Blogg

Lek!


Det är inte ett förslag, utan en order! Jag vet – jag är inte heller bästa på att leka jämt när jag är i lekparken med min son. Oftast är det efter jobbet och man är trött och orkar inte, utan vill bara sätta sig på en bänk och glo. Men jag har också insett att jag är, och känner mig som, en så mycket bättre mamma om jag faktiskt leker ibland. Och om det ska lekas är jag glad om det utspelar sig vid en klätterställning, för att klättra är ju kul!

Igår var första dagen på våren som vi faktiskt hängde vid klätterställningen där vi var så gott som dagligen i höstas, jag och sonen efter att jag hämtat honom på skolan. Både han och jag lyckades bli riktigt bra i monkey bar under hösten, en förmåga som han verkar ha lyckats behålla medan jag hade försämrats avsevärt. Han svingade sig från ena stången till den andra och jag fick hoppa ner och mumlade något om att mina ben inte fick plats. Men jag kan inte påminna mig om att jag har vuxit jättemycket på längden sedan i höstas… Nej, jag måste bättra mig! Leka mer, helt enkelt.


Senaste numret av Runner’s World – i butik t.o.m 12 maj!

  • Spring ditt snabbaste
  • Kom i toppform till långloppet
  • Stor guide! Vårens 23 bästa löparskor
  • Carolina Wikström – nybliven mamma – och bättre än någonsin
  • Experten: Så börjar du träna efter din graviditet
  • Trött? Det kan vara järnbrist
  • Astma eller pollenallergi? Du kan ändå prestera
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ryck med långa armar


Jag verkligen avskyr att träna med PT. Jag får prestationsångest och tycker att det är superjobbigt. Men nu kände jag att det fick vara nog. Man kan inte hålla på med crossfit hur länge som helst utan att bli ett dugg bättre på varken frivändning eller ryck. Det är liksom inte acceptabelt. Så. Jag tog mod till mig och bokade en timme med Nordics egen lyftarcoach David Englund. På många sätt är han perfekt som PT åt mig. Jag är lite rädd för honom (inte för att han verkar elak, utan för att han är så grym på det han gör och jag tycker att det är jobbigt att inte vara bättre när jag ska träna för honom. Han blir kanske arg på att jag är så dålig), han är perfektionist (älskar’t) och han ser snäll ut (det behöver man när man ska träna med en perfektionist-PT man är rädd för).

I fredags var det dags. David började med att titta på mina fötter och fråga ”Lyfter du aldrig med lyftarskor?”. ”Eh, nej. Jag har ett par, men jag använder dem aldrig. Jag tänker att jag är så dåligt att jag inte behöver det…”. David bad mig hämta dem och sa åt mig att om jag nu inte är så bra på olympiska lyft är det ju dumt om jag dessutom inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Så med magnesium på händerna och lyftarskor på fötterna gjorde jag mig redo för frivändningarna som vi skulle börja med. Men först fick jag göra frontböj. Jag brukar inte göra frontböj, för jag tänker mig att det tynger på axlarna och gör att jag blir hoptryckt i skoliosen. David tyckte annorlunda och sa att jag förmodligen är svag i bröstryggen och därför faller framåt när jag böjer och då känns det som att ryggen trycks ihop. Bara att börja frontböja helt enkelt och pressa med armarna på vägen upp. Som en thruster. Bara att man inte gör en thruster ändå, utan liksom ångrar sig precis när man kommer upp.

Nu fick jag också veta att jag har VÄLDIGT långa lår. Alltså väldigt långa. Jag har alltid velat stå brett när jag knäböjer, men tyckt att jag står för brett. Nu fick jag veta att jag måste stå brett och vinkla ut fötterna. Om rumpan ska kunna gå rakt ner och inte bakåt måste mina lår ha någonstans att ta vägen! Ok då.

