Löpningen som fenomen har förändrats. Löpning är inte längre bara en hobby eller en fritidsaktivitet – något man måste genomlida för att bli av med några trivselkilon. Tack vare några få visionärer i städer runtom i världen har löpningen utvecklats till en egen kultur. En livsstil. En mötesplats som hyllar olikheter och styrka.

I en serie artiklar, som produceras i samarbete med Jaybird, pratar vi med några av dessa visionärer om varför löpning är det bästa sättet att upptäcka en ny stad. Här möter du Knox Robinson. Den förra chefredaktören för FADER magazine är numera verksam som DJ, skribent och mindfulness-expert och grundare av Black Roses Run – en av New York Citys hetaste ”running crews”. Här berättar han med egna ord om hur det är att springa i hans värld.

* * *

”När jag och min partner kom på idén att skapa en icke-traditionell löpargrupp, Black Roses NYC, handlade det inte om att vi försökte ’göra’ något. För oss handlade det om att skapa en plattform för alla de som hakade på löparboomen under 2011 och 2012. Då kom det fram massor av nya löpare från oväntade håll och med olika bakgrund. Black Roses ger dem ett sammanhang där de kan dela med sig av sina idéer om vad löpning och kultur är. Jag vill att Black Roses ska spegla upplevelsen av världens bästa stad ­– en stad ständigt på jakt efter det unika, det vackra.”

Upplevelserna
”Som löpare i New York City måste du delta i och kommunicera med staden som vore den ett levande väsen. Det låter kanske löjligt, men vi väljer alltid rundor som har en speciell, lite dold energi. Vi springer längs vattnet så ofta vi kan. Av säkerhetsskäl och för upplevelsens skull undviker vi trafikerade stråk, även om det vore coolt att hoppa över bilar. Vi är verkligen en del av staden – både den mänskliga och den fysiska.”

”Det är en av anledningarna till att vi älskar att springa längs The High Line, en gammal tåglinje som löper längs västra sidan av Manhattan. Den får oss att reflektera över beständigheten i det vi gör. De ursprungliga träd och grässorter som har planterats på The High Line fanns en gång i tiden över hela Manhattan. Och The High Line var en gång i tiden en järnväg för industrin, och nu är det en park. Saker och ting förändras, och människor förändras. Därför är det viktigt att ta vara på stunden – att ta vara på varje löprunda.”

Ljuden
”Jag har en bakgrund inom musik, och var tidigare chefredaktör för FADER. New York är en musikalisk stad, tack vare sin kultur. Staden är en smältdegel när det gäller all sorts musik, från jazz och hiphop till salsa och afro-kubansk musik till fantastisk indisk klassisk musik.

Jag lyssnar inte alltid på musik när jag springer. Ibland, som under hårda tempopass, försöker jag att inte fokusera så mycket på puls och fart och stegfrekvens utan istället ta in stadens vibbar – och det får jag energi av.”
”Det är först nyligen som jag har börjat lyssna på musik när jag springer, inte minst tack vare nya, bättre tekniska produkter. Jag lyssnar på två sorters musik när jag springer: antingen en
Jay Electronica mixtape, eller en från Mos Def där han rappar till låtar av Marvin Gaye. Så det blir mest sådant, och så har jag en låtlista med mer spirituell musik som jazz, eller sax med sitar och harpa: Coltrane, Pharaoh Sanders, Carlos Santana. I princip kan det bli antingen spirituell jazz eller musik med lågt BPM, som ’trap music’. Jag har skapat en egen låtlista tillsammans med Jaybird som speglar min upplevelse av att springa genom New York City.”

Smakerna
”Vi har två grundprinciper när vi planerar våra rundor. Dels vill vi att underlaget ska ha en viss struktur; den där råa känslan som väcker fötterna till liv, som man hittar i hamnen i Brooklyn eller på en byggarbetsplats efter stängningsdags. Dels vill vi att våra rundor ska avslutas på en riktigt bra restaurang – som i sin tur gärna får ligga ett stenkast ifrån en skivaffär.”

Loppet
”Jag har sprungit New York City Marathon 9 gånger. Att springa världens största maraton med över 50 000 andra löpare gör dig omedelbart till en del av New York. Man känner direkt en samhörighet med staden, och inte bara rent fysiskt. Att springa genom New York är en fantastisk upplevelse, som mycket väl kan vara i paritet med att få se sina barn födas.

Veckan före loppet förbereder sig hela staden för maran, räcker ut en hand, välkomnar dig. Som en gång i slutet av ett träningspass när en taxi började köra jämsides med mig. Efter ett tag lutade föraren sig ut och ropade: ’Looking good!’

New York City och dess invånare respekterar dig när det drar ihop sig mot maran. Det betyder däremot inte att cyklister och taxichaufförer inte försöker köra över dig, eller att dina kollegor inte blir trötta på att lyssna på ditt träningssnack. Däremot kommer okända människor att hälsa på dig, berömma dig för din insats och försäkra dig om att det kommer att gå bra på loppet.”

* * *

Läs mer i Runner’s Worlds och Jaybirds artikelserie om löpande visionärer i Tokyo, London, och Chamonix och om hur de utvecklar löpningen som kulturellt fenomen.