ungefär en minut och fyrtio sekunder till i jämförelse till min måltid. Jag springer in på Stadion, den röda mattan känns härligt studsig och mjuk under fötterna efter 42 kilometer på asfalt. Jag låter den glada stämningen på Stadion sjunka in och jag tittar upp mot klockan, 3:29:08 jag kommer att klara min måltid även på bruttotiden. Med ett leende på läpparna och en skön känsla i kroppen från att ha klarat av mitt tidsmål går jag över mållinjen. Klockan stannade på 3:26:42 PB med 28 minuter!

Jag hade klarat mitt mål!


Blogg

Att ta sig an ett marathon


Taktik inför Asics Stockholm Marathon, det är verkligen svårt att lägga upp taktik inför ett sådant långt lopp. Man tränar länge och hårt för att allt ska stämma på tävlingsdagen, förhoppningsvis är den dagen på lördag. De dagar då allt klaffar är löpning helt fantastiskt. Det är svårt att i förväg veta hur dagsformen kommer att vara, förhoppningsvis kommer det vara med lätta steg som jag tar mig an maran på lördag. Mitt mål är att komma under 3:30.

För mig är det väldigt viktigt att ha en målbild att sikta emot, hur det kommer att kännas vid olika tidpunkter i loppet och självklart bilden och känslan när jag går i mål. Tänk er känslan när man passerar mållinjen inför alla människor på stadion, trött och nöjd med dagens prestation.

För mig är ett marathon som ett berg, det är som jobbigast psykiskt precis innan jag kommer över hälften av loppet, efter att ha passerat hälften av loppet börjar ju nedförsbacken från berget och det känns plötsligt lättare även om kroppen är tröttare. Vetskapen av att jag har mindre än halva loppet gör det väldigt mycket lättare för mig att verkligen tro på att jag kommer att klara loppet och gå i mål. Mina tankar brukar gå i stil med att nu har jag ju klarat av hälften, det gick ju bra och nu är det ju bara hälften kvar. Denna känsla har jag oavsett om loppet är fyra kilometer eller åtta mil, längden spelar verkligen ingen roll. Det är viktigt för mig att jag tror på att jag kan, om inte jag tror vem ska då göra det åt mig? Mycket sitter i huvudet, man klarar mycket mer än vad man tror. Jag litar på att den träning som L-G har satt upp för mig har gett resultat, det ska bli kul att se hur kroppen känns på lördag. I’m ready, I’m trained and I’m prepared.

Man brukar ju säga att ett marathon börjar efter 2 mil. Min taktik inför lördag är att hålla ett jämnt tempo de första tre milen och om det sedan känns bra får jag springa den sista milen lite snabbare. Jag kommer att hålla mig till min plan och försöka springa ”mitt lopp” utan att dras med för snabbt i början, även om benen känns lätta. Det är roligare att springa om folk på sista milen än att bli omsprungen. Den första delen av loppet fram till Gärdet brukar gå på en ren adrenalinkick och publiken ger en massa energi!

Det verkar bli helt ok väder ändå, nio grader och lite regn. Jag föredrar helt klart lite regn framför 30 grader och sol, det är mest synd om publiken.

Dagarna inför loppet dricker jag Resorb för att ha en så bra saltbalans som möjligt. Jag inbillar mig att jag tar upp vatten lättare om då, annars finns det en risk för att vattnet inte tas upp och bara ”klucka” i magen. Jag brukar även dricka röbetsjuice, du kan läsa mer om rödbetsjuice i Hjärnfysiksbloggen.

Det viktigaste är ändå att njuta av loppet och ha kul längs vägen, det är en prestation att bara anta utmaningen. Prestationen sitter inte i den tiden man går i mål på utan på det arbete som läggs ner på vägen mot målet. När man har det som jobbigast är kan man tänka på att man är lyckligt lottad som kan genomföra ett marathon.


