Dagen innan 40-årsjubileumet av tjejmilen i New York träffar jag Kathrine Switzer på Warwick Hotel på 54:e gatan. Hon möter mig i lobbyn iklädd kort kjol – de välformade benen avslöjar år av löpning – och med ett stort leende.

Vi promenerar till närmaste Starbucks för en koffeinkick innan vi tar hissen upp till hotellrummet där maken och OS-löparen Roger Robinson väntar. Kathrine Switzer har hunnit fylla 65, men hon har mer energi än de flesta människor jag mött.

Dessutom är hon generös och innan jag hunnit påbörja intervjun har hon erbjudit mig att duscha på hotellrummet efter loppet så att jag kan närvara på middagen med USA:s bästa kvinnliga löpare. Det är svårt att säga nej till Kathrine, så jag säger ja.  

Kathrine Switzer är känd över hela världen som kvinnan som bjöd in sig själv till ”mansklubben” Boston Marathon 1967 – i ett lopp där kvinnor inte tilläts delta förrän 1972. Hon gjorde det genom att anmäla sig under sina initialer…

Men Kathrine Switzer är också känd som programledare och har vunnit en Emmy för sin sportrapportering. Dessutom är hon grundare av åtskilliga kvinnolopp i USA och Europa, däribland New York Mini – milloppet i Central Park som klassas som världens första ”tjejlopp”. 

Switzers kärlek till löpningen började med några varv runt huset när hon var tolv år. Då, på 50-talet var det näst intill otänkbart att tjejer skulle löpträna, men tack vare en nytänkande pappa sporrades Kathrine att springa. Ett varv blev till två och efter en sommar var hon en så bra löpare att både brevbärare och grannar förundrades. 

– För mig var löpningen magisk, jag hade aldrig tidigare upplevt något som fick mig att må så bra. Jag tycker fortfarande att det är magiskt, säger Kathrine entusiastiskt där hon sitter med benen dinglande från den höga hotellsängen. 

När Kathrine Switzer började plugga på Syracuse University bad hon att få springa med killarna i skolans fri-idrottslag – något lag för kvinnor fanns nämligen inte. Laget lät sig övertalas och en av tränarna, Arnie, som var uttråkad, såg henne som ett experiment.

Arnie och Switzer började springa på landsvägarna efter lektionstid – och sprang allt annat än obemärkta förbi. Många blev provocerade bara av att se en kvinna springa och en dag försökte en bilist till och med köra på Kathrine och Arnie med sin bil.

– Vi råkade ut för mycket. Folk slängde saker på oss och skrek efter oss båda. Många trodde att Arnie höll på att förstöra mig – göra mig till man. Det värsta var förstås kvinnan som blev så provocerad att hon försökte köra över mig.

Legendariska Boston Marathon, världens äldsta årliga maratonlopp, var hela tiden målet med träningen. Men trots att Kathrine visat att hon behärskade längre distanser än de flesta killarna i friidrottslaget, var även tränaren rädd för vad som skulle hända rent fysiskt om hon sprang ett maraton. 

Efter ett hetsigt bråk lyckades Kathrine övertala Arnie att de skulle springa 42 kilometer tillsammans. De mätte ut sträckan med en bil och sprang sedan. När de klarat maratondistansen trodde Arnie att de mätt fel, så de sprang en mil till. Kathrine förvandlades aldrig till man. Däremot kollapsade Arnie.

– Innan han svimmade sa han att ”kvinnor har hemliga krafter”, och efter den rundan kunde han inte hålla tyst. Det var som att han sett ljuset. 

Så kom då dagen 1967 då Kathrine Switzer anmälde sig till prestigemaratonloppet i Boston under sina initialer KS. Maskerad i en bylsig träningsoverall tog hon sig till starten med Arnie och sin dåvarande pojkvän – en muskulös atlet – i släptåg.

Redan tre kilometer in i loppet upptäcktes Kathrine av en funktionär som försökte knuffa henne av banan. Funktionären var rasande, drog i hennes tröja och skrek: ”Get the fuck out of my race!” 

Med hjälp från den biffiga pojkvännen lyckades Kathrine ta sig förbi funktionären. Plötsligt insåg hon att hon sprang loppet även för andra kvinnor – och inte bara för att bevisa för sig själv och universitetets friidrottslag att hon behärskade distansen.

– Där och då bestämde jag mig för att bli feminist, tillägger Kathrine.

Den numera världsberömda knuffen fångades på bild av pressfotograferna som bevakade loppet. Kathrine Switzer tog sig i mål, men diskvalificerades för att hon var kvinna. Dagen efter publicerades bilden i tidningar över hela världen. Det som snabbt döptes till ”The Boston Incident” blev starten på debatten om kvinnors rätt till löpning.

Du kan läsa hela historien i boken ”Marathon Woman” av Kathrine Switzer.

Svensk idrottshistoria ur ett jämlikhetsperspektiv

Stockholm Marathon
Premiären för Stockholm Marathon 1979 samlade 2 000 löpare, varav 52 kvinnor. 2012 noterade Stockholm Marathon rekord med 21 266 anmälda löpare, varav 5 279 var kvinnor – det vill säga 25 procent.

Lidingöloppet
Lidingöloppet startade 1965. Och 1968 föreslog Göcke Kåremo att Lidingöloppet, 30 kilometer, borde ha en kranskulla. Men att som kvinna delta i loppet officiellt blev inte möjligt förrän 1983. Sven Gärderud, en av tävlingens grundare, berättar att Svenska Friidrottsförbundet inte tillät mixade tävlingar.

– Men det brydde jag mig inte om, berättar Gärderud, och visst hade vi flickor i startfältet. När vi kom upp i 5000-6000 startande började vi betala en krona per deltagare till fri-idrottsförbundet, och då ändrade de sig och tillät kvinnor att vara med, berättar han. 

Vasaloppet
I det första Vasaloppet startade 119 män. Den första kvinnan att delta var Margit Nordin, som 1923 fullföljde loppet på 10.09.42. Året efter förbjöds kvinnor att delta i loppet, eftersom det ansågs vara “för jobbigt” för kvinnor att åka. Förbudet upphörde först 1981, sedan en kvinnlig Vasaloppsåkare utklädd till man blivit intervjuad i TV.