Easy does it
Hade det tufft igår under Terrible Tuesdays löpträning. Genomlider just nu två veckor av förberedande träning för att kunna träna på riktigt bra nästkomamnde två innan jag ska försöka trappa ner inför Hawaii.
Problemet jag har är att min korkade hjärna fortfarande lever kvar i den period jag hade strax före Kalmar när jag var oövervinnerlig (mina mått mätt). Inte nog med att jag är mindre stark nu rent fysiskt utan glömmer även kalibrera kroppen efter färre timmar sömn och sämre återhämtning. Jobba 9-10h per dag och pussla ihop vardagens övriga problem och utmaningar ger knappast samma vila som när man har semester & ligger i hängmattan på dagarna.
Jag älskar träna kort & hårt. Fartträning och intervaller tycker jag är väldigt roligt & utmanande….i alla fall när det kommer till löpning & cykling. Simning är tyvärr sällan kul i den kategorin.
Problemet nu är att det viktigaste för mig är att göra mig redo för att klara av de tuffa distanserna som en Ironman innehåller. För er som gjort en vet att extremt hög toppfart eller pulstålighet är lika viktigt som generell uthållighet, fysisk och mental.
Normalt ska man försöka undvika att bryta ett hårt träningspass men man måste även tänka till och väga risk-reward kring att fortsätta under vissa perioder.
Igår upplevde jag saker som normalt inte brukar inträffa på liknande pass. Utomkroppslig känsla, lock för öronen, gåshud samt kände mig febrig. Det fanns fortfarande krafter att fortsätta men var osäker på om det skulle tvinga mig att kräkas eller svimma. Då denna vecka knappast är avgörande huruvida jag kommer klara av en avslutande 3:20 mara på Hawaii eller ej så valde jag ta det defensiva beslutet att bryta. Då jag mådde apa resten av kvällen och hade yrsel så var det nog såhär i efterhand ett klokt beslut. Stryker därför dagens träning helt och fokuserar på att genomföra veckans avslutande distansträning som inte direkt är någon barnlek. Inte så rolig prioritering men ett nödvändigt ont.
Ska kanske inte gnälla. Jag har åtminstone lyxen att kunna träna. Många man känner ligger halvt däckade pga dagisbaciller som deras små änglar har släpat hem från förskolan. Andra kör skytteltrafik till Naprapaten för att få bukt med sina skador från sommarens alla tävlingar. För att undvika hamna i deras situation har jag för första gången på länge valt att inte springa halvmaran på lördag då jag vet att jag inte kan ta det lugnt och det kommer bara få mig skadad, sjuk eller värre kvadda min motivation fullständigt.
Bara bita ihop och grisa vidare. Har lyxen att omges av fantastiska människor att träna med, utan dem skulle jag fortfarande harva runt i skogarna i mystempo. Vetskapen om att den lilla uppoffring man gör nu bäddar för en anständig känsla och sluttid på tävling gör att det är värt det. Fan att det ska vara så svårt att tända till igen?!
Nelker
