Lycka

Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside

Hallå!

Länge sedan jag dryftade tankar och uppdateringar här på bloggen men har inte känt mig särskillt inspirerande. Mina tankar har istället varit åt det omvända hållet vilket känns bäst hålla för sig själv. Frågar man runt bland aktiva idrottare som haft en hektisk period som gått bra så är det inte ovanligt de drabbas av en såväl fysisk som psykisk svacka efteråt. Det dagliga livet & tillvaron känns tuff och en sliten oduglig kropp på det påverkar humöret. Post Marathon Syndrome gånger två. Hade en fruktansvärd sådan svacka efter Kona 2013 samt -14. Trodde mest det berodde på jetlaggen men nu efter Fuerteventura upplevda jag samma sak vilket fick mig ur balans. Svårt förklara det för omgivingen som tror man är på topp medan man själv bara vill lägga sig ner & dra nåt gammalt över sig. Nu har jag i alla fall slutat tycka synd om mig själv och lyckats vända träningen till det bättre. Är tyvärr inte i samma form som jag var i april men nu börjar jag kunna lita på kroppen igen och känner hur musklerna tar till sig träningen. Har några skavanker som jag övervakar så gott jag kan då säsongen är långt ifrån över.

Vad som händer härnäst?!

Jag tänkte blåsa ur mig fullständigt nu på lördag då mina vänner i Saltjöbadens Triathlon arrangerar sin tävlingspremiär. Killarna är superseriösa i sitt upplägg så jag misstänker det kommer bli ett superevent i fin miljö. Perfekt med en sprintdistans dessutom också då man inte behöver återhämta sig nämnvärt. Sådana race brukar boosta motivationen också efteråt vilket man inte kan få för mycket av. Har inga större ambitioner på resultat utan kör full gas som vanligt från start till mål. Allla som är i vägen skall bekämpas! Har tyvärr inte simmat mer än 4 gånger senaste månaden så det blir att jaga på cykeln….

Nästa anhalt är Halmstad 11.3 den 27:e juni. Det var hyfsat magert initialt då Motala & Vansbro sugit upp många ur Sveriges elit men nu såg jag på listan att några kvicka pojkar anmält sig. Har landställe i krokarna & tränat tusentalsmil på dessa vägar vilket ger mig ett övertag men hoppas det blir en bra fight. Oavsett så är det bra åtta veckor före Kalmar få ett formbesked så man vet vad man har jobba med inför sista träningsblocket. Bantypen passar mig. Medströms på simningen, blåsig samt ondulerad cykling för en platt & snabb löpning. Siktar självklart på förstaplatsen men tror & hoppas Jonas & Rickard kommer jaga som rabiesgalna djur i min närhet.

Är det någon mer än jag som längtar till juni är över?! Värre schema än i december med events & stök.

Hörs på den!

Nelker