MEST LÄSTA
Johannas Bäcklunds maratonsuccé!
Blogg

Johannas Bäcklunds maratonsuccé!


I förra säsongens slutskede reste hon till Spanien för att springa maraton. Trots en medioker uppladdning veckan före blev det ett dunderpers med 12 minuter! Möt Runacademys Johanna Bäcklund.

Den andra december förra året avgjordes Valencia Marathon på den spanska östkusten under fina förutsättningar: det var runt tolv grader när startskottet ljöd halv nio på morgonen och vindstilla. När Johanna Bäcklund korsade mållinjen hade temperaturen stigit några grader och solen strålade. I sitt livs andra maratonlopp knep hon en 18:e plats med tiden 2.39.12 – den sjätte bästa damtiden i Sverige 2018 (24:a genom tiderna). Om känslorna efter målgång säger Johanna:

– Det var en väldigt skön känsla att springa under 2.40. När jag började träna mer fokuserat mot maraton så siktade jag mot 2.45, men ändrade mig ganska fort, att jag ville under 2.40, säger Johanna, vars tidigare PB på maran var på 2.51 (Stockholm 2015).

Samtidigt låter hon inte helt nöjd med sin insats. Hon hade en väldigt slitig dag och hon trodde på förhand att det skulle gå lite snabbare med tanke på hur träningen hade gått före loppet, säger Johanna.

– Men jag hade inte så bra uppladdning som det kan bli med barn ibland. De var jättesjuka båda två; jag gick runt och bar på dem när vi var i Valencia så jag kunde inte riktigt fokusera. Nu i efterhand så åker jag nog själv när det är maratonlopp eller att bara min man följer med.

Vad hade du för tidsmålsättning före start?

– Jag startade väl lite för fort … Men runt 1.18 till 1.18.30 hade jag väl kunnat öppna på och kanske hållit hela vägen. Men det blev jobbigt redan efter 10 kilometer och jag kände att det inte var min dag, och jag hade känt mig lite småkrasslig under veckan. Jag var absolut inte dålig, men det påverkar att man är småförkyld. Och under hela andra halvan av loppet kände jag att jag bryter när som helst, haha. Jag försökte att hitta ljuspunkter, men det kom tankar på att bryta många gånger: med bara två kilometer kvar så tänkte jag fortfarande att ”nu skiter jag i det här”. Fast jag insåg hela tiden att jag kommer fixa under 2.40 – och då kände jag mig ändå ganska nöjd.

Johannas första mil gick på 36.18 och halvmaran passerade hon på 1.17.23. Måhända kan den tuffa öppningen också ha påverkat att det blev slitsamt tidigt in i loppet?

– Ja, kanske lite grann!

Hur lång förberedelseperiod hade du och hur såg träningen ut?

– Jag bestämde mig under sommaren att jag skulle springa ett maraton under hösten. Och i juli skruvade jag upp mängden lite och började springa längre långpass. Sedan kom augusti och då ville jag ha mera fart och jag sprang 10 000 meter på SM, Tjejmilen och därefter Stockholm halvmarathon i september. Efter halvmaran insåg jag att jag måste börja fokusera på Valencia om jag skulle fixa ett maratonlopp på bästa sätt.

Johanna kontaktade då Christian Mundt, tränare i Hässelby SK (tränar bland annat Caroline Almkvist som du kunde läsa om i augustinumret), för att få hjälp med träningen inför Valencia.

– Vi hade tio veckor på oss att hitta en bra maratonplan. De första två veckorna blev en övergångsfas från min vanliga träning till mer specifik maratonträning följt av just åtta veckor specifik maratonträning. Och det blev en helt annan typ av träning jämfört med vad jag hade kört tidigare. Passen gick väldigt bra, jag kände att jag fick ut mycket av dem. Och efter att ha tränat mig själv i två år var det kul att få hjälp av någon utifrån.

På frågan hur fartpassen såg ut säger Johanna att ”inget pass var det andra likt”. Det kunde vara långpass då hon sprang i 90 procent av maratonfart eller pass i maratontempo uppdelat i fyrakilometers-avsnitt. Eller till exempel en stege från en kilometer upp till fyra – och sedan ner igen (i maratontempo). Och ibland sprang hon i överfart. Totalmängden? 13–14 mil i veckan.