Frivändningarna kändes bra och med några snabba coachtips kom vi till rätta med kardinalfelen jag har gjort. Jag har hållit stången för smalt (jag har också väldigt långa armar, vi återkommer till det senare), stannat till när stången är mitt på låren och dessutom dragit armbågarna ut åt sidorna och inte bakåt, som man ska. Det gick snabbt att rätta till och vi gick vidare till…

… RYCK. Här var det knepigare på många sätt. Det visar sig nämligen att jag är felkonstruerad. Mina armar är för långa för olympiska stänger. Nej, du läste inte fel. I kombination med att jag har en väldigt kort överkropp (den största delen av min längd består ju av lårben) blir mina jättelånga armar i det här fallet för långa. Även när jag håller händerna ända ute vid vikterna så kommer stången för långt ner. Att hålla så långt ut och dessutom ha Mellansveriges längsta lårben gör att startpositionen blir lite konstig, liksom ihopknycklad. Inte alls bekvämt. David visade hur hans startposition ser ut och det var ju något helt annat! Han får ju liksom plats och han är ändå längre än jag. Inte blev det mer bekvämt när David tjatade på mig om att jag skulle ha vikten på framfoten i hela lyftet. Jättesvårt! Jag sa till David att jag gillar att köra marklyft och då tittade han bara på mig med en blick som sa ”No shit!” och som såg ut som att jag kanske ska fortsätta med det. Känns ju bra att vara skapad för något!

PT-David var helt fantastisk! Det är fortfarande mycket som inte känns hundra när jag kör ryck, men nu vet jag vad jag måste jobba på. Han kunde pinpointa alla fel jag gjorde med en sjuk precision. Nu ska jag bara göra några tusen lyft med rätt teknik så att det sätter sig.

Om du är intresserad av att se mig göra två ryck i slow motion, coachad av SAURON så kan ni titta på filmen. Se till att ha ljudet på så att ni inte missar den suggestiva coachningen.

Nu ska jag ut och elda. Inte på ett läskigt pyromansätt, utan på ett Nu-är-de-valborg-och-jag-har-lite-pyroman-tendenser-sätt.

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kontrollera vårformen med hjälp av intervaller
Blogg

Kontrollera vårformen med hjälp av intervaller


Intervaller är inte bara en bra träningsform för att utveckla din löpning. De kan också vara ett bra verktyg för att testa din dagsaktuella löpform. För att kolla löpformen har jag under många år sprungit ett pass som jag kallar formkontrollsintervall, ett slags testlopp som både är effektivt och roligt.

Genom att springa formkontrollsintervall kan du se hur din form utvecklas. Du får besked om din löpträning ger önskat resultat och dessutom om hur hårt du vågar springa på nästa tävling. Det första du behöver göra är att välja en valfri runda på 3-5 kilometer. Värm upp med 15 minuter löpning följt av dynamisk stretching och gör sedan några stegringslopp innan du börjar springa intervallerna.

Intervallerna ska springas hårt, på 90- 95 % av din tävlingsfart på fem kilometer, och vara en minut långa. När du har sprungit den första intervallen stannar du och drar ett streck på marken för att du ska se var du ska starta nästa intervall. Joggvila sedan på stället i en minut innan du springer nästa intervall. Därefter springer du en minut igen, stannar, drar ett streck på marken dit du hann och joggvilar på stället i en minut.

Upprepa detta tills du har sprungit hela rundan och anteckna hur många intervaller du sprang för att ta dig runt din bana. Om du till exempel sprang 12 intervaller och kanske behövde 30 sekunder på den 13:e för att ta dig i mål så blir din referenstid 12.30. Nästa gång kanske det tar 12.20 att springa passet med samma ansträngning, vilket naturligtvis är ett kvitto på att träningen går åt rätt håll.

Tänk dock på att det inte handlar om en tävling utan försök springa så avslappnat och med så jämn fart som möjligt. När jag var aktiv körde jag själv det här passet två gånger per månad. Oftast körde jag intervallerna på en tisdag eller onsdag om jag tävlade på helgen för att se vilken form jag var i.

Naturligtvis kan man ändra längden på både på intervallerna och vilotiden. Jag har bland annat ibland kört ovanstående formkontrollsintervall men halverat vilan till 30 sekunder, vilket ger en sämre sluttid på grund av den kortare återhämtningen.


Antal kommentarer: 1


Charlotte

Hej LG! Det här passet verkar roligt! Bara för att kolla att jag förstår det rätt, 3-5 km inkluderar alltså 15 minuters uppvärmningen? Då blir det ju inte så mycket kvar av själva intervallerna…? Jag tänker annars 15 min uppvärmning (ca 2,5 km om man räknar med övningar som höga knän och stegringslopp och vila däremellan) därefter 4 km intervaller enligt ditt upplägg och därefter 1,5 km nedvarvning – vad tror du om det?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ume´nästa!