Blogg

Checklista inför marathon


Man lär sig av sina misstag. Inför mitt första marathon hade jag inte så mycket koll på det där med långdistanslöpning. Dessa punkter innehåller vanligt förekommande tips och sådant som jag hade velat veta inför mitt första marathonlopp. Det finns ingen anledning att lära sig den hårda vägen om man inte måste. Man måste dock prova sig fram för att komma fram till vad som fungerar bäst, alla är vi olika.

Val av skor

Välj ett par skor som du har sprungit långt i tidigare, det funkar även för vissa med nya skor men det är lite mer av en chansning. Komfort före utseende. Fötterna sväller ofta under ett långlopp så välj ett par skor med lite plats kvar för tårna. Jag provade under mitt första marathon att springa i ett par skor som visade sig vara lite små, resultatet blev flertalet blåsor på fötterna och blåa tånaglar.

Ta hand om dina fötter

För att undvika oönskade skavsår och blåsor brukar jag ta hand om mina fötter, de ska ju trots allt ta mig liter mer än 42 kilometer. Steg ett när det gäller fötterna är att klippa tånaglarna. Nu mera brukar jag även fila ned den nyklippta kanten längst fram på tånageln så att den inte känns så tydligt. Jag inbillar mig att stötarna från skorna inte blir lika stora om det inte finns någon riktig kant på tånageln att stöta i. Steg två är att fila hela foten mjuk, allt för att undvika blåsor. Det är inte så skönt att få en blåsa under hårdare hud på foten.

Val av kläder

Här gäller samma sak som vid valet av skor, spring i kläder som du har sprungit långt i tidigare. Gå igenom de valda kläderna och klipp bort de lappar som skulle kunna ge upphov till skavsår. Stoppa inga nycklar eller något annat konstigt i sport-BHn, det kan ge oanade konsekvenser. Välj kläder efter väder, det är helt ok om det kännas lite kyligt under starten. Ta med någon gammal tröja som du kan slänga av när det finns tillfälle en bit in i loppet. En annan klassiker som funkar alldeles utmärkt är att ta på sig en sopsäck innan start för att hålla sig varm, inte så snyggt men vad gör man inte för att hålla värmen?

Smörja

Smörja ställen som armhålor och ljumskar med vaselin eller något liknande för att undvika skavsår. Var extra noga med detta om det regnar då regn i kombination med långlopp kan skapa skavsår på de mest underliga ställen. Ibland brukar jag också smörja in fötterna med Sportslick för att undvika blåsor. Killar, glöm inte att smörja eller tejpa bröstvårtorna.

Val av hörlurar

Välj ett par hörlurar som inte ramlar ut ur öronen när man börja svettas. Det kan vara ganska jobbigt att behöva sätta i dem hela tiden när de ramlar ut. Mina yurbuds inspire sitter som berget.

Om man kan undvika några av dessa saker ovan får man garanterat en trevligare upplevelse. Fler tips på vad man skall tänka på inför Stockholm Marathon från Runners World hittar du här!


Blogg

Nedräkning inför Stockholm Marathon


Om drygt en vecka är det dags för ASICS Stockholm Marathon. Jag cyklar förbi stadion där målgången är varje dag när jag cyklar till jobbet. Sedan några dagar tillbaka är Stockholm Marathonflaggor uppsatta längs med vägarna, det börjar verkligen närma sig nu. På lunchen passade jag på att känna lite extra på de sista hundra meterna av Stockholm Marathon i form av 14 x 400 meter. Det var ett väldigt skönt pass, korta jobbiga perioder och sedan en stunds vila. Jag tycker att det är kul med fart och att känna hur kroopen jobbar och hur hjärtat slår.

Lycka till alla som springer Göteborgsvarvet imorgon!


