Olympia2Olympia: Aten 1896, Panathinaikostadion

Maraton, både till havs och på land. Silvertårar, glädje och massor av värme. Både från kvicksilvret och den som utsöndrades av alla som befann sig på OS i Rio de Janeiro 2016.

Det fanns givetvis även plumpar i arrangemanget, men så här åtta år senare så är det bara höjdpunkterna jag kommer ihåg från det första olympiska arrangemanget i Sydamerika.

Var man ska bo när man besöker Rio de Janeiro? Ipanema så klart, ingen tvekan. Den fashionabla stadsdelen i Rio de Janeiro sitter i söder ihop med Leblon och i den andra riktningen med Copacabana, den mest kända stadsdelen i Rio. Och den kanske allra livligaste. Ansedda Lonely Planet rankar till och med Praia de Ipanema som världens näst bästa strand.

Den naturliga gränsen mot Copacabana gör att Ipanema lever sitt eget liv eftersom en majoritet av alla turister väljer den mer namnkunniga stranden. Det känns därmed betydligt lugnare i Ipanema. Ungefär som Brooklyn i jämförelse med Manhattan om man drar en parallell till New York City.

Trots att förkarnevalen precis hade startat i Rio så hade jag inte förbokat något boende i staden. Det brukar alltid finnas sängplatser på något vandrarhem. När jag bokar boende i en storstad så är det vissa parametrar som är speciellt viktiga: Läget, priset, parkeringsmöjligheter för en cykel samt recensionerna. 

Jag använder oftast appen Hostelworld och bestämmer mig först via dess kartvy för var jag vill bo någonstans. Därefter drar jag ut en radio på några kvarter och går igenom alternativen. Finns det möjlighet att parkera en cykel på ett säkert sätt? Avslöjar bilderna från vandrarhemmet att det är fokus på party, eller går det att få sova på nätterna? Recensionerna är inte alltid att lita på eftersom många yngre partyturister naturligtvis ger boendet 10 poäng, men det går att åtminstone få en hint om vad det är för ställe. Om det kryllar av kackerlackor och om man kan finna ett par löständer i duschutrymmet, eller om städningen sköts pedantiskt. 

Endast ett kvarter från stranden Praia de Ipanema och ett kvarter från restaurangen där den berömda bossanovasången Garota de Ipanema blev till, hittade jag mitt boende. Jag begav mig därför dit för att kolla upp om det möjligtvis fanns plats både för både mig och mitt tvåhjuliga sällskap.

– Cyklar du? Ja men då bor du första natten gratis! Ägaren älskar cykling och erbjuder alla långfärdscyklister första natten kostnadsfritt.

Receptionisten på vandrarhemmet El Misti Hostel Ipanema gav mig dessutom en biljett till en välkomstdrink i baren i form av nationaldrinken Caipirinha. All inclusive tänkte jag och inkvarterade mig på boendet.

Några år tidigare bodde jag endast några kvarter därifrån under ett reseledaruppdrag med Springtime Travel i samband med Rio de Janeiro Marathon. En fantastisk resa med en väldigt kul grupp. Till skillnad mot undertecknad så hade dessa deltagare stenhård disciplin när de ställde sig på startlinjen. De såg nämligen även till att ta sig i mål trots att det regnade kraftigt den dagen. Själv kom jag endast 26 kilometer, det vill säga fram till vårt hotell vid Ipanema. Där föll jag offer för lockelsen av den enorma frukostbuffén på hotellet. Det blev därmed pannkaka av loppet, bokstavligt talat. Bland alla lockelser på frukostmenyn så fanns nämligen nygräddade pannkakor.

Nu var det alltså dags för återbesök i Rio och med hjälp av min cykel trampade jag först upp till Lagoa Rodrigo de Freitas, den lilla insjö där det roddes och paddlades under OS i Rio. Besöket vid denna sjö var väl framförallt mest ett alibi för att återigen sticka in näsan i fotbollsklubben Flamengos museum och fotografera statyn av Zico, världens bäste fotbollsspelare.

Flamengo, liksom trätobrodern Fluminense, spelar till vardags sina matcher på Maracanã (arenan är i själva verket döpt till Estádio Jornalista Mário Filho, men går i folkmun alltså under namnet Maracanã). Det var även där som invigningen och avslutningen hölls under olympiaden i Rio. En i allra högsta grad lämplig plats för att avsluta min cykeltur genom Sydamerika.

Via stränderna Leblon, Ipanema, Copacabana, Botafogo och Flamengo kommer jag till slut fram till denna arena vars publikrekord sägs vara i samband med en konsert av Frank Sinatra. Under den avgörande VM-matchen 1950 mellan Brasilien och Uruguay var det drygt 199,000 personer på arenan. För övrigt den första gången som arenan tystnade eftersom Uruguay snodde guldet framför näsan på hemmanationen. Men det har faktiskt hänt ytterligare en gång att arenan har blivit knäpptyst. Och eftersom jag befann mig på plats kan jag intyga detta.