– Det tuffaste passet jag körde var två block som såg exakt likadana ut. Jag började i ungefär 85 procent av maratonfart i 10 kilometer och sedan 10 kilometer i 100 procent, och det gjorde jag två gånger på en dag med bara tre till fyra timmars mellanrum. Det var en skön bekräftelse när jag hade fixat det!

Johanna, som är uppväxt i Mariehamn på Åland och blev svensk medborgare 2014, höll inte på med friidrott när hon växte upp. Det som gällde var att segla optimistjolle och spela innebandy.

– Men jag tyckte även om konditionsträning. Jag åkte mycket inlines med min pappa och sprang joggingrundor. Sedan flyttade jag till Uppsala och började studera. Där blev det mer spinning, gymträning och jag fortsatte även med innebandyn fram till 2009. Det var väl egentligen när jag slutade med innebandy som jag kände att jag vill testa på något nytt. Min syster hade sprungit några lopp, och kan hon så kan jag också göra det, tänkte jag.

Det visade sig snabbt att Johanna hade anlag för löpning: Tjejmilen 2009 sprang hon på 41.34 och Stockholm halvmarathon på 1.32. Och redan ett år senare, efter att ha börjat träna med IF Åland och fått Mikael Nordblom som tränare, sprang Johanna 5 000 meter på 18.03 och 10 000 meter på 37.45!

Till säsongen 2019 ställer Johanna in siktet på en halvmara i nederländska Haag i mars som följs av Hamburg Marathon i april.

– Det kommer bli mot maraton som jag lägger upp min träning och halvmaran blir ett mål på vägen.

Kvalgränsen till VM (arrangeras i Doha, Qatar i september/oktober) är på 2.36.00 och tre kvinnor blir uttagna. Du har sjätte bästa tid just nu. Har du några tankar på VM?

– Det här var mitt andra maratonlopp; jag vill känna att jag utvecklas på maratondistansen och får tid på mig. Mitt fokus ligger inte att kvala till VM, utan mitt fokus ligger att kunna sänka mina tider och bli så bra som möjligt, sedan får man se vart det räcker.

Längre fram, har du några långsiktiga målsättningar?

– Så länge som jag tycker det är kul och så länge som jag utvecklas så kommer jag att fortsätta springa. Sedan skulle det såklart vara kul att springa i landslaget någon gång, men det är inte mitt primära mål. Jag drivs mycket av att kunna se min egen utveckling och bli bättre hela tiden.

Fakta Johanna Bäcklund

Ålder: Född 1985.

Yrke: Projektledare på Runacademy.

Bor: Stockholm.

Klubb: Runacademy IF.

Familj: Gift med Pontus, två barn (födda -13 och -16).

PB: 10 km landsväg: 34.50.

10 000 meter, bana: 35.12.

Halvmaraton: 1.16.52.

Maraton: 2.39.12

(alla pers satta under 2018).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Aldrig mera Icebug!


Under mina år som löpare har det gått åt en hel del skor, konstigt vore väl annars. När det gäller märken så har jag nog provat dom flesta. Asics, Nike, Saucony, Adidas, Salming, Reebok, Karhu, New Balance, Brooks, Salomon, listan kan göras lång. Ibland har jag köpt en modell som absolut inte funkat, tex Adidas Hagio som jag gav upp på redan efter fyra-fem mil, eller Salomons asfaltssko som lanserades för nåt år sen, den kasserade jag redan efter första rundan. Samtidigt har jag blivit positivt överraskad åt andra hållet också av vissa modeller, Karhu Fulcum Ride är ett sådant exempel som jag sprang i tills sulan lossnade. Oavsett märke och modell så tycker jag att dom flesta märken håller bra kvalitét, sen passar inte alla modeller just mina fötter. Ett märke som jag dock aldrig mer kommer att köpa är Icebug. Inte för att jag inte gillar deras skor utan pga deras bedrövligt dåliga kvalitet. Betalar man 1800kr för ett par skor så ska man kunna förvänta sig att dom håller mer än ett par månader innan dom bokstavligt talat går sönder.