Blogg

Race Report – Het halvmara i Taipei


I lördags klockan 07.00 på morgonen gick starten för Love Run som också var mitt första halvmarathon. Väckarklockan ringde som planerat vid klockan 05.00. Kläderna hade jag lagt fram och förberett genom att sätta fast nummerlappen kvällen innan och efter en frukost i sängen, en banan och lite yoghurt, var det dags att bege sig mot starten. Taxin åkte längs de ovanligt lugna gatorna i Taipei, det var strålande solsken och den klart varmaste dagen i Taipei hittills under vår då veckans långa vistelse. Oron började tillta, hur skulle jag reagera på värmen? Väl framme vid startområdet som låg vid en flod var det full fart. Människor var ute och joggade, cyklade, gick och det övades till och med för drakrodd på floden. Jag, min syster och hennes pojkvänn mötte upp några andra utbytesstudenter som också skulle springa, stämningen var på topp.

Jag värmde upp genom att jogga en liten stund och sedan köra lite löpskolning och några stegringslopp. Det var även en gemensam uppvärmning ledd av två energiknippen till tjejer, allt detta dokumenterades även av ett filmteam. Staren närmade sig och vi anslöt till de löpare som samlats vid startlinjen, I, er, san (ett, två, tre på mandarin) gogo!! Loppet var igång.

Den första biten gick i skuggan och jag kände mig riktigt stark. Den första vätskekontrollen var redan efter två kilometer, där fanns det allt från vatten och sportdryck till cocktailtomater och chokladvofflor. Vid fyra kilometer kom nästa vätskekontroll, även den med samma utbud. Jag tyckte att det var lite konstigt att de kom så tätt och så tidigt, jag missade också svamparna fyllda med kallt vatten – vilket misstag. Direkt efter den andra vätskekontrollen sprang vi över floden till andra sidan, ut i direkt sol och ingen skugga. Därefter följde fem kilometer i strålande hetta till nästa vätskekontroll, det skall tilläggas att det var 32 grader varmt i skuggan och upp emot 36 grader varmt i solen. Banan som man sprang var upplagd på det viset att man sprang en mil längs floden varpå man sedan vände och sprang tillbaka samma väg – inte bra för mitt psyke att veta att jag inte kom bort från solen och värmen då jag efter ungefär nio kilometer insåg att det kommer inte att komma någon mer skugga. Jag fick tag på en svamp med kallt vatten och kylde av mitt huvud, det kändes som om blodet kokade. Jag tänkte tillbaka på en dokumentär om Badwater – ett lopp på 135 miles i Death Valley en mycket varm plats mellan San Diego och Las Vegas. Vilka hjältar (eller galningar) de är som springer det loppet. Det är nog inget för mig. Det gick fortfarande helt okej men det började bli lite trögt i benen. Jag fortsatte kämpa och första milen klockades på ungefär 50 minuter sedan tog det bara stopp. Jag kom inte framåt, det kändes som om jag hade tuggummi under fötterna. Jag kände mig trött i baklåren, jag funderade på om det kunde vara så att kroppen försökte kyla av blodet genom att låta det passera längs med huden istället för i musklerna eller om det kunde vara så att luftföroreningarna påverkade syremängden man fick i sig? Paniken tilltog, jag kände att jag fick fokusera på att ta mig i mål och lite granna strunta i tiden. Jag sprang och sprang och tillslut kom jag in i mål på 1,59 vilket blev en femteplats, inte helt illa ändå. Jag är inte nöjd med tiden men tacksam för lärdomen, det är när lopp går dåligt som man lär sig mest.

Det jag kan ta med mig av detta lopp är att jag:

  • skall inte underskatta värmen
  • borde köpa ett vätskebälte,
  • ska inte glömma av att kyla ner mig med svampar redan innan det känns som om huvudet kokar
  • skall ha en blöt buff på huvudet nästa gång
  • ska ha med energigel då man inte alltid vet vad som kommer att serveras ut med banan
  • Jag trivs bättre i kyla och ösregn än 36 grader och sol.

När jag kom i mål hade temperaturen stigit till 39 grader i solen, inte konstigt att det kändes ”lite varmt”. Det var ganska många utbytesstudenter som sprang loppet (21 eller 7 km) vilket gjorde att en Taiwanesisk tidning var där och intervjuade de som sprungit. Bra kämpat alla!!