Jag ska aldrig, aldrig mer underskatta Ötillö…längden, terrängen, vädret osv!
Då detta var 2:a gången jag och bloggägaren genomförde tävlingen kan man tycka att det var ett onödigt misstag och tro att det här kommer ju att bli skoj…

 Inledningen ovan döljer dock lite av sanningen och naturligtvis var både jag och Nelker väl förberedda inför vad vi båda tycker är en av årets höjdpunkter. Problemet i år var att vi tävlat ganska intensivt under säsongen och båda två blåste ur sig rejält i Kalmar 2 veckor innan, men Ötillö 2012 ville vi inte missa!

 Målet var sub 11 och förhoppningsvis en top10 placering. Då vi året innan gjorde 11:58 efter 5 km extralöpning på Ornö (japp, vi tog t.o.m upp kartan för att hitta rätt…hjälpte inte alls) kändes målsättningen fair! Allt kring tävlingen med gemensam båtfärd ut till Sandhamn, incheckning, preracemöte samt gemensam middag löpte precis lika smidigt som vanligt och var grymt trevligt!

 Så stod vi återigen på startlinjen och käftade med M Hultgren om vem som skulle få bjuda vem på öl i baren på Utö. Vi hade även i år bestämt oss för att köra minimalistiskt utan paddlar, fenor, lina, benskydd eller liknande. Till alla som frågade blev svaret att ju mindre man bär på desto snabbare går det…själva visste vi att vi inte tränat med prylar och våra bleka och allt annat än muskulösa kroppar inte skulle klara av paddlar o andra energikrävande hjälpmedel! Vår taktik var helt enkelt att veva på så gott vi kunde på simningen och sen springa om ett lag eller två på land, vi är lite som älgar, tar oss fram hjälpligt i vatten och fläskar på hyggligt snabbt (men inte vidare snyggt) på land!

 Tyvärr kände jag snabbt att detta skulle bli en lång dag. Redan efter 3e simningen la båda mina axlar av och tillsammans med min bassängteknik blev jag totalt förnedrad av den tuffa sjö vi möttes av under dagen. Jag kom hjälplöst efter hela tiden i vattnet och fick se mig själv ”bröstomsimmad” av Nelker. Detta gjorde att vi tappade alltför mycket på simsträckorna och när vi sen försökte ta igen detta på löpningen fick vi ett tufft uppvaknande och sprang rakt in i den berömda väggen efter halva Ornölöpningen! Känslan var också att många av lagen i årets tävling var riktigt starka och väl förberedda.

 Men, missförstå mig inte, jag är sjukt nöjd OCH stolt över att jag tagit mig igenom den här tävlingen 2 år i rad. Första året njöt jag av varje sekund och var helt övertygad direkt efter målgång att jag ville tillbaka. I år bet naturen ifrån och straffade mig för min naivitet, inte elakt men bara så pass att jag definitivt kommer tillbaka för ett tredje försök. Jag kommer lära av årets erfarenheter och träna mer ötillöspecifikt samt att inte tävla långt och hårt veckorna innan.

 Jag instämmer helt med alla inlägg på FB, twitter, bloggar etc…det här är en av årets absoluta höjdpunkter och utöver naturupplevelsen är det Micke, Mats, funktionärerna och alla deltagare som gör det till en magisk upplevelse!

 Väl mött på Sandhamn om ett år.

 PS Ja Marcus, ni slog oss rejält och rättvist. Jag har dock aldrig känt mig mer tillfreds med att göra rätt för mig i en förlorad vadslagning DS

Känns ganska tomt nu när årets stora händelser är över. Ironman Kalmar & Ö till Ö. Hade varit roligt att ha haft resultat som man var salig över men så blev tyvärr inte fallet. Det kunde ju naturligtvis ha blivit ännu värre så jag antar att man ska vara nöjd. Men där är just problemet. Jag är inte nöjd, jag nöjer mig inte med nöjd. Jag tränar inte hårt som ett svin varje dag för att vara lagom bra. Jag vill vara bäst eller åtminstone få ut den potential jag anser att jag besitter. I den aspekten är jag en bortskämd unge. Låt så vara, sån är jag. Tänker inte ge mig förrän jag fått som jag vill!

Inte mycket för Race Reports men här kommer lite ursäkter varför vi kom på 15:e plats när vi siktade på top 10.

Både jag & Henrik hade kört Kalmar efter bästa förmåga så vi var fortfarande ganska slitna både mentalt & psykiskt. Jag hade dessutom varit sängliggande veckan före loppet tack vare en vidrig dagisbacill som mina små änglar hade släpat med hem.

Väl på startlinjen kändes det dock bra. Som jag skrev tidigare hade vi valt lättad utrustning, dvs inga handpaddlar eller flythjälpmedel (dolme). Detta skulle sen straffa sig då det gick hög sjö samt var kraftig mot- & sidvind. Vi märkte direkt på den första simningen som är ca 1700 meter att det kommer bli tufft att hänga med de bättre lagen. Vi beslöt oss istället för att springa hårt och bara ta oss igenom simetapperna efter bästa förmåga. Tyvärr började Henriks axlar värka samt tappa effekt på de två tuffaste simningarna vilket kostade oss båda energi. Jag blev som följd av detta ganska nerkyld.
Vi sprang och krigade på så bra vi kunde men efter 12 km på Ornö var det slut på kontot. Bägge fick soppatorsk och vi beslut oss för att bara ta oss i mål med nån typ av värdighet. Vi var bägge ganska besvikna på vår prestation men båda insåg nog att vi gjorde det bästa vi kunde med de kort vi hade på handen. Det är för tufft att köra två tävlingar av denna karaktär inom loppet av 14 dagar.

Memo to myself – Kom bättre förberedda och samspelta. Kör inte Kalmar eller annan Ironman tävling närmre än 4 veckor inpå. Ha dolme nästa år, det kommer blåsa!

Tävlingen Ö till Ö är bland det häftigaste upplevelser man kan utsätta sig för med kläderna på. Ni som vill ha ett tufft mål med er träning bör absolut ha denna med. Dock är den INTE för oerfarna simmare elller för personer som vet med sig att de har problem med lite kyla. Organisationen är av världsklass. Funktionärerna underbara och deltagarna likaså. Även om jag efter varje är sabbad i varje muskel och sena så är jag fast besluten om att köra denna tävling varje år så länge kroppen vill….

Tack Henrik för att du står ut med mig som partner på detta sjuka race. Nästa år ska vi in på 10h och vinna ännu mer pengar på Betting 🙂

Mike