Under OS i Rio spelades som bekant semifinalen där i damturneringen mellan Brasilien och Sverige inför cirka 80,000 åskådare. Förutom ett hundratal (?) svenska supportrar var det alltså en överväldigande majoritet brassar som hejade fram sitt lag. Men trots stor brasiliansk dominans så lyckades de svenska tjejerna som bekant förstöra den tilltänkta finalfesten för Marta & Co. när Lisa Dahlkvist iskallt lade in den avgörande straffen.

Brasilien fotbollslag hade fram tills detta OS aldrig mäktat med att vinna ett olympiskt guld, vare sig damer eller herrar. De skulle emellertid få ytterligare en chans att ändra på detta i samband med olympiadens allra sista dag. Det var då Neymar gjorde som Lisa Dahlkvist och stegade fram till straffpunkten för att sätta den avgörande straffen. Den gången var det däremot inte tyst på Maracanã…

Det fanns som sagt vissa mindre irritationsmoment under OS i Rio. Man fick exempelvis inte behålla korken på coca-colaflaskan om man skulle in och kika på handboll. Och hade man ett annat bankkort än Visa så gällde det att ha fulla fickorna med kontanter. Men… jag kommer aldrig glömma de olympiska spelen i Rio de Janeiro. Inte minst lättgängligheten. Ville man inte ta sig ut till OS-området där inomhussporterna höll hus, så kunde man bara knalla ner på Copacabana för att titta på exempelvis cykling, triathlon eller beachvolley. Eller martatonsimning. Och var man sugen på helt andra miljöer så spelades det golf eller paddlades kanot inte alltför långt ifrån centrala Rio.

Den fina metron i Rio gjorde det även enkelt att åka ut till Maracanã eller Estádio Olímpico João Havelange om man var sugen på fotboll eller friidrott. Med metro eller långpromenad kunde man även ta sig till Botafogo där det tävlades i maraton.

Jag var i för sig på plats i Rio under hela olympiaden, men förvånas ändå över hur mycket jag hann uppleva och se under dessa spel. Jag hoppas därför att Rio de Janeiro söker spelen på nytt. Sorry Stockholm, jag lägger min röst på Rio!

 

 

---

Tiodygnsprognosen visade regn. Och regn blev det.

Fördelen med de brasilianska regnskurarna jämfört med de svenska är ändå att regnstänken är välkomna på den här breddgraden. Det är i det närmaste skönt att få några kubikmeter på sig från ovan när termometern visar +35.

Det finns emellertid nackdelar med de kraftiga regnen i Sydamerika. Vattnet har sällan någonstans att ta vägen när de kommer i dessa enorma mängder och därmed kan man tvingas pedala i något som känns som stora insjöar med ett vattendjup motsvarande Hornavan. Typ. Det blir därmed alltid lite extra spännande när man ska forcera brasilianska vattenpölar.

Kustremsan mellan Santos och Rio är, precis som förlängningen söderut mot Uruguay och Argentina, oförskämt vacker. Ett faktum som naturligtvis fler människor har upptäckt. Här finns dessutom spännande öar som exempelvis omåttligt populära Ilha Grande. En härlig plats på planeten som man snabbt når via jetbåt från Angra Dos Reis. En resa/sightseeing som tar ungefär en halvtimme. Jodå, det går att få ombord även en cykel på dessa båtar.

På Ilha Grande kunde jag dessutom via modern teknik följa säsongens absolut sista avsnitt av På Spåret. Sedan några år tillbaka är vi tre löparkompisar i Hälsingland som har som fredagsritual att kika på programmet i kombo med en matbit. Och den ändrar man inte på i första taget. Inte ens en skumpig båttur till en avlägsen ö kan sätta käppar i hjulet för en sådan fin tradition.

Dessvärre blev det inga frågor på Sydamerika i finalen av På Spåret. Jag hade med lätthet känt igen varenda vattenpöl i Brasilien om den frågan hade dykt upp i finalen…

---

Det är i den brasilianska hamnstaden Santos man finner världens högsta kyrkogård.

Där, på bottenvåningen närmast gräset, vilar Edson Arantes do Nascimento. ”O Rei do futebol” (Kungen av fotboll) fick därmed, och mycket välförtjänt, en kunglig sorti på jordelivet. 

Fördelen med att resa västerut är att man de första dagarna får en positiv jetlag som gör att man känner sig stark tidigt på morgonen och vill hoppa upp i cykelsadeln så fort som möjligt. Den här effekten försvinner dessvärre efter bara några dagar och då blir det allt svårare att motivera sig att lämna hotellet eller vandrarhemmet.