Jag hörde att Elitpodden raljerade lite över dubbade skor på vintern i nåt avsnitt och tyckte att man borde våga testa att springa inomhus istället om det nu är så dåligt underlag ute att det inte funkar att springa med vanliga pjux. Välkommen upp till Norrland säger jag då till alla er 08:or. Här har vi varken inomhushallar eller sopsaltade cykelvägar. Vi har för det mesta isgator, blixthalka och två meter snö. Tro det eller ej men det finns faktiskt civilisationer utanför tullarna och även vi gillar att springa. För oss är dubb det enda alternativet om vi inte vill riskera att bryta lårbenshalsen varje gång vi ska springa utomhus. Jag älskar dubbade skor, skulle aldrig fixa en vinter utan. Dessutom kan jag hålla samma fart nu på vintern som på sommaren och även ta en 90-graders kurva med blankis utan att behöva bromsa in. Att inte springa med dubb när det ser ut så här vore lika idiotiskt som att köra med sommardäck på vintern.

Dom senaste vintrarna har jag sprungit med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Förra vintern när jag insåg att jag behövde ett par nya dubbade skor så insåg jag också att Asics inte längre tillverkade min modell. Fujisetsu finns fortfarande på marknaden men bara i Goretex variant och det gick bort för min del så istället föll valet på ett par Icebug Oribi – den lättaste skon med dubb på marknaden, enligt dom själva. Det lät ju nice. Det som däremot inte lät lika nice var prislappen på 1800 balubas men okej, det var bara till att öppna lädret och pynta.

Efter första rundan var jag såld. Dom var lätta, sköna och hade ett jävulst bra grepp på blankis jämfört med mina tre år gamla Asics. Att springa på asfalt funkade helt okej det också. Jag gillade dom så pass mycket att jag ofta valde dom före vanliga skor även när snön hade lagt sig och när det egentligen inte behövdes dubb. Men lagom till att snön började smälta och isen gjorde sitt intåg på gatorna igen så gick dom sönder. 90 mil och 4 månaders användning, mer än så höll dom inte.

Jävlar vad jag svor då. Mejlade Icebug som tyckte jag skulle reklamera och lovade att skorna ska hålla mer än så. Velade fram och tillbaka om jag skulle köpa Asics goretex variant ändå men till slut föll valet på ett par nya Icebug Oribi. Det kanske var ett måndags ex jag hade fått intalade jag mig själv. Sagt och gjort, ett par nya Oribi beställdes men som tur var så behövde jag inte använda dom särskilt mycket eftersom snön sen försvann och skorna förpassades till garderoben i väntan på denna vinter.

Den här gången höll det nya paret bara 40mil innan exakt samma sak inträffade. Samma reva, samma ställe. Det är så jävla dåligt att jag saknar ord. 40 mil och sen kaput!

För mig är 1800kr mycket pengar och om jag lägger det på ett par skor – oavsett märke – så förväntar jag mig att dom ska hålla mer än 40 mil, såvida det inte är nån extrem lättvikts- eller tävlingssko som jag på förhand vet har en kort livslängd. Men ett par Icebugs ska fan hålla bättre än så. Har dom ingen kvalitetskontroll i Jonsered eller vart dom nu huserar? Eller låter dom stackars barn i Sydasien sy deras skor? Alla vet väl att barn inte har nån känsla för kvalitét.

Skämt åsido, det här var sista gången jag sponsrar Icebug med mina surt förvärvade slantar. Det är svårt att beskriva hur j-a upprörd jag är över deras undermåliga kvalitét. En gång okej, men två gånger? Sannolikheten att det skulle vara fel på båda mina par känns ju rätt liten, då ligger det ju närmre till hands att dra slutsatsen att det bara är för jävla dålig kvalitét överlag. Och att då ha mage att ta 1800 kr för skit skulle väl göra vem som helst upprörd. Jag vet att det är många som springer med Icebugs på vintern och man får väl hoppas att det bara är Oribi modellen som är kass, det är den enda sko jag kan referera till.

