En upplevelse utöver det vanliga, 100 kilometer och 6000 höjdmeter är långt, stundtals ganska brant och delvis tekniskt men också helt fantastiskt.
I fredags klockan nio var det äntligen dags för starten av CCC i Courmayeur. Jag och K-J, som också skulle springa CCC, bodde i Taconnaz och vi skulle ta arrangörernas buss till Courmayeur vid klockan sju.
Vi var ett gäng löpare som stod och väntade på bussen vid hållplatsen, alla snabbt klädda och med lätt packning. Bussen kom först halv åtta vilket kändes lite sent då starten skulle gå en och en halv timme senare men ändå ganska lugnt. Väl i bussen gick allt fint till dess att vi kom till Mont Blanc tunneln där det var kö. Jag började bli lite smått stressad när jag tittade på klockan och den visade tio över åtta och att vi fortfarande inte hade fått köra in i tunneln. Till sist blev det dock vår tur och från ett regnigt Chamonix i Frankrike kom vi ut till ett soligt Courmayeur i Italien. Bussen stannade i anslutning till startområdet vid en halvtimme före start, tur att vi redan hade bytt om och packat allt. Vi gick och lämnade in dropbagen och sedan skulle vi bara gå på toaletten innan vi gick till starten. Det visad sig att det för omväxlings skull var kö till herrarnas men inte till damernas. Det visar lite på fördelningen mellan herrar och damer under loppet, ca 300 damer på 2100 deltagare.
Trots det osäkra vädret valde jag att starta i kjol, T-shirt, calfs och slefs. Då arrangörerna varnat för riktigt kallt väder hade jag ner en extra dunväst i min löparryggsäck
Starten var mycket pampig och precis innan vi blev ivägsläppta meddelade arrangörerna att det var en viss omdragning av banan. Vår plan var att snitta två mil i timmen och därmed springa hela loppet på 20 timmar.
Courmayer – Arnouvaz (0 – 27 kilometer, + 1851 höjdmeter)
Det var soligt och varmt, helt i kontrast till det kalla väder som arrangörerna hade pratat om. Loppet började med fin löpning på gatorna genom Courmayeur påhejade av väldigt många supporters innan första stigningen till Tete de la Tronche började. Jag hade med ihopfällbara stavar som jag använde när jag gick uppåt och som skulle visa sig mycket användbara även nedför under loppets regnigare timmar. Vi kom sent till starten på grund av att bussen var sen så vi hamnade väldigt långt bak i startgruppen. Det innebar att vi hade ungefär 1000 personer framför oss på stigarna där man bara kunde gå på led. Väl uppe var utsikten fantastiskt och det var lättlöpt nedför till Refuge Bertone. Vid den stationen skulle det enligt informationen bara finnas vätska men det var en hel buffé! Vatten, bubbelvatten, Coca Cola, kaffe och te fanns som dryck och som mat fanns en uppsjö av olika kakor, korv, ost och torkad frukt. Jag tog lite vatten och fyllde på lite Coca Cola i en flaska som jag hade i löparvästen och så gav vi oss iväg mot nästa station – Refuge Bonatti. Det var fortfarande väldigt lättlöpt. Väl i Bonatti fanns förutom ovan nämnda mat och dryck även buljong med spagetti, det var en hitt! Efter Bonatti följde några trevliga kilometer innan den första ganska branta nedförslöpningen till Arnouvaz. Vi kom dit efter ungefär fem timmars löpning. På stationen fanns det färsk frukt i form av citron, apelsin, banan och vattenmelon – underbart gott. Kroppen kändes bra men benen kändes inte längre så pigga uppförs.
Arnouvaz – La Fouly (27 – 41 kilometer, + 952 höjdmeter)
Under denna sträcka var det dags för en stigning upp till Grand Col Ferret, banans högsta punkt. Där blev det riktigt blåsigt och kallt. En bit upp var det skönt att dra på sig regnjacka och varma vattentäta handskar. Jag är så nöjd med köpet av handskar. Det kan verka som ett onödigt köp men det var verkligen värdefullt att ha under loppet när det var kallt, blött och regnigt. Väl uppe på toppen var det helt vitt och disigt och funktionärerna meddelade att nu var vi i Schweiz. Banmarkeringarna var många och syntes väl så det var aldrig något problem att veta vart man skulle även om sikten var dålig. Sedan började en lång nedförslöpning på lättlöpta stigar ner till La Fouly. Vi passerade La Fouly på strax under åtta timmar. Benen kändes fortfarande pigga även om stigningen kändes i benen.