Boston är ett minne blott. Förvisso ett kärt sådant men likväl historia. Jag håller Boston som nummer ett av alla lopp jag sprungit och därför stör det mig lite extra att jag inte fick ut mitt max för dagen. Innan jag åkte över var jag helt övertygad om att jag skulle kunna utmana mitt PB. Jag tyckte att jag hade gjort jobbet. Alla träningstimmar i mörker och kyla, allt snor och alla svordomar, alla de gånger jag sprang fastän jag hade ont och egentligen borde ha vilat. Det säger väl bara hur nyckfull maran faktiskt är. Det gäller att alla stjärnor står rätt och det gjorde dom inte förra måndagen. Det som stör mig mest är inte det faktum att jag aldrig hade en chans utan snarare att jag nu måste vänta en ”evighet” på en ny chans. Helst skulle jag vilja revanschera mig imorn men just nu får maran vänta ett tag. Det blir inget Stockholm Marathon. Även fast kroppen känns oförskämt fräsch så orkar jag inte ladda om mentalt för det. Nästa gång jag ställer mig på startlinjen för att springa 42 195m så ska både skallen och benen vara med. Sen stör det mig också att jag bröt min trend med att persa på vårmaror som jag gjort sen 2013. 

Kroppen har som sagt återhämtat sig snabbt. Det normala efter en mara brukar vara att jag känner mig mätt och inte är särskilt sugen på att gå på träningen för fullt igen men med tanke på att det inte blev något PB så är motivationen på topp. Värre är det dock med förkylningen. Den har hängt i ända sen den där morgonen ute i Hopkinton. Inte så att jag inte kan träna men snoken rinner som en vattenkran. Kan inte komma ihåg senaste jag hade en sån här utdragen förkylning. Låren som var så fruktansvärt trasiga direkt efter målgång återhämtade sig dock på ett par dagar så jag var igång med löpningen rätt snabbt. Det har mest blivit slentrianmässig distans men har även testat på några längre fartökningar som har känts riktigt bra så sviterna av Boston verkar vara borta.

Fokus i vår kommer att bli halvmarathon för att sedan börja maraträna i sommar. Det bästa med det är att slippa alla långpass på söndagarna, det ska bli så fruktansvärt skönt att inte behöva ta sig igenom alla +30km pass. Senast jag gjorde en halvmara som jag var nöjd med var ganska exakt 2 år sen. Det börjar med andra ord bli hög tid att putsa tiden på den distansen, kanske göra ett allvarligt försök på sub80. Kommer knappt ihåg vad jag har för PB. 1.21 nånting. Det borde vara möjligt att kapa en del på den tiden. Första försöket blir nästa helg i Umeå på Umeå Halvmarathon. Ska på en klassåterträff samma dag i Ume så det passar perfekt att börja dagen med ett nytt PB och sen parta loss och fira det ordentligt. 2 varv runt Nydalasjön, platt som en pannkaka. Yr säger 5 grader och mulet just nu, helt perfekt löparväder. Går det inte där så finns det många andra halvmaror nu i vår; Gävle, Luleå, Linköping, Skellefteå och säkert en hel del fler. Vi har även en halvmara här i stan, ICA Loppet, men eftersom den här stan är som den är, backar överallt så åker jag hellre en bit för att få springa på platten. 

Marathon planerna är inte riktigt spikade än mer än att jag vill springa en snabb mara under tidig höst. Kanske blir det Berlin igen för tredje året på rad. Amsterdam är också ett alternativ. Frankfurt ligger egentligen lite för sent men det skulle också kunna bli aktuellt. Förra söndagen låg jag i soffan och kollade på London Marathon. Blev fruktansvärt taggad att springa den så förhoppningsvis blir det en start där 2018 men det verkar ju vara lättare att vinna på Lotto än att få tag på en startplats där.

Eftersnacket från London handlade ju mest om Matthew Rees, som på upploppet offrade sin egen tid för att hjälpa en medlöpare som knappt kunde stå på benen. Samma sak hände i Boston där Terry Canning bar en avsmimmad kvinna över mållinjen. Det är lika häftigt att se varje gång. 


Jag vet inte om jag hade vart lika storsint, jag vill gärna tro det, men om jag hade kommit på upploppet med 2.48 i sikte så tror jag tyvärr inte att jag hade offrat det. Och då tävlar jag ju bara mot mig själv och har ingenting att vinna. Därför är det extra häftigt att se när samma sak sker bland elitidrottare. Jag tänker på Alistair Brownlee som offrar en potentiell vinst för att hjälpa sin bror på samma sätt.