Dessutom finns det en annan faktor som försenar avgången. Frukosten på brasilianska hotell. En brasiliansk hotellfrukost liknar ingenting annat, där är det all-in deluxe som gäller. Ofta ser frukostbuffén ut som en rejält tilltagen brunch som har kryddats med ett antal sockerkakor och ibland även tårtor.

Det är därmed en viss skillnad på tidsåtgången för att avnjuta en brassefrukost jämfört med en spartansk genomvidrig rutten Continental breakfast på ett sjaskigt amerikanskt motell. Man får åtminstone räkna med en halvtimme för att tackla sig igenom en brasiliansk frukostbuffé jämfört med typ 43 sekunder för en amerikansk hotellfrukost.

Tack vare en dagsetapp på nästan femton mil dagen innan jag kom fram till Santos så kunde jag påföljande dag njuta av en härlig defilering utmed vackra atlantkusten och i god tid besöka Pelés och Neymars gamla arbetsplats ”Vila Belmiro”. Där bjöds jag dessutom på en guidad rundtur som bland annat inkluderade ett besök i fotbollslagets omklädningsrum.

–Efter sin sista match med Santos 1974 låste Pelé in någonting i sitt skåp och gav bort nyckeln till en familjemedlem. Ingen vet vad som finns i skåpet. 

Maria, den utmärkta guiden som vallade mig runt Vila Belmiro, levererade alltså en förstklassig nyhet som nästintill berövade mig min nattsömn. Exakt vad har Pelé låst in i skåpet? 

När jag nästa dag besökte det mausoleum som tillhör ”Kungen av fotboll” kunde jag konstatera att Pelés hemlighet numera ligger i tryggt förvar i en förgylld kista i det som, enligt Guiness rekordbok, är världens allra högsta kyrkogård. Enligt samma rekordbok stoltserar huvudpersonen själv med flest gjorda mål någonsin på fotbollsplanen. Pelé hann skyffla in 1279 mål på 1376 matcher och har även målrekordet i det brasilianska landslaget. 

Mausoleet öppnade upp för allmänheten bara dagarna innan min ankomst, men det är endast 60 besökare dagligen som får audiens till Pelés kista.

Dagen innan hade besökare från både Turkiet och Tyskland åkt till Brasilien för att besöka kistan och det var dessutom, precis som i mitt fall, huvudanledningen till deras besök i Brasilien.

Undrar om även dessa internationella gäster drabbades av sömnlösa nätter på grund av Pelé..? Vad är det för något som han har låst in i sitt skåp på Vila Belmiro..?

---

Paraná, en delstat som endast fått en begränsad del av den brasilianska kustlinjen. 

Invånarna i provinsen bör nog ändå vara ganska nöjda. Längst in i djungeln förfogar de nämligen över något som är helt unikt på världskartan.

— Vår familj är av hundra procent japanskt blod, men vi är även hundra procent brassar.

Det är på en färja över Rio Palmital i Paranás södra grannstat Santa Catarina som jag kommer i samspråk med Regis Nishimoto och hans unga familj. I Brasilien bor det många med japanskt ursprung och då inte minst i storstaden São Paulo. Där finns bland annat den populära japanska stadsdelen Liberdade som är ett Tokyo i miniatyr fast i brasiliansk tappning.

Det finns av förklarliga skäl många etniciteter i det väldiga Brasilien och även svenskar har en gång i tiden emigrerat hit i hopp om ett bättre liv. Det gemensamma är ändå att det inte dröjer alltför länge innan man inlemmas i landet. För egen del behöver jag exempelvis knappt mer än kliva ur flygplanet förrän jag känner mig mer gröngul än blågul.

Min nyfunne vän Regis är själv en hängiven cyklist och levererar det ena värdefulla tipset efter det andra under den korta färjeturen. Tack vare honom får jag därmed några helt suveräna dagar när jag senare korsar gränsen till hans provins.

— Vi har så kort kustremsa i Paraná, därför åker många från min hemstad Curitiba istället över till Santa Catarina för sol och bad, förklarar han innan vi tar adjö av varandra.

Nu blev i själva verket Paraná långt ifrån lottlöst när det gäller turistattraktioner kopplat till vatten. Längst in i djungeln, på gränsen mot Argentina och bara några få kilometer från Paraguay, ligger det som enligt mina ögon toppar listan (tillsammans med Redwood-skogarna i Kalifornien) över de mest majestätiska platser som finns på vår planet: Iguazúfallen, världens till ytan största vattenfall. 

Eftersom jag nyligen, för någon gång i ordningen, besökt det oförskämt vackra vattenskådespelet som utspelas i djungeln, valde jag denna gång att istället följa Regis råd. Jag pedalade i nordvästlig riktning till Morretes, den stad jag fick order om att ha som ”basläger” innan det var dags att snurra upp bland de vackra bergen Serra da graciosa.