Som motvikt kan jag nämna att mina Asics Fujisetsu med 4 år på nacken fortfarande håller finfint efter mer än 2000km. Visst, dubben är lite nersliten och greppet är inte längre lika bra och som med alla Asics skor så har dom spruckit lite i hälen men det måste man ju ändå kunna tolerera efter 200mils användning. Som tur är har jag inte haft mage att slänga dom även fast jag redan för 2 år sen tänkte pensionera dom och just nu är dom min räddning. Jag vågar nästa sätta en slant på att dom kommer hålla ytterligare 100mil.

Träningen går för övrigt rätt bra. Kroppen börjar tåla en hel del mängd och att riva av 35km känns oförskämt lätt, blir aldrig uttråkad av det vilket är ett bra tecken. Jag har fått till bra kontinuitet den senaste månaden, 14 mil i veckan, inga skador eller sjukdomar, långpass varje vecka och fartpassen börjar kännas bra dom också. Möjligen skulle jag behöva vila lite mer men det som vanligt det absolut svåraste. Med tanke på att jag började det här året med en gubbvad, dålig motivation och att vädergudarna dessutom bjöd på en ny snösmocka varje helg fram till nu med undermåligt plogade vägar resten av veckorna som resultat så får jag ändå vara nöjd.

/Hörs

 


Förebilder föder framgång
Blogg

Förebilder föder framgång


Sluta aldrig att inspireras av andra, oavsett hur duktig du blir som löpare! Det menar Johan Rogestedt. Här berättar han hur han genom åren har studerat och sett upp till olika elitlöpare för att plötsligt en dag stå på samma startlinje som idolerna.

”Ett tufft pass med Fribergs grupp nere i Göteborg. Musse var med på passet!!” Så lyder ett utdrag ur min träningsdagbok från våren 2009. Jag var då 16 år gammal och hade på allvar börjat inse att löpning var min grej, att det var något jag ville syssla med i många år framöver.

På frågan vad det är som gör att en person väljer att underkasta sig en elitsatsning finns nog lika många svar som det finns idrottare i världen. En talang, en hänförelse, en familjetradition, kanske bara slumpen och såklart ändlösa kombinationer. Själv tror jag att bra förebilder är en viktig underliggande faktor till att man i unga år initierar drömmen om framgång – och sedermera blir en källa till inspiration och därmed utveckling. För utvecklingen har varit sådan, att från att i fjärde klass ha dyrkat enkom fotbollsspelaren Kaka, är min dyrkan numera uppdelad på ett par personer. Personer som jag hämtar inspiration och konkreta tips ifrån. Det är denna resa jag ska skriva om i detta nummer.

Wariner en favorit

Som medeldistansare och tillika tidig 90-talist tog min löparkarriär fart under en tid då det rådde lite av ett vakuum på den internationella medeldistansscenen. I efterdyningarna av Hichams episka karriär och innan Rudishas och Kiprops respektive eror blommade ut på allvar fanns det ingen tydlig ”superstar” för mig att se upp till. För visst var det så på den tiden, att idolerna nästan utan undantag bestämdes utifrån prestation snarare än personlighet och andra kvalitéer. Efter mitt guld på ungdoms-VM fick jag höra att det fanns många likheter kring den taktiska dispositionen med ryssen Borzakovskiy; vilket såklart var smickrande sett till hans gedigna meritlista. Någon affisch med ”Borza” hamnade emellertid aldrig på mitt rum. Den som istället kom att bli en favorit var amerikanska 400-meterlöparen Jeremy Wariner. Hans fina löpsteg och lite annorlunda kroppsbyggnad jämfört med konkurrenterna gjorde att han stack ut, och när jag var på plats och såg honom vinna dåvarande DN-Galan på Stockholm Stadion 2007 på 43:50 fick jag en favorit bland friidrottsstjärnorna.

