Tålamod
Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten.
Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart
Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart.
Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.
Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen.
Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!
/Hörs
Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
@Magnus: tiden är absolut den största begränsande faktorn, jag tycker intervaller är perfekt om man har ont om tid och vill få ut så mycket som möjligt, eller bara banka skiten ur sig för att man tycker det är skönt. Det jag menar är att man kanske inte kan förvänta sig att nå sin fulla potential på tex marathon på bara intervaller, min uppfattning är att många sätter höga tidsmål utan att vara beredd på att lägga ner den tid som faktiskt krävs för det utan ser snarare intervallerna som nån sorts genväg för att slippa nötandet.