Det hann knappt gå mer än ett par pedaltag in i staden förrän jag förstod varför det var just här jag hade kommenderats att tillbringa natten. Morretes är nämligen en av de allra vackraste byar jag har besökt i Sydamerika.

I ett charmerande Bed & Breakfast rakt framför den ståtliga kyrkan kunde jag njuta av den lilla floden som rann förbi mitt sovrum samt de perfekt formade bergstopparna i periferin. 

Att jag påföljande dag skulle pedala nästan tusen höjdmeter upp i skyn lade inte det minsta sordin på humöret. Tvärtom. Det var då jag på allvar förstod innebörden av att vara brasse. Det är så mycket mer än en nationell identitet, det är i själva verket ett hedonistiskt sinnestillstånd…

---

Santa Catarina, den till både namn och dramatiska natur kanske allra vackraste brasilianska delstaten. 

Den lilla provinsen i södra Brasilien fick i princip allt, inte minst vackra stränder.

—Alemão? 

—Não, sou sueco. 

—Ahhh… Zlatan Ibrahimovic! 

Brassarna är härliga på alla möjliga vis och framförallt är de inte det minsta blyga för att ta kontakt om de ser något suspekt i sin omgivning, exempelvis en främling i cykelbrallor. Däremot har brassarna en något skev uppfattning om alla turister, förbluffande många tar nämligen för givet att alla främlingar är tyskar. 

Trots att det snart har gått trettio år sedan mitt första besök i Brasilien, och oavsett var i landet jag har befunnit mig så har jag alltid fått frågan om jag är en alemão (tysk). Den enda skillnaden från mina tidiga resor i Brasilien är att den nuvarande generationen följer upp mitt svar med att referera Sverige till ”Zlatan” istället för Brolin eller Ravelli. 

Apropå tyskar så finns det ett stort germanskt inslag i södra Brasilien och inte minst i delstaten Santa Catarina eftersom många tyskar emigrerade till denna provins under 1800-talet. Det är därmed inte alls konstigt att man varje höst kan besöka en oktoberfesival i Blumenau, den brasilianska stad som kanske har de allra största tyska influenserna. 

Nu blev det inget besök i just denna stad på min cykelresa, men det finns många andra godbitar i provinsen som exempelvis Florianopolis, en stad som tack vare sin skönhet med all rätta liknats vid Rio de Janeiro. Det finns emellertid fler kuststäder i Santa Catarina som jag lärt känna under cykelturen och som förtjänar samma liknelse.

Med bergen ständigt närvarande i bakgrunden och de palmbeklädda stränderna i förgrunden borde Santa Catarina i själva verket vara en ovärderlig tavla inlåst på ett konstmuseum. Det finns faktiskt inga i dag kända superlativ som gör provinsen rättvisa. Jag kan i alla fall inte komma på några. Santa Catarina kan vara mitt livs kärlek. 

Det enda som väl saknas i delstaten är ett fotbollslag av allra högsta klass. Det finns nämligen inget lag kvar från Santa Catarina i den allra högsta nationella ligan Brasileirão Série A.

Figueirense från Florianopolis är en av delstatens toppklubbar som väldigt gärna vill ändra på detta tråkiga faktum. Laget spelar sina hemmamatcher på Estádio Orlando Scarpelli och har bland annat fostrat tidigare Liverpoolstjärnan Firmino. I stadion finns dessutom ett museum med en imponerande samling pokaler. Det enda som tycktes saknas där var de allra finaste troféerna Copa Libertadores och Copa Sul-Americana.

Ett lag från Santa Catarina som däremot kan stoltsera med en buckla för Copa Sul-Americana är den lilla klubben Chapecoense. Fotbollslaget i de grönvita tröjorna från Santa Catarina fick dessvärre inte chansen att spela om bucklan eftersom deras flygplan tragiskt störtade i Colombia på väg till finalen. Nu hamnade pokalen ändå i Chapecó eftersom motståndarlaget valde att efterskänka titeln till Chapecoense.

Jag har vid ett tidigare besök i Santa Catarina besökt Arena Condá, hemmaplan för Chapecoense. Ett besök som sammanföll med en minneshögtid på dagen fem år efter den tragiska flygolyckan. Fotbollsklubben har via minnesmonument och målningar i arenaområdet sett till att de omkomna spelarna och ledarna aldrig kommer att glömmas bort.

Och trots att det är ett världshav mellan Santa Catarina och Hälsingland så kommer även jag att påminnas om Chapecoense varje gång jag öppnar min byrålåda. Där ligger nämligen en grönvit tröja med Chapecoenses klubbemblem.

---