Efter Wariner utvecklade det sig vidare så att personer som kunde ge mig konkreta lärdomar och tips låg till grund för valet av förebilder, snarare än en idoldyrkan baserad på en löpares excellens. Under en föreläsning i Uddevalla när jag var 14 år fick jag lyssna till hur Mustafa ”Musse” Mohamed optimerade inte bara sin träning utan även vardagen runtomkring för att maximera träningseffekten. Han är såklart inte ensam om det, exempelvis gör jag mycket för att sträva ditåt i dag, men jag tror att den föreläsningen kom i ett väldigt viktigt skede för mig. Jag minns att jag såg tjusningen i att de parametrar som styr fysisk utveckling kunde förlängas utanför träningen. Sömntimmar, matintag efter träning och sjukdomsförbyggande åtgärder – alla var saker jag anammade. Jag tror att få svenskar sovit så många timmar under högstadiet som jag. Ty om ”Musse” sov ordentligt för att bli bra, då skulle givetvis även jag göra det!

Jag vill inte säga att det är någon allmän regel, men jag lever i tron om att många elitlöpare inte bara haft rätt förebilder, utan också fått dessa vid rätt tillfällen. När jag lyssnade till Musse var jag nog varken för juvenil för att förstå innebörden eller ”allt för mycket tonåring” för att avskräckas uppoffringarna en elitsatsning skulle komma att innebära. Jag var – sett till min löparkarriär och personliga utveckling – mottaglig för kontentan av det Musse ville förmedla. I ett tidigare skede hade kanske en high-five med världsmästaren på 800 meter varit mer konstruktiv för min satsning.

Imponeras av Andreas Kramer

Om allt går väl når en karriär en fas där förebilder som setts på TV plötsligt finns på samma arena. Detta fenomen följde på övergången från barndomsidoler till den nya synen på förebilder Musse hade initierat den där dagen i Uddevalla. Min tränare Ulf Friberg har regelbundet uppmanat mig att söka mig till miljöer (bland annat Kenya, Sydafrika, USA och Portugal) där jag kan se bra löpare träna. Därigenom har min karriär nu nått en fas där jag i stället jobbar med att mänskliggöra en framgångsrik löpare. Detta i ett försök att se mina färdigheter och möjligheter som löpare likvärdiga med dennes och sedermera ”tappa respekten”. Här kan jag inte annat än imponeras av min gode vän Andreas Kramer, som på ett alldeles exemplariskt sätt tagit steget från junior- till seniorelit genom att utan respekt för sina välmeriterade konkurrenter alltid fullföljt sin plan oavsett motstånd. Det är en beundransvärd egenskap jag ser upp till!   

Jag ser nu alltså snarare förebilder som en källa till stimulans för min nyfikenhet att våga förändra i mitt upplägg. Att hämta inspiration från andra tror jag aldrig att man blir för bra för. Speciellt gäller detta i en tid av stor öppenhet där sociala medier gör det lätt att följa, inspireras av och implementera koncept från andra. Kalla det för förebilder, konkurrenter eller kollegor, den gemensamma nämnaren är inspirationen jag får genom min nyfikenhet. Det är något jag tror driver mig framåt.

Det är fascinerande hur förebilder har kommit och gått under min karriär, och likaså variationen i vad de gett och fortsatt att ge mig. Som 7-åring var det stora idrottare (som Kaka, Ian Thorpe, Tiger Woods, Jan-Ove Waldner bland andra) som fick mig att fastna för sport i sin helhet. När jag som 14-åring såg Wariner var det drömmen att en gång likt honom få tävla på de största friidrottstävlingarna som föddes. När jag som 20-åring såg Asbel Kiprop, likt alla andra löpare på den legendariska grusbanan i Iten, Kenya, jobba stenhårt på 10 x 1 000 meter var det snarare en insikt att inget är gratis ens för de mest talangfulla och bästa löparna i världen som slog mig. Och när jag i höstas, som 25-åring, inte kunde annat än imponeras av familjen Ingebritsens framfart på löparbanan, var det tanken på att anamma lite av deras träningskoncept som kittlade.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mot ett starkare jag


2018 ett år jag alltid kommer att minnas med glädje. 2018 var året jag var gravid för första gången och fick vårt första barn. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det har vart ett år svävandes på rosa moln. Året startade med vinterlöpning som vanligt med fokus på att bygga styrka, snabbhet och uthållighet. Jag fick reda på att jag hade fått en plats på drömloppet TDS under UTMB-veckan tillsammans med min man och jag hade så många roliga löparresor planerade med Pampastravel. Formen var på topp och jag såg fram emot året. Då fick jag reda på att jag var gravid.

