Hyllning till det krokiga

Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!