La Fouly – Champex Lac (41 – 56 kilometer, + 567 höjdmeter)
Sträckan bestod först utav 10 kilometer nedförsbacke på asfalt där vi trycket på ganska bra och sprang om väldigt många löpare, benen kändes nu oförskämt bra och det var skönt att få springa på och veckla ut benen lite. Därpå följde fem kilometer stigning upp till Champex Lac. Det var också i uppstigningen som regnet började tillta. De vattentäta handskarna kom väl till användning. Det är alltid kul att få testa sin utrustning i kärva förhållanden. Detta var den största stationen där det också fanns varm mat som pasta utöver all den tidigare nämnda maten som fanns på alla stationer. Det blev lite pasta, buljong och frukt. Jag bytte även T-shirt och sleves till underställströja.Vi kom till Champex Lac efter ungefär 10 timmars löpning.
Champex Lac – Trient (56 – 72 kilometer, + 962 höjdmeter)
Underlaget i stigningen i den tredje av de totalt fem stigningarna var ganska bökig med mycket stenar de första höjdmeterna. Det hann bli mörkt och det var dags att ta fram pannlampan. Efter halva stigningen, ungefär 400 höjdmeter, stannade vi och tog en gel innan vi fortsatte. Väl uppe på toppen insåg jag att det kan nog komma ett bli gaska lerigt utför. Det var tjock hal lera på alla stigar. I vanliga fall är det nog en ganska lättlöpt nedförssträcka på fina stigar längst gräsbeklädda sluttningar. Nu halkade folk till höger och vänster. Det var riktigt skönt att ha stavarna som stöd till att hålla balansen när man gled ned för backen. Efter ett tag av slirande kom vi till Trient. Vi hade då hållit igång i ca 14 timmar. Vi fyllde på med vätska och lite frukt. Benen kändes fortfarande överraskande bra men jag började bli lite stel i framsida lår. Inte helt oväntat efter lite mer än 70 avverkade kilometer.
Trient – Vallorcine (72 – 83 kilometer, + 836 höjdmeter)
På denna sträcka fanns också den fjärde av de fem stigningarna. Stigningen gick bra, ömsom stenig och ömsom lerig stig ledde upp till toppen. Det var sagt att denna sträcka skulle vara den kallaste men jag valde ändå att inte byta till långa byxor eller till regnbyxor. Efter att hälften av alla höjdmeter var passerade stannade vi till och tog en gel till innan vi fortsatte. Vägen ner var lika lerig som den ner mot Trient. Väl framme i Vallorocine efter mycket slirande bytte jag batteri i min pannlampa, det var så skönt att få ett bra ljus igen, det var lite svårt att se sista biten ner till Vallorcine. Kroppen kändes fortfarande bra, benen var inte så mycket stelare än tidigare. Vi passerade Vallorcine på strax över sexton timmar.
Vallorcine – La Flegere (83 – 93 kilometer, + 873 höjdmeter)
Den sjätte sträckan var åtta kilometer och innehöll strax under 900 höjdmeter. Man måste passera La Flegere på strax över 25 timmar för att klara repdragningen. Det var denna sträcka som hade fått läggas om. Istället för en stigning till La Tete aux Vents och sedan en snäll nedförslöpa in till den sista stationen blev det en vandring upp och ned längs en mycket stökig stig som mer liknade en brant med stenar och rötter än en stig och sedan en vandring upp till La Flegere längs en skidbacke. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag fick en ganska rejäl dipp under denna avvikande del av banan då vi hade fått veta att banan skulle ändras minuterna innan start. Benen började stelna till och det var som sagt inte min starkaste stund men vi tog oss igenom. Väl framme på stationen La Flegere gjordes en sista påfyllning av Coca Cola och tillfixning av min kläder då jag hade fått ett ordentligt skavsår på ryggen från sporttoppen.
La Flegere – Chamonix (93 – 101 kilometer, + 99 höjdmeter)
Inför den sista sträckan började det kännas att jag hade sprungit en bit över 90 kilometer. Vägen ner från La Flegere är åtta kilometer där 6 kilometer är nedförslöpning och två kilometer i Chamonix. Det var så skönt att känna att målet var nära. Det gjorde ont att springa nedför men det gjorde inte så mycket då vi ”spurtade” förbi många på väg in till målet. Den sista sträckan på huvudgatan i Chamonix på väg upp mot målområdet var full av känslor. Vi hade äntligen nått vårt mål. Ett mål som jag har jobbat för sedan 2014, att få springa och gå i mål i ett lopp under UTMB-veckan med en bra känsla i kroppen. Samtidigt innebar det att loppet var slut, just då var det väldigt skönt men nu längtar jag tillbaka.
UTMB-veckan gav helt klart mersmak. CCC var ett sagolikt vackert lopp, välarrangerat och alla funktionärer var fantastiska. Hela UTMB-veckan är en klass för sig. En sak är säker, Chamonix jag kommer tillbaka.
Bild från i somras när vädret var lite bättre.