Jag var överlycklig, rädd och förväntansfull på en och en samma gång. Jag hade tusen frågor men så mycket var osäkert. Skulle det gå bra? Hur skulle det bli med löpningen och träningen? TDS var bara att glömma tråkigt nog då man kan skjuta fram sin plats till öret efter till följd av en skada men inte till följd av en graviditet.

Jag kunde springa ganska obehindrat fram till vecka 20. Efter det minns jag att jag fick korta ned transportlöpningen på ungefär tio kilometer till jobbet till halva sträckan. Jag slutade springa i vecka 26 för att jag fick så mycket sammandragningar av löpningen vilket gjorde att det inte kändes kul så då började jag cykla istället. Det är verkligen helt underbart att cykla landsvägscykel då man hinner se så mycket. Jag vågade dock inte cykla så snabbt eller på vägar med mycket trafik med magen så det var till att gå upp tidigt under semestern och cykla på morgonen innan trafiken satte igång.

Jag är så tacksam att jag kunde hålla mig aktiv under hela graviditeten. Jag hade aldrig problem med att gå eller att röra mig och jag körde sista träningspasset två dagar innan vår dotter kom. Dagen innan hon kom gick jag 11 kilometer – kanske det var det som drog igång förlossningen.

Jag har en sådan bra förlossningsupplevelse och jag klarade mig utan några svårare komplikationer. Det var utan tvekan det häftigaste som jag har gjort. Att få barn är en väldigt omtumlande men helt fantastisk upplevelse – så mycket kärlek och känslor.

Vår dotter har nu hunnit bli tre månader och jag ser fram emot att börja träna ordentligt igen men samtidigt vara lyhörd mot kroppen, det förtjänar den verkligen efter allt som den har gått igenom under förra året. Kvinnokroppen är så stark. Fram tills nu har min träning mest bestått av raska promenader, styrka med kroppsvikt, mamma mage träning och knipövningar.

Inte alltid den roligaste träningen men väldigt bra träning för att bygga upp kroppen inifrån och ut.


Blogg

Vintern är död – länge leve vintern!


Äntligen ett livstecken 🙂 Känns som det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Skulle vilja skriva att det beror på att jag har tränat en jävla massa och därför inte hunnit med, men så roligt har jag inte haft det. Istället känns det som om det ända jag gjort den senaste månaden har vart att jobba, jobba och jobba. Sa jag förresten att jag har jobbat? Livet som lärare kan vara rätt så najs ibland då dom flesta av oss som har ferietjänst jobbar 35h/v som ska göras på plats + 10h förtroendetid som är oreglerad, därav alla våra lov som vi faktiskt jobbar in i och med att vi gör 45h på en arbetsvecka. Det betyder i sin tur att man tex kan hinna med att springa både på förmiddagarna alternativt komma ifrån tidigare nån dag i veckan och hinna få lite dagsljus under distanspasset, om man har tur med schemat. Själv har jag dock tagit på mig att jobba övertid den här terminen. På förhand lät en kurs till som inte allt för jobbigt men jag har fått världens sämsta schema på grund av det. Jag är först på plats på mornarna och går sist av alla nästan varje dag. Dessutom hinner jag knappt med att gå på toa eftersom jag har lektioner hela tiden. Rättning och planering är bara att glömma, det brukar få bli helgens nöje. När den första utbetalningen ramlar in på kontot så småningom så ska jag direkt köpa två par nya Vaporflyes för det kommer jag att vara värd.

Löpningen har som tur var inte blivit drabbad, jag har gnetat på så gott jag orkat, den enda skillnaden är väl egentligen att jag mestadels har fått träna sent på kvällarna vilket gjort att det känns som om tiden bara sprungit iväg. Att det är februari nu känns helt overkligt. En normal vardag går jag hem från skolan vid halv-fyra tiden och hinner springa direkt efter vilket gör att det inte känns som om kvällarna försvinner i tomma intet men den senaste månaden har det bara vart jobba, äta, träna och sova.

