Kan bara bli bättre

Idag var det dags. Jag och Sofie skulle äntligen få lära oss att bemästra hinder och väggen. Vi på redaktionen har ett lag till Tough Vikings sprinttävling i maj och ända sedan vi bestämde att vi skulle vara med där har Sofie blivit OBSTACLE-SOFFI! Ja, men versaler. Hon gick all in, och kunde när man minst anade det smyga upp bakom dig och plötsligt vråla ”I AM OBSTACLE-SOFFI!!!” På riktigt var jag lite ängslig över hur hon skulle hantera den här klassen. Övertänd är bara förnamnet när vi åkte ut till Bosön med bussen. Jag själv var mest rädd. För Obstacle-Soffi. Och för väggen.

Väggen – ni hör ju själva hur otäckt det är. Jag har ända sedan skolgympan tyckt illa om att hoppa över höga objekt. Ja, jag räknar en vanlig plint som hög. Idag var det en vägg på dryga två meter som skulle klättras över. Oh. My. God. Till vår hjälp hade vi Konstantin Avramidis, en av världens bästa hinderbanelöpare som Reebok har inlett ett samarbete i och med satsningen på hinderbanelopp och hinderbaneträning. Efter uppvärmning visade han på en plint hur vi skulle göra för att ta oss över. Det såg ju lätt ut. Och det var det också. Gympasals-Anna-Lena fick stryka på foten och jag studsade över plinten. Oroväckande snart var det dags för VÄGGEN.

Konstantin flög, nej – flöt över väggen. Det gjorde inte jag. Och det gjorde inte Obstacle Soffi. Jag gjorde ett minst sagt förnedrande försök då jag knappt kom upp till kanten med händerna. Jag hade likasom gett upp redan innan jag var framme vid väggen. Försök nummer två var knappt bättre. Nu var jag skitarg.

Obstacle-Soffi, då? Jo, hon satsade allt, stampade i marken, frustade som en tjur och brände i hög hastighet rätt in i väggen med ena knät före.

Vid det här laget var jag frustrerad och arg, men på tredje försöket gick det bra och jag kom över! Från den sekunden var jag OBSTACLE-ANNA-LENA. Jag kände mig helt oslagbar och vräkte mig över väggen gång på gång. Efter väggen kom en rad över-och-under-hinder och avslutningen var…

…att välta stockar två gånger innan man fick springa tillbaka och ställa sig längst bak i kön för att återigen ta sig an väggen.

Obstacle-Soffi fick sig en törn, blev lite tilltufsad, men hon kommer tillbaka – det är jag säker på. Hon får slicka sina sår (hon lyckades också vrida sitt andra knä illa), men sen är hon med all säkerhet tillbaka – måhända lite mer sansad.

Jag ska ärligt talat också slicka mina sår, eller åtminstone mina blåmärken som dagens obstacle triaining lämnade efter sig på mina underarmar.

Sambon är inte helt nöjd med att jag ser misshandlad ut, det får bli långärmat ett par dagar tills det har lagt sig.

---

Nu är den igång – den största crossfit-tävlingen i världen. Vägen till Crossfit Games, som man kan kalla VM i crossfit börjar med Open, en tävling som är öppen för alla, och som är den första uttagningen innan nästa steg som heter Regionals då de bästa i Europa plockas ut för att tävla i Games i juli. Open är fem deltävlingar, en i veckan i fem veckor. Den första var igår. Jag tävlar inte själv i år, men jag var naturligtvis där och tittade på de fantastiska atleter som tävlade. Björk Ódinsdottir (bilden), Jenny Jacobsen och Jessica Clevenvik imponerade stort! Första deltävlingen var så många varv som möjligt på 10 minuter av: 30 dubbelhopp med hopprep och 15 ryck med 25 kg för damer och 35 kg för herrar.

Coach Jakob gjorde också bra ifrån sig. Det är otroligt kul att kolla på de som är riktigt duktiga när de verkligen vekrlign tar ut sig maximalt. Det är rejäla krafter som släpps lös under de 10 minuterna.

Ni som vill kan kolla resultatlistan på Crossfit Games-sajten.

Jag blev naturligtvis träningssugen av att kolla och hade dessutom ett av coach Jakobs muscle ups-pass att göra, så det gjorde jag när det hade tävlat klart för dagen. Jag har långt kvar till min första riktiga muscle up, men den här övningen fick mig att i alla fall nästa känna på hur den ska kännas.

Det är som sagt en bit kvar, men va fasen! Det känns bra!

---