Uppladdningen inför Umeå kommer att bestå av mindre löpning än vanligt. Ska till Stockholm ett par dagar med jobbet nästa vecka, packar självklart med mig löparskorna men känner jag mig själv rätt så kommer hotellbaren och restaurangbesök locka mer på kvällarna än löpning. Men förhoppningsvis kan det bli nån morgonrunda runt Kungsholmen i alla fall.

/Hörs 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo
Blogg

Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo


Din tröskelfart kan du visserligen fastställa genom ett laktattest, men att identifiera sin tröskelfart handlar inte om att pricka in ett exakt tempo för att uppnå en exakt effekt. Efterhand som man praktiserar tröskelträning lär man sig hur kroppen känns när man springer på rätt nivå för att få önskvärd träningseffekt. Här får du tre exempel på hur du helt okomplicerat kan räkna ut ditt tröskeltempo.

1. Spring på känsla
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30-45 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna. Om du lyckas hålla ett för dig snabbt och jämnt tempo under hela sträckan och är ordentligt trött efter testloppet – då har du hittat den rätta känslan och den fart du bör ha i kommande tröskelpass.

2. Testlopp med pulsmätning
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna.

Kolla din genomsnittspuls under loppets sista 20 minuter. Använd pulsvärdet som ett riktvärde för kommande tröskelpass, det är troligen nära din mjölksyratröskelpuls.

3. Använd ett färskt tävlingsresultat
Man brukar säga att 45-60 minuter löpning i tävlingstempo motsvarar en löpares tröskelfart. Brukar du springa lopp kan du alltså använda ett nyligen uppnått tävlingsresultat på milen som utgångspunkt för dina tröskelpass. Utgå antingen från din kilometerfart eller från din snittpuls under loppet för att uppskatta din tröskelintensitet.

Mjölksyratröskeln är den gräns där det linjära förhållandet mellan arbetsintensitet och mjölksyramängd bryts. Ökar intensiteten ytterligare drabbas du av mycket förhöjda mjölksyramängder, det ger stumma och sega muskler. Generellt ligger den här tröskeln på en intensitet som motsvarar runt 80-90 procent av din maxpuls (oftast högre ju mer vältränad du är) och kallas för tröskelpuls. Tröskelpulsen går att träna så att den blir högre, det vill säga att du kan träna på en hårdare intensitet innan kroppen börjar ansamla mjölksyra.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Prehab – pretty fab


Jag gillar wallballs. Alltså på riktigt. Inne i mitt huvud gillar jag wallballs. Det finns ett crossfitpass som heter Karen och som är 150 wallballs på tid. Det brukar jag säga att jag gillar. När jag sedan står och bollar den tunga bollen högt upp på väggen om och om igen så slår det mig att jag egentligen inte alls gillar det. Wallballs är ju svinjobbigt. Balls of death! Jag tror att den här missuppfattningen grundar sig i att jag är ganska bra på wallballs, då är det ju lätt att tro att man också tycker om det.

Idag körde jag 4×6 minuter AMRAPs med 1 minut vila mellan. Det var:

8 toes to bar + 4 shuttleruns

5/5 hantelryck (16 kilo) + 7 kcal airdyne

10 wallballs + 9 kcal rodd

8/8 seesaw press + 16 boxjumps

Skoj och svettigt. Men wallballs dödar ju mina ben. Jag hade inte mycket kvar i låren till boxjumpsen. Men faktum är att tröttheten kommer när jag är färdig med dem och därför kan jag hålla ett hyggligt tempo hela tiden. Några minuter efter att jag är färdig däremot är jag helt mosad. Och dagen efter! Senast jag körde Karen fick jag dagen efter gå baklänges ner för en backe till bussen hemma för att det inte gick att gå normalt. Nu var det ju inga 150 stycken, så i morgon borde det vara ok. (Och se så fint jag tittar uppåt på bilden så att ansiktet liksom sträcks lite. Vis av erfarenhet. Ni som inte hänger med kan läsa inlägget nedan.)

Sedan gick jag på massage. Har haft ont i ryggen ett tag, mitt där den värsta skolioskurvan är. Gick hos Evelina på Naprapatlabbet som huserar hos oss på Nordic. Jag hade inte varit hos henne tidigare, men hon var helt fantastisk! Hon lokaliserade direkt var problemet låg (hade tydligen ett väldigt påslag) och sedan gjorde det svinont i 45 minuter och sedan var det bra! Mörbultad men mjuk. Helt otroligt! Man borde vara bättre på att ta hand om saker innan de börjar göra ont.

Prehab – pretty fab. (Ja, jag har kommit på den själv)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*