Olympia2Olympia: Buenos Aires – Rio de Janeiro #5 Paraná

Paraná, en delstat som endast fått en begränsad del av den brasilianska kustlinjen.
Invånarna i provinsen bör nog ändå vara ganska nöjda. Längst in i djungeln förfogar de nämligen över något som är helt unikt på världskartan.
— Vår familj är av hundra procent japanskt blod, men vi är även hundra procent brassar.
Det är på en färja över Rio Palmital i Paranás södra grannstat Santa Catarina som jag kommer i samspråk med Regis Nishimoto och hans unga familj. I Brasilien bor det många med japanskt ursprung och då inte minst i storstaden São Paulo. Där finns bland annat den populära japanska stadsdelen Liberdade som är ett Tokyo i miniatyr fast i brasiliansk tappning.
Det finns av förklarliga skäl många etniciteter i det väldiga Brasilien och även svenskar har en gång i tiden emigrerat hit i hopp om ett bättre liv. Det gemensamma är ändå att det inte dröjer alltför länge innan man inlemmas i landet. För egen del behöver jag exempelvis knappt mer än kliva ur flygplanet förrän jag känner mig mer gröngul än blågul.
Min nyfunne vän Regis är själv en hängiven cyklist och levererar det ena värdefulla tipset efter det andra under den korta färjeturen. Tack vare honom får jag därmed några helt suveräna dagar när jag senare korsar gränsen till hans provins.
— Vi har så kort kustremsa i Paraná, därför åker många från min hemstad Curitiba istället över till Santa Catarina för sol och bad, förklarar han innan vi tar adjö av varandra.

Nu blev i själva verket Paraná långt ifrån lottlöst när det gäller turistattraktioner kopplat till vatten. Längst in i djungeln, på gränsen mot Argentina och bara några få kilometer från Paraguay, ligger det som enligt mina ögon toppar listan (tillsammans med Redwood-skogarna i Kalifornien) över de mest majestätiska platser som finns på vår planet: Iguazúfallen, världens till ytan största vattenfall.
Eftersom jag nyligen, för någon gång i ordningen, besökt det oförskämt vackra vattenskådespelet som utspelas i djungeln, valde jag denna gång att istället följa Regis råd. Jag pedalade i nordvästlig riktning till Morretes, den stad jag fick order om att ha som ”basläger” innan det var dags att snurra upp bland de vackra bergen Serra da graciosa.
Det hann knappt gå mer än ett par pedaltag in i staden förrän jag förstod varför det var just här jag hade kommenderats att tillbringa natten. Morretes är nämligen en av de allra vackraste byar jag har besökt i Sydamerika.
I ett charmerande Bed & Breakfast rakt framför den ståtliga kyrkan kunde jag njuta av den lilla floden som rann förbi mitt sovrum samt de perfekt formade bergstopparna i periferin.
Att jag påföljande dag skulle pedala nästan tusen höjdmeter upp i skyn lade inte det minsta sordin på humöret. Tvärtom. Det var då jag på allvar förstod innebörden av att vara brasse. Det är så mycket mer än en nationell identitet, det är i själva verket ett hedonistiskt sinnestillstånd…












































































