Känslan i löpningen har heller inte vart särskilt bra den senaste månaden vilket säkert hänger ihop med att jag jobbat mer än vanligt. Även om träningsmängden har vart godkänd på typ 12mil/v så har jag inte riktigt haft den där motivationen som jag alltid har på vintern. Januari brukar alltid vara min bästa träningsmånad sett till både volym och kvalité. Istället har det många gånger känts både tungt, tråkigt och jobbigt att springa. Har också haft svårt för att pressa mig ordentligt och mest sett fram emot att få löpningen överstökad. Ett tag var jag nästan lite orolig över att jag tappat ”det” och såg framför mig hur jag höll på att förvandlas till en korpulent medelålders man som joggade ett par gånger gånger i veckan för att inte bli allt för tjock eller ännu värre, som gick på gymmet för att cykla. Som tur var fick jag till en bra vecka förra veckan utan att jag behövde tänka på det. Plötsligt kändes allt lätt igen och dessutom motiverande. 140km fördelat på sju pass inkl. två fartpass med bra känsla och ett långpass på 34km som kändes hur lätt som helst. Som grädde på moset hann jag även med två pass styrka med fokus på bickar och bänkpress och det utan att känna mig särskilt trött eller sliten. Så förhoppningsvis är jag på G nu och kan vända den här negativa trenden med dålig motivation för om tio veckor ska jag ju vara i 2.48-form eller helst ännu bättre än så.

Tyvärr har vädrets makter inte direkt visat nån förståelse för oss vinterlöpare här i norr. Ni som såg tv-sändningarna från SM-veckan i söndags såg kanske hur mycket det faktiskt kräksnöade här då och så har det sett ut mer eller mindre hela vintern. Snösmocka på snösmocka har avlöst varandra och dessutom har kvicksilvret visat ner mot -20 grader konstant. Lägg till en nordlig snålblåst på det som gjort att inte ens Cindy Crawford skulle framstå som speciellt vacker löpandes i den här stan så kanske ni förstår vilken bedrövlig vinter vi haft här hittills. Och då är det ändå ingenting jämfört med förra årets vinter som gjorde Sundsvall rikskänt för ”Nackstafjället” och tvingade kommunen att stänga alla skolor. Och ja, jag noterade att ni Stockholmare också fick lite vinter nu i helgen som var. Sluta grina, det är vardag.

Som löpare vet man dock att det bara är att bita ihop trots att man har snö upp till knäna och ingen känsel i fingrarna. Egentligen är det märkligt att man fortsätter trotsa det här vädret trots alla svordomar och förbannelser som det genererar. Jag undrar hur många snösmockor det krävs innan man faktiskt kastar in handduken? Eller som när man sticker ut på ett långpass och redan efter 2-3km vill lägga sig ner och gråta en skvätt, dels för att man inte ser nånting alls pga all jävla snö som yrar runt skallen men också för att man tappar balansen och nästan ramlar varje gång man lyfter på fötterna eftersom kommunens snöbudget tagit slut för länge sen och inte en cykelväg är plogad. Då blir till och med jag lite imponerad av mig själv. När sen folk runt omkring lite försynt undrar hur f-n man kan springa utomhus så är det bara att låtsas som ingenting och försöka upprätthålla fasaden av att man är hård som granit när man i själva verket ägnade 2,5h åt att fundera på var man lämpligast skulle kunna bryta långpasset men också vad man i så fall skulle hitta på för dålig ursäkt i träningsdagboken till att man faktiskt bröt. Som tur är har jag inte behövt göra det än.

Anledningen till att jag hinner skriva det här just nu med tanke på vad jag skrev i början om just tid som bara äts upp är för att 1) jag var så sjukt effektiv på jobbet idag och rättade bort 50 prov på två timmar och 2) det är löpvila idag. Det var nog två veckor sen sist och när både löparknät och gubbvaden börjar ge sig till känna så gör man nog bäst i att lyssna på gammelkroppen. Annars blir det svårt att persa om tio veckor. Istället får det bli bickar och bänkpress på gymmet nu ikväll. Rätt var det är så är det sommar och beach 2019.

/Hörs